West Ham - Sunderland 1-2
"Fortunes always hiding." Glädje förbyttes i sorg denna fredagkväll som många av oss som håller på West Ham hade sett fram emot.
Undertecknad hade laddat flera dagar och mina tankar var hos Harald & Co som var på Upton Park för att se matchen på plats.
Killarna som startade matchen: Walker i målet, Repka, Ferdinand, Ward och Powell i backlinjen. På mitten spelade Mullins, Reo-Coker, Etherington och Newton. Längst fram återfanns Harewood och Zamora.
På bänken var Mark Noble och Sergei Rebrov tillbaka. Nämnas kan att Reo-Coker var kapten för aftonen. Med sina 20 år är han den yngste kaptenen någonsin i West Hams historia.
Redan före match hade supportrarna skapat en enorm stämning inne på arenan. Den gick nästan att ta på, även om man som jag satt framför datorn och njöt.
Hemmalaget satte full fart redan från början. Redan efter två minuter fick Alnwick i Sunderland-målet göra sitt första ingripande för att plocka ner en cross från Repka som Harewood satsade på. Peppade av supportrarna fortsatte man framåt och skapade en hörna, men Etheringtons utmärkta hörna var det ingen som fick träff på.
Black Cats var inte heller de ofarliga. Efter 11 minuter sprintade Arca längs vänsterkanten och slog på ett skott som Walker lämnade retur på. Chris Brown hade inga problem att slå in returen i mål. Det blev knäpptyst på Upton Park, men sedan bröt jublet loss när linjemannen vinkade för offside. Den andre linjemannen blev huvudperson sex minuter senare när han vinkade av Zamora.
Två minuter efter fick Alnwick sträcka ut sig igen, denna gång efter en bra frisparksvariant iscensatt av Harewood och Etherington. Vi det här laget hade matchen kommit upp i ett fasligt tempo där West Ham överglänste Sunderland klart.
Zamora verkade tänd, bland annat lyckades han få in både boll och målvakt i nät, men han blåstes av för ruff. West Ham fortsatte framåt, ivrigt påhejade av en enorm hemmapublik.
Känslorna ute på planen blev också allt hetare. Mullins kapade Dean Whitehead vilket ledde till tumult som domaren snabbt lyckades ordna upp. Strax efter spelade Harewood vägg med Zamora i boxen, men Marlons tåpaj gick utanför.
Harewood fick dock en ny chans två minuter före full tid. Etherington tog fart på mitten och spelade fram Harewood. Marlon lurade Gary Breen och sköt 1-0 via Alnwicks högra stolpe. Arenan exploderade! Laget fortsatte sedan framåt och fick gå in till pausvilan under stora applåder.
Det blev inga byten i paus, trots att Harewood haltade av planen. Marlon fortsatte att skapa farligheter framför Alnwick. Keepern fumlade med bollen och Harewood attackerade, vilket slutade med att Sunderlandmålvakten gav Harewood ett slag i ansiktet. Det efterföljande bråket ledde till att båda varnades.
I den 53: minute slog Sunderland tillbaka. Återigen var det Julio Arca som låg bakom. Han slog en cross som Chris Brown slängde sig fram på bollen, den studsade snett förbi Walker och Arca hade inga problem att få in bollen innan Anton Ferdinand hann ingripa. Att stämningen sjönk, både på Upton Park och hemma hos mig behöver väl inte sägas? Fansen repade dock mod och tog upp "Bubbles" vilket värmde mycket.
Nu kände Sunderland att de hade kontroll på matchen. De använde sitt mittfält klokt för att dra ner tempot. Detta påverkade inte hemmalaget, som fortsatte framåt. Mullins var närmast med ett skott från straffområdeslinjen som seglade precis över.
Sunderland fortsatte att dra ner på tempot och Pardew satte in Mark Noble på mitten i stället för Matthew Etherington.
I den 78:e minuten blev vi lurade på en straff. Reo-Coker drog på ett skott som inhopparen Danny Collins fick på handen. Mark Noble följde upp med ett skott mot mål, men en back hann i mellan. Hade vi fått straff är jag tämligen säker på att tre poäng hade varit i hamn.
Två minuter senare ordnade Shaun Newton en frispark 25 meter från mål, som Sergei Rebrov tog han om. Skottet gick i muren och Mullins snappade upp bollen, sköt, men bollen gick utanför Alnwicks stolpe.
Sunderland visade att de ingalunda hade gett upp. Inhopparen Stephen Elliot gjorde en enorm löpning mot hemmamålet och sköt ett lågt hårt skott, som tvingade Jimmy Walker att göra en kanonräddning. Walker var dock chanslös i nästa moment. Samme Elliot rundade Anton Ferdinand och avgjorde matchen för Sunderland i den 83:e minuten. West Ham slet sedan frenetiskt för att kvittera, men utan resultat.
Så här efteråt känns det fortfarande bittert. Med alla resultaten i hand hade en seger inneburit att det skulle ha räckt med oavgjort mot Watford i slutomgången för att West Ham skall knipa den sista playoff-platsen. Nu är det fortfarande så gott som dött lopp mellan oss och Reading. De har visserligen Wigan i sista matchen men vi gör nog klokt i att inte ta något för givet. Dessutom har Derby dragits in i striden. De ligger tre poäng före oss och Royals med samma målskillnad som vi, +9. Vi har en spännande vecka framför oss! Förhoppningsvis får vi fira nästa söndag. Up the Hammers!
