HAMMERS HISTORIK del 136-140
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 136 Född 1927. 137 Geoff Pike. 138 James Tomkins. 139 Man U. 140 A-W.
HAMMERS HISTORIK del 140
West Ham United Football Club från A till dubbel W:
Allroundspelaren: Ronnie Boyce. Blev "Ticker" med West Hams trogna publik. Aldrig större än laget. Alltid lojal. Den Greenwood litade mest på av alla spelarna under 60-talet. Hårdför innermittfältare som stod för några av klubbens viktigaste mål. Tog Mooros plats i inledningen av Cupvinnarcupsagan 1964/65, då lagkaptenen var skadad. "He´s a players player," berömde Hurst.
Backklippan: John Bond. Ansågs för klumpig och långsam för toppfotbollen. Motbevisade detta med råge under sina fantastiska 15 år med Hammers. Spred positivitet i laget.
Charmigast: Frank McAvennie. Bildade ligans hetaste anfallspar tillsammans med Tony Cottee säsongen 1985/86. Alltid glad och öppen, tvärtemot den oftast trulige Cottee. Var en dagslända, men ingen kan ta ifrån "Super Mac" de 26 ligamålen som starkt bidrog till Hammers fina 3:e plats.
Derbyhjälten: Billy Bonds. Fotbollens Peter Pan. Gjorde ett hat-trick mot Chelsea 1974, något som ingen Hammers- supporter glömmer. Lagkapten för det West Ham som vann FA-cupen 1975 och 1980. Spelade 795 matcher för West Ham (sina två Testimonialmatcher inräknade) mellan åren 1967-90.
Eleganten: Trevor Brooking. Förmodligen den elegantaste fotbollsspelaren världen skådat. Till och med Brookings tacklingar var eleganta. Besatt en talang utöver det vanliga. Stannade i West Ham trots att han var landslagsman för England då West Ham tillbringade tre säsonger i division 2.
Fartfylldast: Alan Devonshire. Virvelvind, oftast på vänsterkanten. Spelade 446 matcher i Claret and Blue. En av den engelska ligafotbollens största underhållare.
Generösast: Malcolm Allison. Högljudd ledare för Cassettari´s Café maffian på 50-talet. Traditionell försvarare som övertog träningssysslan i Hammers under sin tid i klubben. Lämnade över sin tröja till en ung Bobby Moore vid ett känslosamt sista möte.
Hammershjärtat: Alvin Martin. Kom som ung lärling till West Ham 1974 och stannade i 20 år. Hade Billy Bonds som sin läromästare. Kom upp i imponerande 541 matcher i Claret and Blue. Spelade även 17 landskamper för England.
Iron Man: Billy Bonds. Lade av samma dag som Trevor Brooking i maj 1984. Men övertalades av John Lyall att göra comeback då West Ham hade stora skadebekymmer säsongen 1986/87. Bonzo har naturligtvis som Alv och många andra ett Hammershjärta.
Jokern: Martin Peters. "Mr Goals From Nowhere" - spelaren som kunde dyka upp varsomhelst och raka in lädret i nätet. Gjorde imponerande 100 mål i Claret and Blue från sin mittfältsposition. Precis som Brooking en spelets gentleman.
Klacksparkarnas mästare: Stanley Earle. Den långe och extremt långsamma mittfältaren gjorde (precis som Brooking många år senare) fotbollsspelandet till en vacker konst. Vägde upp sin saktfärdighet med att täcka bollen föredömligt och bjuda på publikfriande klacksparkar. Spelade 273 matcher i Hammers åren 1924-32.
Legenden: Bobby Moore. Anses som West Hams störste spelare genom tiderna. Anses också som en av de bästa försvarsspelarna världen skådat. Lagkapten i West Ham under lång tid. Avled för tidigt 1993 endast 51 år gammal.
Målkungen: Geoff Hurst. Vic Watson för ursäkta! Men har man som enda spelare i världen gjort hat-trick i en VM final, så är man onekligen en målkung av rang. Gjorde precis som Vic Watson ett dubbelt hat-trick, d.v.s. 6 mål i en och samma match, Hurst målfyrverkeri kom hemma mot Sunderland 1968 i en osannolik match som West Ham vann med hela 8-0.
