Boka in den 30 maj!
Det var med stor lättnad som jag gick och lade mig i går, när pulsen till slut hade gått ner. Efter matchen slog jag mig ner i soffan och knäppte på Sky News för att se Bobby Zamoras både fullträffar. Det var länge sedan det kändes så bra att få se Hammers-mål. Att de dessutom kom på min namnsdag gör inte saken sämre direkt.
Det var med stor spänning jag klickade mig fram till BBC Five Live kvart i nio. Det hade känts bra i flera dagar innan, men nervositeten var stor när matchen blåstes i gång. Ju mer matchen led steg dock självförtroendet allt mer. West Ham ägde det mesta av spelet och till slut gav övertaget resultat i form av två praktbaljor från Bobby Zamora. Bägge gångerna var det Marlon Harewood som stod för förarbetet.
Pardew gjorde bara en förändring jämfört med hemmamatchen. Carl Fletcher tog Shaun Newtons plats i startelvan, annars var det samma manskap som startade som första semifinalen: Walker i mål, Repka, Ferdinand, Ward och Powell i backlinjen. Fletcher, Reo-Coker, Mullins och Etherington på mitten och Zamora och Harewood på topp. Reo-Coker tog steget ut till högerkanten medan Fletcher flyttade in i mitten.
Spelarna kom in på planen och möttes av ett fasligt tryck, framför allt från hemmapubliken. Det återspeglade sig också i tempot, som var väldigt högt redan från start. Marlon Harewood och Tommy Miller hade skott mot mål under de första minuterna, men bollen gick utanför båda gångerna. I den fjärde minuten skapade Bobby Zamora den första riktigt bra chansen för West Ham. Han lyckades få på ett riktigt bra inlägg/skott som Kelvin Davis lyckades plocka ner med visst besvär.
Hemmalaget började också att närma sig Hammers-målet. Efter elva minuter skarvade Jason De Vos fram ett inkast till en omarkerad Darren Currie, men dennes skott från tolv meter gick rätt på Jimmy Walker. I nästa moment var det Matthew Etheringtons tur att briljera. En löpning längs kanten avslutades med ett farligt skott som tvingade Davis till att stöta bort bollen och De Vos rensade till hörna. Spelet böljade fram och tillbaka, vilket gynnade sagde Etherington. Han ordnade bland annat en varning på Westlake i 25.e minuten när denne kapade Matthew som kom i full fart.
Efter en halvtimme hade Harewood en volley som han tyvärr slog över. Momentet senare frispelade Fletcher Repka med en underbar crossboll. Tjeckens inlägg rensades tyvärr bort av Davisprecis innan bollen han fram till en fri Zamora. Den mest nervpåfrestande chansen under första halvlek gick dock till Ipswich. Currie slog på ett skott från 30 meter som skruvade sig på ett underligt sätt. Walker lyckades på något sätt rädda den med armarna så att bollen smet över. De få minuter som återstod fortsatte spelet i samma frenetiska tempo med ett böljande spel.
Halvleken slutade mållös, med stor övervikt för West Ham.
West Ham startade andra halvlek lika piggt som första. Den för dagen väldigt offensive Tomas Repka slog ett väldigt farligt inlägg från höger som hemmaförsvararen Fabian Wilnis nästan stötte in i eget mål vid bortre stolpen. West Ham fortsatte att sätta Davis på prov. Zamora och Reo-Coker hade båda bra låga skott på mål, men Davis lyckades hålla båda skotten med visst besvär.
Vid det här laget var spänningen enorm på arenan. Båda lagen kände av det också, i jakten på det viktiga första målet.
Det skulle också komma i den 61.a minuten, och det var West Ham som gjorde det. Carl Fletcher spelade bollen till Harewood som drog sig ner mot kortlinjen. Marlon slog sedan på ett inlägg från höger parallellt med mållinjen. Den framrusande Zamora inte hade några problem att stöta bollen i mål. Det var inte bara de tillresta Hammers-fansen på Portman Road som fick spelet då, kan jag lova.
Tio minuter senare späddes lyckan på ytterligare. Det var återigen Harewood som stod för framspelet. Han slog en underbar passning över Ipswich-backarna till Zamora som kom i djupet. Bobby sparkade till på volley och bollen seglade in i Davis vänstra hörn.
Hemmalaget svarade med att byta in Dean Bowditch istället för veteranen Jim Magilton, som haft fullt upp med Nigel Reo-Coker hela matchen. Pardew genomförde också ett par byten för att stärka försvaret inför den väntade anstormningen från Ipswich. Tomas Repka och Bobby Zamora gick ut och Shaun Newton och Christian Dailly kom in. Dailly tog Repkas ytterbacksplats.
De unga mittbackarna, framför allt Elliot Ward, jobbade hårt för att freda målet. Ward lyckades bland annat slänga sig fram och täcka ett skott från den inbytte Bowditch, när bollen landade hos denne mitt inne i boxen.
Med två minuter kvar av ordinarie tid kom Mark Noble in istället för Matthew Etherington, som ännu en gång gjort en strålande match.
Hemmapubliken gavs en gnutta hopp när fjärdedomaren visade på fem minuters tilläggstid. Hammers-försvaret, med Anton Ferdinand i spetsen, gav dock inte Ipswich en chans, utan redde ut de sista minuterna utan några som helst problem. Darren Bent hade en nick som gick tätt utanför Walkers stolpe, men det var den enda farligheten mot slutet. Den enda plumpen i protokollet var varningen som Harewood drog på sig i samband med onödigt tjafs med en motståndare efter det att Marlon ramlat väldigt lätt när han försökte täcka ut bollen. Att Harewood fick ett hjärnsläpp är helt klart.
Slutsignalen kom som en befrielse och det var Hammers-fansen som fick sista ordet. Bubbles genljöd när jag till slut stängde av datorn.
Så här i efterskott är det svårt att se något som skymmer det underbara minnet av matchen. Ward och Ferdinand var bra på mittbacken. Repka var väldigt bra, inte bara bakåt utan även framåt, där han ett antal gånger löpte längs högerkanten och slog bra inlägg in i boxen. Etherington hade behållit formen och sprang sina motståndare trötta på vänsterkanten. Nigel Reo-Coker gjorde ett stort jobb på sin högerkant och Harewood och Zamora var riktigt giftiga på topp. Dessutom var Walker säker i målet. Vad gäller den sistnämnde känns det som om hans erfarenhet och rutin smittat av sig på Ward och Ferdinand. De spelar väldigt säkert och lugnt.
Om vi spelar i finalen som vi gjorde mot Ipswich ser jag inte hur Preston/Derby skall kunna rubba oss. Jämfört med förra året då vi "slog ur överläge" i kvalet, känns det som vi bara blivit bättre och bättre under våren. Förra året var vi ett storlag som skulle ta sig tillbaka utan problem. Vi hade tagit en kvalplats utan större besvär och Crystal Palace sågs inte som något större hinder. De kom ju sexa i serien förra året. Nu sitter vi i Palace sits. Vi knep en kvalplats i sista matchen, och vi har slagit favoriten i kvalet nu i semin. Nu är det bara att vänta och se vilka vi möter den 30:e. Det lutar åt Preston, men Derby vet man aldrig var man har. Rams har visserligen några nyckelspelare borta, men de har allt och vinna och inget att förlora i kvällens match. Räkna med full fart i afton!
Vi Hammers-fans kan nu luta oss tillbaka och se fram emot en spännande final. Personligen hoppas jag på Preston som motståndare, men framför allt hoppas jag och tror på seger i finalen, oavsett motstånd.
Up the Hammers!
