Playoff final Blackpool-West Ham 1-2 Back where we belong
Yes yes yes yes vi är tillbaka i Premier League igen. Fullständigt underbart.
Jag är fortfarande lyrisk över den upplevelse jag fått vara med om. Har drömt om det ända sedan 1975 då West Ham vann FA-Cupfinalen på Wembley och jag som då 13 årig grabb satt och såg matchen på tv hemma hos min mormor och morfar att jag skulle få vara på Wembley och se West Ham vinna. Började att hålla på West Ham 1971. 1980 och 1981 som var de senaste framträdandena på Wembley för West Ham var jag för ung och för fattig för att kunna åka över och se.
Men den här gången blev det av 31 år senare och en massa fler år på nacken så satt jag äntligen på Wembley och skulle få se mitt West Ham. Jag ska dock på en gång skriva att det var inte härligt eller kul att vara där under matchen. Det var inte härligt eller kul veckan före matchen heller. Nä det var en enda stor ångestkänsla och illamående. Men allt det jobbiga byttes ut mot en enorm glädje och lättnad när matchen var slut. Det var en fantastisk upplevelse att få vara där på plats. En upplevelse som kommer att finns kvar hos mig så länge jag lever. Det var också roligt att få dela denna upplevelse med Uffe, Jesper, Gary och Helena som jag satt med under matchen.
Matchen var endast några minuter då allt höll på att gå helt fel. Matthew Taylor missbedömmer en bakåtbröstning till Robert Green och Blackpools Tomas Ince hinner i mellan och skjuter. Turligt nog kan Green vara där med en näve och styra bollen i stolpen. Inte blev man mindre nervös efter det. Blackpool fortsatte sitt optimistiska anfallspel och hade efter 15 minuter haft två frilägen att lägga till stolpträffen så West Ham hade tur att det fortfarande var 0-0.
West Ham jämnar ut matchen efter det. Ricardo Vaz Te hade bland annat ett skott utanför. I matchminut 35 skulle det dock bli trevligt. Taylor får tag på bollen på vänsterkanten och driver bollen framåt. Får lite hjälp av en Blackpool försvare att få tag på bollen igen efter att försvararen försökt styra undan bollen, dock inte bättre än att Taylor kan slå en långboll till Carlton Cole som tar ner bollen och kommer förbi sin försvarare och skjuter sedan in bollen med en halvvolly i nätet bakom Gilks. Yes 1-0 till West Ham. Kort efter har Vaz Te ett skott i burgaveln. West Ham kan gå till pausvila med ett måls ledning.
Andra halvlek hade knappt kommit igång innan det stod 1-1 efter att Ince nästan gjort en kopia på Coles mål. Inte bra alls. West Ham som ställt upp med samma laguppställning som de senaste matcherna mot Cardiff Jack Collison kunde vara med efter sin urhoppade axel senaste matchen. Vilket innebar att Taylor spelade vänsterback något som inte fungerade bra defensivt. Taylor klarade inte av denne Ince som för övrigt mycket riktigt är Paul Ince son som lämnade West Ham 1989 under dåliga omständigheter. Tack och lov har även Sam Allardyce fattat att det inte fungerar med Taylor som vänsterback idag. Geoge McCartney byts in och Gary O´Neil byts ut. Taylor flyttas upp på mittfältet och McCartney tar sin vanliga vänsterbacksplats. Tyvärr tvingas West Ham till ytterligare ett byte efter ett par minuter då Guy Demel tvingas byta pga skada och julien Faubert kommer in på högerbacksplatsen.
Blackpool fortsätter sitt frejdiga spel och bl a har Baptiste ett friläge där han lobbar över Green. Som tur var hinner Taylor rensa bort bollen innan den går i mål. Här började man verkligen tänka att det här kommer att bli väldigt svårt. Nog för att jag redan förstått det innan att det skulle bli svårt eftersom Blackpool ofta är svåra att veta var man har dem. Blackpool var faktiskt det bättre laget i matchen så här långt.
De skulle också få ett par till fina lägen till mål. Bl a så missade Dobbie ett friläge där Winston Ried hinner få undan bollen innan Dobbie får möjlighet till avslut. Dobbie skulle dock få ett ännu bättre läge där han väldigt svagt misstajmar sitt skott så att han skjuter just utanför i stället för i mål som det nog hade blivit i de flesta fallen. Innan Dobbies nästa läge så har Baptiste ett läge där han skjuter bollen mot mål men träffar först en medspelare för att bollen sedan flipprar vidare mot Mark Noble som står på mållinjen och kan få i väg bollen. Dobbie har sedan ett fint långskott som Green räddar nere vid stolproten. Blackpools Dicko har ett nästan friläge sedan men Reid skrinar bort honom.