Nickspecialisten: Tony Gale. "Galey" spelade samtliga 42 ligamatcher under den magiska säsongen 1985/86. Stod oftast rätt placerad, medan mittbackskollegan Alvin Martin kunde vara lite mera fladdrig i sin spelstil, och tog därmed om hand om de flesta inkommande luftbollarna. Något som blev ännu tydligare då Steve Potts kom att agera mittbackspartner. Orättvist kanske mest känd för den felaktiga utvisningen i FA-cupsemin mot Nottingham Forest på Villa Park 1991.
Osjungna hjälten: Geoff Pike. Inte den elegantaste. Långt därifrån. Men en slitvarg och ett bevis på att med rätt glöd och inställning kan man komma långt. Tillhör West Hams historia på många sätt, inte minst genom det otroliga jobb den lille, ettrige Pike lade ner i FA-cupfinalen mot Arsenal 1980. Som vanns rättvist med 1-0.
Publikfavoriten: Herbert "Tiddler" Ashton. Den förste publikfavoriten. När det går så långt att delar av hemmapubliken invaderar planen och jagar motståndarnas ytterback (New Brompton stod för motståndet) av densamma för att denne kapat "Tiddler", så förstår man att denne dribbler som mätte endast 1,53 i strumplästen inte kunde göra något fel i supportrarnas ögon. "Tiddler" sägs spöka på Boleyn Ground mellan jul och nyår. Försvann under Första världskriget och har aldrig dödförklarats.
Q.P.R.värvningen: Phil Parkes. West Hams bästa målvakt. Kom från Queens Park Rangers 1979. Hade oturen att vara samtida med Peter Shilton, vid den tiden i Nottingham Forest, annars hade nog Parkes varit Englands landslagsmålvakt. Gjorde tidernas grymmaste straffräddning mot Leicester i januari 1986.
Rekordhållaren: Phil Parkes. Visst, Bonds har rekordet i spelade matcher och Vic Watson har rekordet i gjorda mål (326 mål), men Phil Parkes har ett annat rekord som nog ingen West Ham målvakt kommer att överträffa. Säsongen 1980/81 höll Parkes nollan i 22 matcher. Smaka på den!
Straffskytten: Ray Stewart. Skotska Tonka dundrade in makalösa 76 straffar under sina år i West Ham. Inte illa för en högerback! Hade nio fantastiska säsonger i Claret and Blue, sedan började skadehelvetet för den omtyckta skotten. Missade Tonka nånsin någon straff? Det hände faktiskt vid tio tillfällen. Men att sätta 76 straffar av 86 möjliga är naturligtvis ett överbetyg.
Traditionsbindaren: Ted Fenton. Kallad "The Phantom", Fenton som först spelade i West Ham blev senare manager efter att den alltmer förvirrade Charlie Paynter klev åt sidan efter 53 år i Hammers tjänst. Fenton skapade den offensiva fotbollen som West Ham kom att bli vida kända för. Samlade även på hattar.
Utvecklaren: Ron Greenwood. Tog vid efter Fenton. Utvecklade flera av de unga spelarna som Fenton släppt fram i rampljuset. Mera fokuserad än sin föregångare. Big Ron tog Hammers till FA-cupvinst 1964 mot Preston. Och ett år senare till Cupvinnarcupvinst på Wembley mot 1860 från München. Blev förbundskapten för England 1977.
VM guldet 1966: Brukar skämtsamt kallas för en West Ham titel. Västtyskland besegrades på Wembley i hemma VM av England. Lagkapten och den som fick lyfta bucklan först av alla spelarna var Bobby Moore. Martin Peters gjorde Englands andra mål i finalen och Geoff Hurst passade på att bjuda den jublande hemmapubliken på inte mindre än 3 baljor!
West Ham United: Den stora lilla klubben från östra London vars historia ständigt återberättas, som för att hållas liv i, så att yngre generationer ska förstå vad klubben vad klubben stod för och fortfarande står för. Vi är West Ham, ibland vinner vi och gör sju mål, ibland förlorar vi och släpper in fyra mål. Varför? Därför att vi är West Ham.
