Traditionens makt är stor
Det är bortamatch på Elland Road på lördag. Känns inget kul alls, faktiskt. Det är egentligen inte det att jag har svårare med de helvita från Yorkshire än något annat lag. Problemet är att West Ham har det. Leeds slår oss ju nästan jämt!
För första gången detta spelår kan Pardews mannar stoltsera med tre raka ligasegrar. 7-0 i mål ser ju också prydligt ut så man borde väl sväva på moln just nu och kaxigt landa i sin barstol på lördag eftermiddag och bara njuta av Hammers i rutan?
Tyvärr känner jag mig tvungen att skicka ut en skarp varning. Du är väl bekant med begreppet bogey-team? Har man såna är de inte roliga att möta eftersom man mer eller mindre alltid åker på däng. Spelar inte så stor roll hur tabelläget, eller hur dagsformen ser ut, traditionens makt är stor i fotboll, inte minst den engelska, och möter man sitt bogey-team kan man bara hoppas att man just denna gång får uppleva undantaget som bekräftar regeln. När det gäller West Ham och Leeds säger regeln att de våra i princip aldrig vinner. Nåja, nu överdriver jag kanske en aning men om du betänker att vi mött Leeds 25 gånger sedan 1989, och bara vunnit två, så förstår du att jag inte är helt ute och cyklar. Särskilt om jag lägger till att Leeds tog alla tre poängen i 17 av matcherna!
I färskt minne finns mötena från Premier League 2002/03, det året vi åkte ur. I november var Hammers i desperat poängnöd och hade säkert stora förhoppningar om ett litet lyft när Leeds kom till Bolyen, för inte heller de var nåt särskilt att skriva om under den säsongen. Det gick käpprätt. Fyra baljor lyckades James & C:o släppa in i första halvlek och trots en liten upphämtning efter paus blev det torsk med 4-3 till slut. Den förlusten sved ordentligt och inte blev det bättre när lagen möttes på nytt i februari 2003. Nu började Hammers komma i form och var precis på väg att inleda en slutspurt som, om den inbringat en ynka tre-poängare till, hade räckt till nytt kontrakt. Men mot Leeds gör man en riktigt beige insats, Kanouté drar på sig ett rött kort för en dum grej mitt under kvitteringsjakten och vi förlorar med matchens enda mål. För övrigt inslaget av Seth Johnsson, mannen som enligt ryktena är på väg tillbaka efter sin långtidsskada.
Senaste mötet är vi många som minns, det skedde i december och sändes på TV. I en, som jag ser det, dålig fotbollsmatch är Leeds sämst men lyckas fixa en synnerligen tvivelaktig straff i tredje tilläggsminuten och på så sätt få med sig en pinne. Kanske rättvist i någon mening, om inte annat missade domaren några straffsituationer tidigare under matchen, men återigen mådde man mindre bra efter en match mot Leeds.
Till skillnad från december är Leeds numera ett lag i form. Den ser i alla fall hyfsad ut, färska segrar mot Burnley och Reading, även om det blev 0-3 mot Wigan i lördags. Man ligger 10:a, sex poäng från playoff-strecket och har definitivt inte gett upp hoppet om ett liv efter sista seriematchen. Vinner de på lördag skiljer bara fyra poäng mellan oss och dem, fast de siffrorna ljuger nog en del då Hammers har två matcher mindre spelade.
Säga vad man vill om Alan Pardew, en sak som en manager bör vara bra på, vara optimistisk, fixar han i alla fall galant. Nu ska man väl vara just det efter tre raka och 7-0, men att säga, som vår gaffer nyligen gjorde i en intervju, att våra försvarsbekymmer är historia, kanske kan vara aningen förhastat. Det som ändå talar för denna ljusa framtidstro är att lillbrorsan Ferdinand tycks vara inne i en mycket trevlig fas i sin utveckling som fotbollsspelare. Dessutom har vår backlinje för ovanligheten skull sett identisk ut i flera matcher i rad nu. Det lär bli Repka och Powell på kanterna, samt Mackay tillsammans med Anton i mitten, även i nästa match.
Med såväl Chadwick, Rebrov och Noble på skadelistan, ingen av dem lär väl dyka upp på Elland Road, har Pardew inte alltför många mittfältsalternativ. Glädjande är förstås att Matt Etherington gjorde comeback mot Gillingham. Han är fortfarande en skugga av sitt fjolårsjag, men slog inlägget till målet, och visade då, som KUMB uttryckte saken, "a tantalising glimpse of better days". Jag räknar med honom från start på vänsterkanten medan de övriga tre som spelar från början hämtas ur sextetten Williams (tillbaka efter skada), Reo-Coker (ska han nånsin komma i form igen?), Lomas (rutinerad men slut??), Fletcher (han är med största säkerhet med), Mullins (kan hinna bli frisk igen enligt Pards) och Harewood . Den sistnämnde placeras på höger mittfält om Pardew tar ut Zamora som partner till Sheringham där framme. En annan lösning skulle kunna vara en 4-5-1-uppställning men den tror jag inte vår manager väljer med tanke på vilka spelare han saknar.
Om, när detta skrivs, nästan exakt 24 timmar kan den som har tillgång till någon av Viasat-kanalerna 1 eller 2 se matchen. Det är faktiskt första gången denna säsong, trots att Hammers ändå visats fem gånger tidigare, som de dyker upp i en kl 16-match på en lördag. För en gammal konservativ supporter känns det klockslaget alltid mest rätt och det ska förhoppningsvis, om nu inte traditionens makt brutalt slår till igen, trots allt kunna bli ganska trevligt. Låt oss hoppas det i alla fall!
