Leeds - West Ham 2-1
West Ham visade upp två helt olika sidor före och efter paus i lördags. Paradoxalt nog spelade den pinsamt dåliga 0-0 medan den som gav en glimt av gammal god fotbollskonst av bästa Hammers-märke förlorade.
Vi är en handfull Hammers på plats på puben S:t George. De första 45 minuterna har äntligen tagit slut och lite till mans undrar vi om det verkligen inte finns någon botten. Själv fäller jag omdömen om Steve Lomas som inte tål att upprepas här, i alla fall inte om jag ska följa de etiska regler som SvenskaFans-skribenter omfattas av.
Vi har just bevittnat en halvlek där West Ham i offensiv mening uträttat absolut ingenting. Och då menar jag, möjligtvis med undantag för ett långskott strax över från Gavin Williams, verkligen noll och intet. Vårt lag ligger så lågt, har aldrig några passningsalternativ, när en spelare i Claret & Blue väl lyckas erövra bollen har han inget annat att göra än att skicka iväg den så långt han bara kan för att invänta nästa angrepp. Slående ofta är det Etherington, den som gärna ska ha en passning när bollen blivit vår, som i stället är den som skickar iväg.
Våra toppforwards har en omöjlig uppgift, de är inte med i matchen över huvudtaget. Våra - i alla fall enligt den grafik som visades strax före kickoff - innermittfältare Lomas och Fletcher gör inte ens några försök att utmana hemmalaget till en kamp om det centrala utrymmet. Det mest uppseendeväckande med Fletch är väl att han mer än en gång lyckas missa en rak, enkel passning på fyra meter. Vad Ethers sysslade med före paus har jag redan berättat, den enda lilla ljusglimten på mitten var Williams till höger. Vårt nyförvärv från League 2-laget Yeovil gav prov på både bollkänsla och blick för spelet. Efterhand skulle han dessutom bli ännu bättre.
Nu ska det ändå sägas att trots hemmamålvakten Neil Sullivan kunde ägna första halvlek åt att pilla ludd ur naveln, eller fila naglarna, vad han gjorde vet jag inte riktigt eftersom han sällan var i bild, så skapade Leeds sannerligen inte mycket som föranledde hjärtat att hamna i halsgropen. Om detta i första hand berodde på deras oförmåga, eller på ett väl sammanhållet West Ham-försvar, får någon annan bedöma. Jag finner hur som helst ingen anledning att klaga på vårt försvarsspel i första halvlek. Däremot blev man förstås orolig när vår kanske bäste så långt, Anton Ferdinand, tvingas gå ut pga skada (ersattes av Mullins) på slutet.
När lagen kommer ut för spel igen får vi uppleva en total scenförändring vad gäller Hammers inställning och prestation. Trots att Leeds tar ledningen med 1-0 efter sex minuter (Hulse dyker påpassligt upp vid första stolpen med huvudet och förvaltar därmed Lennons inlägg på bästa sett) vill jag påstå att de våra redan innan detta hände var på gång.
Målet innebär förstås att det blir ännu mer självklart för West Ham att flytta upp sitt lag och förlägga spelet på rätt planhalva. Långa stunder tycker jag också att de spelar riktigt fin fotboll, man höjer tempot, plötsligt finns där en rörlighet, som leder till att det alltid är någon som kan ta emot bollen. Nu avlöser målchanserna varandra. Det är i första hand Williams och Harewood som oroar hemmalaget men också Sheringham och Ethers är hyfsat på hugget.
Williams drar på ett lurigt skott, för ett ögonblick tror man att den ska skruva sig in mål men istället träffar den stolpens utsida. Williams blir frispelad av Harewood via en underbar klack, tyvärr hinner en Leeds-försvarare fram och bryter, som reprisen visar, på ett regelrätt sett. Harewood, som verkligen hittat spelhumöret, ger sig ånyo på en bakåtklack, denna gång är det Sheringham som är adressen, men tyvärr får Teddy på ett misslyckat skott som går utanför.
Med lite drygt 20 minuter kvar kommer i alla fall det rättvisa kvitteringsmålet. Repka slår ett högerinlägg, ett erfaret bröst i form av Teddys styr bollen vidare framför Williams fötter. Det känns helt rätt att det är vår offensivt sett bäste spelare för dagen som får på skottet som, efter en touch på en Leeds-spelare, dyker in i mål bakom Sullivan.
Hemmalaget är väl medvetet om att en poäng är för lite om man ska kunna hänga på i playoff-striden. Man gör en sista ansträngning att få in segermålet och tyvärr lyckas detta. Det är Healy och Derry som bjuder ett alltför stillastående Hammers-försvar en danslektion och efter att ha lurat iväg Fletcher åt ena hållet stormar Derry fram åt det andra. Han placerar säker bollen till vänster om Bywater.
Förlusten är tung men rimligen ska inte detta behöva vara början på en ny förlustrad för West Ham. Det är givetvis inte bra att släppa in två mål på en halvlek, och ett frågetecken för Mackays förmåga att hänga med när det börjar gå lite fort måste man nog resa. Men Leeds är ett av de bättre lagen i ligan just nu och kan killarna bara ta med sig insatsen efter paus, som trots baklängesmålen var den klart bästa av de tolv halvlekar (+ en förlängning) jag sett under säsongen, kan det bli riktigt kul redan mot Preston på Upton Park nästa helg. Vinst då och jag är övertygad om att vi är med i playoff-slutspelet i mitten av maj.
Leeds-West Ham 2-1 (0-0)
Publik: 34 115
1-0 Hulse (51) 1-1 Williams (68) 2-1 Derry (86)
Laget:
Bywater
Repka, Ferdinand, (Mullins 45) Mackay, Powell (Zamora 89)
Williams, Fletcher, Lomas, Etherington (Cohen 83)
Harewood, Sheringham