HAMMERS HISTORIK del 139
Manchester United står som värd för mötet mellan dem själva och West Ham United på Old Trafford lördagen den 27:e september 2014. Genom åren har Red Devils och Hammers drabbat samman åtskilliga gånger sedan det första mötet lagen emellan den 25:e februari 1911 då Manchester United gästade Boleyn Ground i FA-Cupens tredje omgång och fick se sig besegrade av laget i Claret and Blue.
Statistiken väger över för Manchester United, men bara knappt, det är förhållandevis jämnt. Flera gånger under Red Devils storhetstid på 2000-talet har Hammers gått segrande ur striden, trots bortaplan, samtliga dessa möten har slutat 1-0 till Hammers. Två gånger i ligaspelet och en gång i FA Cupen. Det var i samband med Hammersviktorian i FA-Cupen som uttrycket "There´s only one United" myntades av fantasifulla West Ham supportrar.
Faktum är att säsongerna 1926/27 (h 4-0, b 3-0); 1928/29 (h 3-1, b 3-2); 1932/33 (h 2-1, b 1-0); 1933/34 (h 3-1, b 2-1) och 1976/77 (h 4-2, b 2-0) vann Hammers båda mötena mot Red Devils. En hel del spelare har även representerat båda klubbarna. Några som kan nämnas är väl Dave Sexton, Noel Cantwell, Paul Ince, Rio Ferdinand, Michael Carrick, Carlos Tevez och Ravel Morrison.
Men det finns faktiskt en spelare som vunnit FA-Cupen med båda klubbarna: naturligtvis är det powerforwarden och krutdurken Stuart Pearson, som gjorde första målet i FA-Cupfinalen för Manchester United mot Liverpool 1977. En final Manchesterlaget vann med 2-1. Ingen som håller på West Ham har väl missat Stuart "Stu" Pearson ryck och följande stenhårda inlägg till Trevor Brooking i FA-Cupfinalvinsten (1-0) över Arsenal 1980. Att Brooking hade sinnesnärvaro och mod att hålla fram huvudet på det som var mera ett sluggerskott än ett inlägg är bara att lyfta på hatten för.
Stuart Pearson föddes i Yorkshire sommaren 1949. Sin fotbollsuppfostran fick han i Hull City. Först som lärling 1966 och fr.o.m. 1968 som proffs. På 129 ligamatcher i Hull fram till 1974 gjorde Pearson 44 mål. Manchester United köpte den fyrkantige och granithårda Yorkshiresonen för då hiskeliga 200.000 pund. Pearson spelade 139 ligamatcher i Red Devils fram till 1979 och gjorde 55 mål. Pearson spelade totalt 15 landskamper för England åren 1976-78. Kanske var det därför West Ham kom att intressera sig för powerforwarden, märk väl att Greenwood var Englands förbundskapten fr.o.m. 1977, och tog ut Pearson i nationalelvan.
Trots att säsongen 1978-79 blev näst intill helt spolierad av en efterhängsen knäskada och en operation som var allt annat än lyckad, slog John Lyall till, The Loyal köpte Pearson för en "väldigt stor summa" förmodligen efter rekommendationer från tidigare West Ham managern och dåvarande förbundskaptenen för England, the one and only, Ronald "Big Ron" Greenwood. Trots att skadeeländet fortsatte för Stuart Pearson, som efter den misslyckade knäoperationen miste sin tidigare rörlighet och till viss mån fick ändra sin spelstil något, så blev mannen bördig från Yorkshire en viktig kugge i det West Ham United som skulle lyfta, likt fågel Phoenix.
1979/80 vinner West Ham United FA-Cupen som division 2 lag. 1980/81 återvänder West Ham till högstaligan och lyckas dessutom ta sig hela vägen till Ligacupfinal mot Liverpool, som dock förloras efter omspel på Villa Park. Stuart Pearsons tid i toppfotbollen och i West Ham tar slut 1982 efter återkommande knäproblem. Individuellt facit för Stu i Hammers blev på tre säsonger 6 mål på 34 ligamatcher samt 16 cupmatcher och 4 mål. Men Stu kom att tillhöra en av West Hams allra finaste årgångar med bl.a. Bonds, Parkes, Alvin Martin, Devonshire, Geoff Pike, Lampard Snr, Tonka, David "Psycho" Cross m.fl.