West Ham då? Ja det var mycket Blackpool det får jag tillstå. Kevin Nolan skulle dock få ett fint läge att avgöra i minut 80 då McCartney kommer längs sin vänsterkant och skjuter in ett inlägg i markhöjd där Nolan får tag på bollen och skjuter på volley klockrent i ribban. Ajaj den kunde fått vara en decimeter lägre. James Tomkins hinner med en nick över innan matchen ska avgöras.
För det skulle bli ett avgörande under ordinarie matchtid även om jag själv började tro att det skulle bli förlängning och hemska tanke kanske straffar också.
Nolan springer upp bollen utanför straffområdets vänstra sida skjuter in bollen i straffområdet så att Cole får tag på den. Cole kommer nära målvakten Gilks men lyckas få sin stortå på bollen just innan Gilks ska ta den så bollen hamnar framför Vaz Te som ur snäv vinkel skjuter upp bollen i nättaket. Jubel och dilerium, yes vi leder. Klockan visar matchminut 87 då. Nu kommer ångest ur alla tänkbara håll den väller fram och jag är alldeles grinfärdig av nervositet. Domare Webb lägger till fyra minuter som övertid och klockan masar sig fram. Det är nog en av mina längsta stunder i mitt liv. När Webb äntligen blåser av så kommer tårarna och luften går ur mig som en urpyst ballong. Jag är helt slutkörd. Det tar en liten stund innan jag orkar vara riktigt glad men då är jag fantastiskt glad. Tänk att jag fick vara med om det här på plats på Wembley som jag drömt om så länge och att vi vann om än med en hel del tur. Det var också West Hams första match på hela säsongen som vanns i matchens slutskeede. Snacka om att spara det bästa till sist.
Det som följde sedan var ren och skär lycka. West Ham hade vunnit. Spelarna var jätteglada vi fans sjöng, ljublade, skrek och kramades. Att få se West Ham höja en pokal på Wembley var också magiskt även om det bara var en playoff vinnar pokal det var hur kul som helst. Med facit i hand så var det också mycket roligare att gå upp så här än om vi vunnit serien. Det var fantastiskt kul.
Jag kan inte med mina mest vinröda och ljusblåa ögon säga vi vann rättvist men det var inte heller orättvist. För sett över hela säsongen förtjänade West Ham att gå upp igen till Premier League men sett till matchen hade Blackpool fler vassa lägen än West Ham. Vi gjorde dock ett mål mer och det är det som räknas.
Till slut lite matchdata: Blackpool ställde upp med följande manskap. Gilks, Eardley, Baptiste, Evatt, Crainey, Ferguson, Dobbie, Angel, Ince, M Philips, K Philips. Bänk. Sylvestre, Cathcart, Dicko, Southern, Bednar.
West Hams manskap var: Green, Demel, Reid, Tomkins, Taylor, O´Neil, Noble, Nolan, Collison, Cole, Vaz Te. Bänk. Henderson, Lansbury, McCartney, Maynard, Faubert.
Mål: 0-1 Carlton Cole 35, 1-1 Tomas Ince 48, 1-2 Ricardo Vaz Te 87.
Domare Howard Webb. Publik 78 523 på Wembley. 120519
Nu väntar en sommar full med förväntan och hyfst ångestfritt fotbollsmässigt om jag får be. Det behöver vi Hammers. Silly season har redan börjat med diverse namn och det blir spännande.
Måste också få skriva vad fantastiskt skönt det ska bli att få följa West Ham på Viasat igen och inte behöva hålla tillgodo med pajaskanalen TV4 Sport vars bevakning av Championship fotbollen är bedrövlig. Om man jämför med Viasat Norge som haft rättigheterna till The Championship i Norge och har visat alla matcher i Championship som producerats så är den svenska bevakning i milda ordalag dålig. De har endast visat Championship om man inte haft något annat att visa och knappt det fast att man skriver sin hemsida att de ska visa The Championship varje lördag. Nåja nog om detta jag ska vara glad i stället.
Ha det gott alla West Ham vänner och låt oss njuta och längta tills Premier League börjar igen den 18 augusti.
