UEFA-cupmästare med hjärtat hos West Ham - del 1
I mitten av 70-talet fick Thomas Wernerson ett stipendium av sin dåvarande klubb Åtvidaberg. Det delades ut till lovande juniorer och belöningen var att få åka till London och träna med West Ham i 10 dagar. Sedan dess är han fast och numera är Sveriges mest meriterade målvakt genom tiderna medlem i vår supporterklubb.
Jag träffar Thomas på ett lunchfik i centrala Göteborg. Det är dagen efter West Hams cupmöte med Sheffield United, vi har båda sett matchen på TV och nöjer oss med en snabbanalys av den bistra upplevelsen.
- Bywater får ta på sig frisparksmålet, han måste ju ta sitt hörn och låta muren ta hand om det andra, konstaterar mitt sällskap.
Thomas Wernerson är fortfarande ett känt ansikte tack vare sin roll som expertkommentator på SVT och han slås av engagemanget som finns kring fotbollen i vårt land.
- Sitter jag i TV och säger att Hammarby har ett dåligt försvarsspel får jag 50 mejl direkt. "Varför gillar du inte Hammarby?", och GAIS:arna i stan har inte varit nådiga när jag vid några tillfällen funnit anledning att kritisera hur den klubben skötts.
Jag frågar Thomas om ett TV-inslag i slutet av senaste allsvenskan. Det är när AIK-tränaren Patrik Englund sitter i studion efter lagets degradering till Superettan. Englund vill behålla sitt jobb men Thomas är mycket tuff i sin kommentar och jag tänker att det kan inte vara alldeles enkelt att vara så hård när den man "sågar" sitt bredvid i soffan.
- Ja, det var ganska jobbigt faktiskt, medger han. Jag förstod givetvis hur Englund resonerade, han ville ta revansch, men för AIK:s bästa behövde han gå och det kände jag mig tvungen att säga. Jag tror han accepterade det, han har själv varit på Kanal 5 och vet förutsättningarna.
- Viktigast, fortsätter Thomas, är att man inte hoppar på någon för sakens skull, jag kan bli ganska trött på alla kalkoner och Veckans floppar som delas ut av olika TV-kanaler. Det jag säger måste jag kunna stå för även om ett år.
För en göteborgare med sympatier åt annat håll än det blåvita borde kanske inte det lagets framgångar under 80-talet vara något att yvas över. Här är det dock på sin plats med en bekännelse. Också en grönsvart själ föll för Davids kamp i fotbollseuropa, den listiga taktiken och de stora profilerna; Torbjörn Nilsson, Jerry Karlsson, Glennarna Strömberg och Hysén, för att bara ta några i högen. Thomas Wernerson vaktade målet i IFK Göteborg åren 1981-88, en period som saknar motstycke i svensk fotboll. Två UEFA-cuptriumfer, en semifinal i Europacupen (dåvarande Champions League) mot Barcelona och fyra SM-tecken, samt lite till i form av allsvenska medaljer och inhemska cupframgångar, hann Thomas och hans lagkamrater med att samla ihop under de här åren. Nu vill jag veta - varför var ni så bra?
- Ja, den perioden var helt fantastisk, instämmer Thomas. Sportjournalisten Stefan Thylin kollade förresten upp att om man ser till resultaten under 80-talet var det bara Liverpool som var bättre än oss i Europa. Våra framgångar byggde på att vi hade ett eget spel med hög press på motståndarna, forechecking, anfallaren Dan Corneliusson var vår förste försvarare, så att säga. Vi tillät inte motståndarna spela fotboll. Att vi spelade så här systembundet låter kanske trist men vad det egentligen handlar om är att vi hade ett tryggt grundspel, något att falla tillbaka på, precis det som dagens West Ham saknar för övrigt. Våra spelare hade alla ett förflutet där man fått utvecklas fritt och så kom man till blåvitt, och tyglarna drogs åt. Detta gjorde oss så bra, i kombination med att vi var en sällsynt samling tävlingsmänniskor. Ofta small det mer på träningarna än på matcherna på den tiden.
Kommer ett svenskt klubblag någonsin nå sådana framgångar igen?
- Nej, jag tror inte det. I alla fall inte under en så lång period och inte så länge lagen får ha obegränsat antal utländska spelare. Vi tog dem med överraskning på vår tid, var ständigt underskattade. Efter första finalmatchen i UEFA-cupen -82, när vi slog Hamburg med 1-0, sa många: Det räcker ingenstans, där nere har tyskarna inte förlorat på ett år. Den ende som insåg vad som höll på att hända var en kille på deras bänk - Beckenbauer. Han fruktade att de, tack vare vårt organiserade spelsätt, inte hade den minsta nytta av hemmaplan. Och han fick rätt, vi vann ju med 3-0 i Hamburg. På den tiden spelade tyskarna tyskt, italienarna italienskt osv, nu är det ett misch-masch och de sydländska lagen har lärt sig organisation. Just det som var vår styrka och egenart på den tiden. De har lärt sig sin läxa men det är svårare för oss att nå upp till deras tekniska nivå.
Hög tid att byta ämne. När och varför började du hålla på West Ham?
- I mitten av 70-talet, -75 eller möjligen -76, fick jag ett stipendium i Åtvid för lovande juniorer och fick träna med West Ham i en och en halv vecka. John Lyall var manager och han tog väl hand om mig. Mervin Day och Bobby Ferguson var målvakter och sen hade de ju en del hyfsade fotbollsspelare. Brooking, Lampard, Curbishley t ex. Jag bodde på Sjömanskyrkan i London och pendlade till Upton Park, en materialare vid namn Ernie Gregor, gammal målvakt förresten, såg till att jag kom till träningarna. Sen dess är jag förstås fast och en trogen Hammer!
Thomas har ytterligare ett minne förknippat med West Ham från sin aktiva karriär.
- Inför IFK Göteborgs möte med Aberdeen i Europacupens kvartsfinal 1986 spelade vi en träningsmatch mot West Ham på deras anläggning, berättar han. Matchen slutade 2-2, Parkes vaktade buren på andra sidan och jag minns att McAvennie var med. Men det var Cottee som gjorde båda målen. Han kom in i en halvtimme och satte två returer, stod bara där och petade in dem, den ena på en hörna har jag för mig. Då var West Ham bra! De blev ju trea i ligan det året.
Läs vidare i del 2 - där Thomas ger sin syn på dagens West Ham.