Frågan är bara vad som händer på lördag 27/9 2014. Old Trafford. Som Hammers supporter oroas man över att spelare som Juan Mata eller Ashley Young åter ska falla lätt, det har hänt lite för ofta och för många gånger att framförallt den sistnämnde ordnat straffar av matchavgörande karaktär med sitt teatraliska spelsätt. Nye managern Louis van Gaal verkar inte ha hittat något spelsystem som fungerar. Ett spelsystem som fungerar har däremot Samuel "Big Sam" Allardyce hittat. Med sin revolutionerande snilleblixt och uppfinningen och utvecklandet av det toppoffensiva 2-1-0-7 systemet. Intressant.
Historiska Fakultetet tippar: Manchester Utd-West Ham Utd 1-6
HAMMERS HISTORIK del 138
>>>James Tomkins - blivande Hammers Legend<<<
Att pusta ut efter en fotbollsmatch och ta några järn är ingenting konstigt. Det måste alla fotbollsspelare tillåtas. En stunds fritid i baren, känna att det är ledighet, varva ner, släcka törsten med några pints. Det var precis vad James Tomkins gjorde den tjugoförsta december 2013. Platsen var nattklubben Sugar Hut. Den danssante James Tomkins behövde efter sin långa dansserie på golvet under discokulan fylla på med vätska. Enklare än så kan det inte förklaras. Tomkins som är känd för att ha danssteg som trotsar tyngdlagen, fyllde på rejält med vätska. Grollisar och pints i mängder.
Framåt den sena natten vinglade Tomkins ut från Sugar Hut. Där väntade ett gäng polisbobbies på West Ham spelaren. Tomkins sluddrade "little blue fellow...." varpå polisen som var närmast Tomkins ställde sig extremt nära Tomkins. Tomkins som nått stadiet: aprak (läs: drunk and disorderly) upplevde det som obehagligt att den kortväxta polisbobbyn stod så nära inpå - polishatten var bara någon centimeter ifrån Tomkins näsborrar. Och här går historien om vad som verkligen hände isär.
Vid rättegången vid Basildon Magistrates Court gällande Scotland Yard mot West Hams reslige mittförsvarare James Tomkins skulle en upptagning från ett videoband användas som bevis mot Tomkins, men då detta videobandet slarvats bort av åklagarsidan hävdade Tomkins försvarsadvokat Rupert Dowers att videobandet kunde ju i praktiken visa precis vad som helst: kanske ingenting alls, kanske en duva som satt och kackade, eller rentav Big Sams egotrippade lucköppning av West Hams julkalender.... Rupert ville därmed få rättegången ogiltigförklarad.
Åklagarsidan med Alec Williams i spetsen ville ändå höra Tomkins version av incidenten. Tomkins erkände att han förmodligen hade tilltalat polisbobbyn "little blue fellow" och att han i själva verket var brottsoffret, då han upplevt att den kortväxta representanten för polismakten hade försökt kväva honom med sin polishatt, därför hade han slängt bort polishatten likt en frisbee. Tomkins medgav även att han varit lite på örat, typ salongsberusad, men skyllde detta på sin näst intill tyngdlösa dans inne på Sugar Hut. Och att han helt enkelt var ovan vid alkoholintag. Åklagarsidan köpte historien om att Tomkins i den mörka natten blivit skrämd av polishatten samt att fotbollsspelaren var ovan vid alkohol.
Videobandet hittades senare. Hemma hos Lady Boleyn? Men inrikesministern förbjöd en husrannsakan och avslog därmed Scotland Yards önskan. Videobandet kunde därmed inte användes som bevismaterial. Försvarsadvokat Rupert Dowers tog tillfället i akt och talade med The Guardian, Daily Mail, The Telegraph m.fl. ledande tidningar och kallade åklagarsidans hanterande av det borttappade videobandet för både ett nonchalant och inkompetent förfarande. Rättegången blev uppskjuten på obestämd framtid.
