Premiär på Boleyn!
Mission Impossible börjar med en match som helst ska inbringa tre pinnar. Men hemmapremiärer är vanskliga och i dagsläget har vi egentligen ingen aning om hur långt säsongens upplaga av West Ham United räcker.
Två och en halv månad har gått sen den där fantastiska eftermiddagen i Cardiff. Vi minns alla känslan när play off-finalen blåstes av, en blandning av euforisk glädje, lättnad och, i alla fall hos en del av oss, en viss häpnad över att West Ham faktiskt, efter två år i källaren tagit sig och oss fans tillbaka där vi hör hemma.
Eller gör vi det? Mycket talar emot oss. Vi var under fjolårssäsongen för det mesta allt annat än lysande, knep i sista omgången den sista kvalplatsen framför ögonen på Reading, ett lag som föll ihop som ett korthus på slutet men som så sent som i mars spelade ut Hammers efter noter. Vi har förvisso värvat en del i sommar, särskilt försvarare men varken mittfält eller anfall torde, trots en del kvaliteter, framkalla skrämselhicka hos de etablerade Premiership-klubbarna.
Själv har jag bestämt mig för att 38 poäng ska räcka för nytt kontrakt. Det har det nästan alltid gjort sen Premier League blev en 20-lagsserie, det extrema undantaget är förstås när Hammers åkte ut på 42 poäng 2003! 26 av de nödvändiga överlevnadspoängen ska införskaffas på Upton Park (då krävs t ex 7 vinster och 5 oavgjorda) medan resten, alltså 12 ”ynka” pinnar ska fixas ”away from home”. Mission Impossible eller inte?
Det är ganska många, inte minst fans med några år på nacken, som menar att West Ham aldrig någonsin i historien ställt upp med ett sämre lag när man spelat i den engelska fotbollens högsta division. En av dessa olyckskorpar heter Tony McDonald och huserar numera på retromagasinet ExHammer. Tidigare var han redaktör för det mer ”officiella” bladet Hammers News men avgick från den posten då han ansåg sig trakasserad av manager Alan Pardew som uttryckte sitt missnöje så fort en kritisk artikel dök upp i Hammers News. Tony sänder iväg följande hälsning till mannen som är ytterst ansvarig för lagets prestationer:
“Alan, if you think you've had it tough from the fans and the media in your first two seasons at the club, you had better brace yourself for much closer scrutiny in the weeks and months ahead. Most of the world may have been oblivious to a string of woeful performances against the might of Crewe, Plymouth and Rotherham, but there is nowhere to hide in the Big League. Once Hansen and Lawrenson start turning the spotlight on naïve defending, Lineker questions where the next goal is coming from and the tabloid hacks lick their lips as they sense a new crisis developing in Green Street . . . he will have to stay very strong and calm under relentless pressure. Lyall, Redknapp and Roeder have all been there.
I don't know about you, but my expectations are low - a final position anything above 18th place will be a miracle given the lack of genuine quality and class in this West Ham squad, easily the weakest claret and blue outfit ever to embark upon a top flight campaign.”
Förvisso har Pardew fortfarande fasligt mycket att bevisa. Om inte MacKay blivit skadad och berett plats för Wards inhopp i backlinjen i våras, om inte Zamora formtoppat och skakat av sig sitt dåliga självförtroende i play off-spelet, då hade förmodligen Pards i skrivande stund varit lika långt från managerposten i West Ham som du och jag. Enda sättet att få tyst på kritikerna från de egna supporterleden är förstås att leverera på plan. Plockar Hammers poäng i åtminstone den takt jag hoppas i mitt resonemang ovan kan ingen i längden fortsätta hävda att laget gick upp trots Pardew, inte tack vare.