Dagen efter nattklubbsincidenten var det dags att spela in West Hams tomtevideo: Jack Collison och (gissa vem?) James Tomkins var utklädda till tomtar. Tomkins inledde med att önska alla Hammers supportrar runt om jordklotet en god jul och ett gott nytt år. Collison chockade Tomkins genom att uppmana alla att dricka måttligt. Till och med Tomkins kunde se det roliga i Jackies uttalande och drog på smilbanden.
Det historiska fakultet saknar för övrigt Jack Collison. Vad hände egentligen? Och varför? Jackie tränade med Ipswich i augusti. Dèjá vu vibbarna ala John Lyall varade dock inte speciellt länge. I skrivandes stund tränar Jackie med Birmingham City. Walesaren som öppet uttalat att för vår f.d. nummer tio gäller bara en sak: West Ham Till I Die. Att inte ha Collison kvar ens i truppen svider. Collison borta och ett matchställ som skulle passa bättre till clowner på nån lokal cirkus i trakterna kring Scunthorpe. Använde nyligen epitetet "True Hammers Hero" angående Geoff Pike, detsamma gäller naturligtvis Jack Collison - True Hammers Hero. Tillbaka till festprissen Tomkins.
James Tomkins är för stunden en fri man. Förmodligen har han tagit lärdom av nattklubbsincidenten. Drick inte tretton pints, var nöjd efter tolv. Och till alla svenska Hammers supportrar bör detta vara en lärdom. Speciellt för oss som lever i köldhålet Sverige och vet att ingen någonsin vunnit ett mål där ord står mot ord med en polis. Tips på vad man kan göra istället - för att slänga bort en polishatt - är väl en svensk variant av det hela. Nämligen att avhålla sig ifrån att kommentera polisens aggressivitet och istället lomma hem och där lyssna till Ebba Gröns gamla slagdänga "Skjut en snut". Dessvärre har det visat sig att James Tomkins aldrig hört talas om Ebba.
Men historien om James Tomkins nattklubbsbesök visar återigen något väldigt tydligt: att West Ham, denna lilla stora fotbollsklubben från östra London, från East End, norr om Themsen, är så mycket mera än bara fotboll. Faktum vore att fick varken spelare eller supportrar dricka några pints skulle det bli bra tråkigt, eller hur? Cheers Tomkins! James Tomkins är förhoppningsvis en blivande "Hammers Legend". Tja, varför inte. Låter okej i mina öron. Nu ska jag själv beställa en till pint brown ale från bartendern bakom disken på O´Connells pub i Gamla stan. Cheers, all you mad Hammers and Irons out there! And thanks Jackie, hope you´ll return soon.
HAMMERS HISTORIK del 137
Trots den svettigaste tröjan på planen, i bägge mötena, mot Ipswich Town lyckades inte West Ham besegra sina motståndare i FA Youth Cup Finals 1975. Istället blev det förlust med sammanlagt 1-5 mot traktorpojkarna. Men West Hams nytillsatta manager för förstalaget, John Lyall, gillade vad han såg hos en av spelarna - Geoff Pike imponerade stort med sin frenesi och sitt fighterhjärta. Förlorade den lilla mittfältaren en boll så jagade Pike livet ur motståndaren för att återerövra bollen. Vilket Pike nästan alltid lyckades med.
Säsongen 1974/75 är ändå för alltid inskriven i West Hams historia eftersom nämnde manager Lyall förde Hammers till Wembley och FA-cupseger över Fulham med både finess och bravur. Så Geoff Pike skulle få vänta med att vinna FA-cupen till 1980, då Arsenal som bekant besegrades. Pike som i FA-cupfinalen 1980 spelade till höger på mittfältet efter det att John "The Loyal" Lyall oväntat kastat in blott 17-årige Paul Allen bredvid den elegante världsspelaren Trevor Brooking. Geoff Pike och unge skotske högerbacken Ray Stewart täppte till på sin kant. I Gunnerskretsar talas det än idag om vilken som var sämst på plan: den totalt misslyckade lagkapten och högerbacken Pat Rice eller den uppskrivna "stjärnan" Graham Rix som inte kom nån vart alls efter att ha blivit stressad till hårresande misstag av den hårt arbetande Pike.
Märk väl att West Ham United på den här tiden var endast ett division 2 lag (motsvarande dagens Championship). Men spelare som Bonds, Brooking, Alvin Martin, Lampard, Tonka, Paul Allen, David "Psycho" Cross, Goddard, Parkes, Dev och inte minst då Geoff Pike bidrog till att West Ham återvände till 1st division (motsvarande dagens Premier League) med pompa och ståt. Faktum är att den då 24 årige Pike spelade samtliga matcher i grundserien, som var 42 på den tiden, samt samtliga cupmatcher i FA-cupen, Ligacupen och även i Cupvinnarcupen. Totalt spelade Pike imponerande 60 matcher i Claret and Blue säsongen 1980/81.
Säsongen 1980/81 var Pikes bästa i Hammers, och den gode Geoff kom tvåa i omröstningen om vem som skulle vinna och bli Hammer of the Year. Geoff Pike var ingen glamourspelare utan var den som "sopade" upp bakom de eleganta artisterna Trevor Brooking och Alan Devonshire. Pike fick aldrig de stora rubrikerna. Men den hårt arbetande mittfältaren, som gjorde oväntat många mål med tanke på sin spelstil, blev bara mer och mer uppskattad för varje säsong som passerade. Pike debuterade i West Hams förstalag i mars 1976 och avslutade sin karriär sommaren 1987.
Precis som i början av sin seniorkarriär var Geoff Pike inte alltid ordinarie i startelvan. Men under sina 12 säsonger i West Ham spelade ändå Pike mäktiga 291 ligamatcher med 32 mål i målprotokollet. Lägger man därtill 31 framträdanden i FA-cupen, 39 i Ligacupen och 6 i Cupvinnarcupen så blir slutfacit för Pike 367 matcher. Dessutom gjorde Pike inte bara mål i ligan utan i samtliga cuper också. Totalt ytterligare 9 mål således. Och Pike kom upp i summan 41 mål. Outstanding.
Geoff Pike föddes 28 september 1956 i Clapton, London. Pike kom att liknas av de äldre supportrarna med forne hjälten Ronnie Boyce p.g.a. den liknande spelstilen. Sättet att aldrig vara större än laget och att alltid gå ut på planen och göra jobbet. De två sista säsongerna som den gode Geoff spelade i Hammers fick "den lilla spelaren med det stora hjärtat" mottaga publikens hyllningar. Framför allt då Pike byttes in. Många som inte hade sympatier för eller kände till Hammers historia förstod aldrig varför Hammerspubliken hyllade en avbytare innan denne ens hunnit beträda på planen. Faktum är att än idag är Geoff Pike en av West Hams osjungna hjältar. Men de som såg Pike under alla åren slita och visa hjärta, glöd och glädje glömmer aldrig den hårt arbetande lilla mittfältaren som alltid gav allt för sitt lag. Geoff Pike - True Hammers Hero.
HAMMERS HISTORIK 136
Arne Söderlund har enträget efterfrågat en historisk återblick på West Ham spelare födda 1927. Årtalet kittlar de flesta som håller Hammers kärt. Därför ska det historiska fakultetet nu inleda presentationen av en av de mest efterfrågade sakerna kring den stora lilla fotbollsklubben från östra London. Vi tar legenderna i bokstavsordning. Alltså West Ham spelare födda 1927.
MALCOLM ALLISON född i Dartford 5 september 1927. Ingår i managern Ted Fentons berömda "värvningsvår" 1951. Kom ifrån Charlton Athletic och blev omgående en ledarfigur både på planen och vid sidan av. Startade Cassettari´s maffian. Hängde ofta på det i Hammerskretsar välkända Cassettari´s Cafe på Barking Road. Kom även att avlasta Ted Fenton vad gällde att hålla i träningarna, så att Ted "The Phantom" Fenton kunde göra sina dagliga utflykter till hattfabriken i Luton. Blev av med sin plats i laget efter en tids sjukdom till ingen mindre än en ung Bobby Moore. Malcolm Allison spelade totalt 255 matcher i Claret and Blue.