Samtidigt menar jag att McDonald och andra, som inte tycker att laget är värda att hyllas efter en sjätteplats i Coca Cola-ligan, missar själva huvudpoängen. För tänk om vi inte hade gått upp? Hur hade ekonomin och spelarmaterialet sett ut då i dessa dagar, två omgångar in på den liga vi i det läget hade spelat i? Jag vågar knappt tänka tanken, det var ju så nära att vi skulle hamnat i just den situationen. Även om vi åker ut i maj 2006 kommer klubbens situation vara oändligt mycket ljusare än om vi hade blivit kvar i läskträsket även detta spelår. Inga nyförvärv av klass och Ethers borta, NRC borta, Ferdinand borta, Harewood borta... Någon kanske invänder att ägarna, med den allmänt hatade Mr T W Brown i spetsen, hade sålt klubben vid missat avancemang till Premier League, och nytt friskt kapital skulle strömmat in. Men det vet vi absolut ingenting om, vi kan bara ägna oss åt rena spekulationer när det gäller den saken.
Vad gäller lördagens efterlängtade premiär - första Premier League-matchen på Boleyn Ground på 27 månader! – lär det bli fullsatt och, för att citera Pardews egna ord när vi skandinaviska fans pratade med honom inför Sunderland-matchen i april, nu liksom då kommer det att vara ”an absolutely cracking athmosphere”. I alla fall så länge resultatet är något så när ”rätt”. Gästande Rovers var synnerligen målsnålt förra säsongen, gjorde faktiskt minst mål i hela Premier League men å andra sidan var det bara de suveräna Top 3, och ytterligare ett par lag, som släppte in färre. Inför denna säsong har man logiskt nog förstärkt offensiven, frågan är om namn som Craig Bellamy (Newcastle) och Shefki Kuqi (Ipswich) räcker för att Blackburn ska straffa den placering (15) som man uppnådde senast. De lär i alla fall inte bli någon nedflyttningskandidat men är ändå, trots sin mycket tuffa spelstil (Robbie Savage!) ett av de gäng som West Ham bör slå hemma om ”det omöjliga uppdraget” ska lyckas. Matchen kan sluta precis hur som helst men jag misstänker att vi måste hålla nollan om det ska bli tal om någon tre-poängare.
Pardew aviserar en tämligen offensiv satsning. Detta till trots kommer vi säkert i flera matcher få se en 4-5-1-uppställning, den som var så framgångsrik i den avgörande kvalsemin mot Ipswich i våras. På lördag tror jag dock mer på 4-4-2 och om jag förstått vår gaffer rätt är hans ultimata startelva, med de mannar han har till sitt förfogande just nu (någon eller några kan ju komma till innan sista augusti) följande:
Roy Carroll i mål, Tomas Repka och Paul Konchesky som ytterbackar samt Anton Ferdinand och Danny Gabbidon i mittförsvaret. På mittfältet bör vi återfinna nye israelen från Racing Santander, Yossi Benayoun, i en lite friare högerposition a lá ”Brolin -94”. På andra kanten Matt Etherington förstås, medan mycket talar för att Christian Dailly intar den defensiva rollen. Varför annars göra honom till kapten om han inte ska ingå i förstaelvan? Kreatörsrollen centralt kommer med denna uppställning att vila tungt på Nigel Reo-Cokers unga axlar.
På topp förutsätter jag att Marlon Harewood är given som det ena valet. Mitt tips är att Teddy Sheringham dyker upp vid hans sida. Pards har sagt att Sheri ska matchas oerhört försiktigt (och få dra till Bahamas mellan varven så han håller sig hel säsongen ut!) så några 25-30 matcher från start för den ”gamle” blir det inte men i premiären tror jag att man vill luta sig mot hans rutin och spelsinne.
Uteslutna som reserver är de nya försvararna James Collins (vadskada, blir borta några matcher) och Clive Clark (ankeln, börjar träna på måndag). Bänken kommer att befolkas av målisen Shaka Hislop (välkommen tillbaka får man väl säga – eller!?) och givetvis Bobby Zamora som anfallsalternativ. I övrigt är det hugget som stucket vilka Pardew väljer, själv ser jag gärna att de två play off-hjältarna Shaun Newton och Elliot Ward får vara med och känna Premier League-atmosfären, vem den femte bänknötaren blir överlåter jag till Alan Pardew att bestämma helt på egen hand (fast vill han absolut ha ett råd tycker jag Mark Noble duger alldeles utmärkt).