JIMMY ANDREWS född i Invergordon 1 februari 1927. För de som inte kan sin geografi så ligger Invergordon i Skottland. Fenton fick inte loss sin drömspelare förrän i november 1951. Då hade hattfantasten och West Ham managern arbetat hårt i över ett halvårstid på att få Dundee FC att släppa den elegante vänsteryttern. Det krävdes att Fenton öppnade plånboken och lade dåtida rekordsumman 4750 pund på bordet uppe i östra Skottland innan Dundee FC till slut släppte Andrews. Jimmy Andrews är väl tillsammans med Sir Trevor Brooking och Herbert "Tiddler" Ashton en av de elegantaste spelarna i West Hams ärorika historia. Jimmy Andrews var även frekvent besökare på Cassettari´s Cafe. En intressant faktabit är således att den extremt vänsterfotade skotten faktiskt var högerhänt.... Jimmy Andrews spelade totalt 120 matcher för West Ham United. Blev på senare år mycket omtyckt manager i Cardiff.
BILLY DARE född i Willesden 14 februari 1927. Dare hamnade lite i skymundan som radar- och anfallspartner tillsammans med den fruktade skyttekungen Johnny Dick. Dare tvekade aldrig att dra till bollen med högerfoten när målchanserna dök upp. Var en starkt bidragande orsak till den triumfartade återkomsten till 1st Division (Premier League) 1958. Påminde i stilen om en senare skyttekung i Hammers, nämligen Tony Cottee, hade samma förmåga att göra mål på en s.k. halvchans. Dare gjorde 119 framträdanden i Claret and Blue. Lägg därtill fantastiska 49 strutar (44 mål i ligaspelet och 5 mål i FA-cupen).
FRED KEARNS född i Dublin 8 november 1927. Omtyckt irländare som kom till West Ham redan 1949. Värvades som vänsterback från Shamrock Rovers, men efter Fentons intåg som manager, användes även Kearns emellanåt som forward(!) Detta uppmärksammades på Irland och våren 1954 fick Kearns debutera i det irländska landslaget mot Luxemburg. Fenton ville inte ha spelare som försvann stup i kvarten på landslagsuppdrag vilket ledde till att Kearns helt sonika såldes till Norwich sommaren 1954. Faktum är att Fred Kearns fick bara spela en landskamp för Irland. I Hammers uniform blev det däremot sammanlagt 45 matcher och 15 tillverkade mål.
FRANK O´FARRELL född i Cork 9 oktober 1927. Debuterade i West Hams förstalag i december 1950 efter att ha spelat runt 50 matcher i reservlaget. Irländare hann även med 7 landskamper för sitt land. Sägas bör väl att Frank "The Voice" O´Farrell inte spelade någon landskamp för Irland under 1954. (Det sägs att Ted Fenton just 1954 var irriterad på landslagsuppdrag för sina spelare, dock varken före eller efter konstigt nog.) O´Farrell och Malcolm Allison var båda bidragande med sina idéer om att ha en ungdomsakademi. Hade det inte varit för dessa två gentlemen, så hade kanske aldrig Fenton drivit igenom idén om att West Ham skulle ha en ungdomsakademi. Sågs ofta på Cassettari´s Cafe med Allison, Andrews, Sexton m.fl. Spelade 210 matcher i West Ham United. Avslutade spelarkarriären i Preston North End. Blev senare manager i Leicester City. Förde Foxes till FA-cupfinal 1969.
TOMMY SOUTHREN född i Southwick 1 augusti 1927. Från trakterna kring Sunderland således. Spelade endast 2 FA-cupmatcher under sina 5 säsonger i Hammers. Var under sina år i West Ham given i reservlaget. Vann både reservserien och Combination Cup med West Hams reservlag säsongen 1953/54. Southren såldes i december 1954 till Aston Villa där mannen bördig från norr blev ordinarie. Spelade hela 63 ligamatcher för Aston Villa men alltså ingen för West Ham. De få bilder som finns på Tommy Southren visar alla upp en glad gosse. Om ingenting annat så får man väl anta att Southren trivdes i färgerna Claret and Blue....
That´s all folks!
Leif Thomas
