HAMMERS HISTORIK del 141-145
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 141 PINE-BOX SAVE! 142 Paynter, Hitler och OS i Berlin. 143 1980-81. 144 Remembrance Day. 145 Gatling Gun.
HAMMERS HISTORIK del 145
West Hams första manager Syd King hade slagit följe med Jack Hilsdon, Jack som spelat en match för Hammers 1903 men som inte var mycket till spelare tyckte King, men trevligare prick fick man leta efter, dessutom bodde familjen Hilsdon bara ett stenkast bort, på Westbury Road intill Green Street. Syd King och Charlie Paynter brukade ofta hälsa på. Året var nu 1904 och Jack Hilsdon hade bjudit med Syd King till "....en match som hette duga! Min bror är med på.... Ähum planen," knastrade Jack klurigt.
Väl framme vid Spotted Dog Ground bänkade sig Syd King och Jack Hilsdon på ena läktaren. Till sin stora förvåning kunde King konstatera att det var knökfullt, fullsatt, utsålt. "Vad heter laget? Och vad heter din bror?" undrade Syd King. "Gatling Gun är min bror George artistnamn. Något lag finns inte," viskade Jack. Syd King trodde inte sina ögon när självaste Buffalo Bill kom inridande på planen. Det var ingen fotbollsmatch - det var Buffalo Bills vilda västern show de skulle få bevittna.
Showen var ytterst underhållande. Syd King skrattade så halmhatten trillade av vid flera tillfällen. Till slut var stunden kommen: Gatling Gun, Jacks bror George, skulle utföra sitt hjältemodiga nummer. Syd King gapade som en ex large fågelholk, inridandes i full galopp kom George Hilsdon, mera känd som Gatling Gun, tömmarna höll han med tänderna och en pistol i vardera hand. Gatling Gun sköt ner tolv apelsiner på nolltid som placerats på ena målställningens ribba. Applåderna dånade.
Gatling Gun försvann av planen, var borta i någon minut för att ladda om sina puffror, sedan dundrade Hilsdons bror åter in på planen. Denna gång stod han på ett ben på sadelryggen. Gatling Gun snurrade pickadollerna för att vid mittlinjen avlossa tolv snabba kulor upp i luften. Det gick ett sus genom publikmassan då tolv möra kråkor föll döda ned i mittcirkeln. Syd King baddade näsduken mot pannan. Det var ingen hallucination heller! Det var minsann på riktigt. Då Jack nickade och inflikade att George Hilsdon var lika pricksäker med läderkulan bestämde King på stört att erbjuda Gatling Gun ett proffskontrakt med West Ham.
Under säsongen 1904/5 blev Gatling Gun något av idol för Syd King och Charlie Paynter. Gatling Gun kom ridande till både träningar och matcher alltid iklädd sitt hölster och två pistoler. Men säsongen med Buffalo Bill hade satt djupa spår i George Hilsdon. Tidvis försvann Gatling Gun och red med sina cowboyvänner. Många imponerades av George Hilsdon på fotbollsplanen också. Den engelska cowboyen var en målskytt av rang. Chelseas skumraskmanager John Tait Robertson bjöd ut West Hams manager Syd King på en pubrunda av det blötare slaget. När Syd King vaknade dagen därpå hade han sålt George Hilsdon till Chelsea.... Oops!
Gatling Gun Georges första tid i Chelsea var framgångsrik. Hilsdon blev uttagen i det engelska landslaget, och har ett nära nog oslagbart målrekord: eller vad sägs om 14 mål på 8 landskamper. Men ganska snart började Gatling Gun samla sina cowboyvänner runt lägerelden. Whisky och sena nätter tärde på relationen mellan Gatling Gun George och skumraskmanagern John Tait Robertson. Även här försvann Hilsdon under perioder. West Ham köpte sensationellt tillbaka sin cowboystjärna. Gatling Gun George svarade tvivlarna med att näta dubbelt mot - gissa vilka - jo Chelsea - av alla lag.
Första världskriget kom att förstöra många fotbollskarriärer, inte minst Herbert "Tiddler" Ashton, men även George Hilsdons. Gatling Gun utsattes för en senapsgas attack. Detta satte tragiska spår i Hilsdon som aldrig blev sig lik efter det. Som den showman George var så var han under en tid i mitten på 20-talet medlem av Fred Karno´s världsberömda vaudeville akt. Men hälsan försämrades redan i tidiga år och Hilsdon drog sig tillbaka i staden Leicester. Där avled han 1941. George "Gatling Gun" Hilsdon blev 56 år. (Född i augusti 1885 - död i september 1941). Gatling Gun spelade totalt 92 matcher i Claret and Blue och hittade nätet vid 35 tillfällen.
HAMMERS HISTORIK del 144
Remembrance Day fastän ur West Hams synvinkel och inte bara de som omkom i Första respektive Andra världskriget utan många av Hammers hjältar genom åren som inte längre finns bland oss. Remembrance Day kallas också för Poppy Day. Den första Remembrance Day hölls i den elfte timmen, den elfte dagen, i den elfte månaden. Året var 1919. Platsen var Buckingham Palace. Kung George V var en av initiativtagarna. Det beslutades att varje år i den elfte timmen, den elfte dagen, i den elfte månaden skulle man minnas de som stupade i Första världskriget.
En röd vallmo, som symboliserade den stora freden och den eviga sömnen, valdes som symbol för just denna dag. En kornvallmo. Det Historiska Fakultetet är inte så kunniga inom det botaniska. Därför ringde vi en av världens ledande experter inom området som täcker vildblommorna. Nämligen Andy "Andy the Giant" Carroll. Carroll lät hälsa att formen var i antågande. Sedan övergick "Andy the Giant" till att reda ut de viktigaste kännetecknen gällande den blodröda vallmoblomman.
>>>Well, the Poppy. Erect with stiff hairs om stem. Right?<<<
Right, svarade Det Historiska Fakultetet. "Andy the Giant"
fortsatte: >>>Soft, red flowers - have dark centres. Round
seed pod. Cornfields and waste ground. Up to 60cm tall.
When to see plant in flower: june to august. Right?<<<
Right, svarade Det Historiska Fakultetet. >>>There is also
Long-headed Poppy, like Poppy, but flowers are paler
and do not have dark centres. Pod is long and narrow.
Cornfields and waste ground. Up to 45cm tall. Also
in flower from june to august.<<<
Det Historiska Fakultetet tackade "Andy the Giant" för den vidgande informationen angående the Red Poppy.
Diktaren Wilfred Owen är en av de mest förknippade med Första världskriget. Wilfred Owen tjänstgjorde i den brittiska armén. Owen stupade en vecka innan krigsslutet. Wilfred Owen föddes 1893 och dog 1918. Owen blev 25. Owen räknas idag som en av 1900-talets största poeter. Det Historiska Fakultetet har valt några rader ur dikten
THE KIND GHOST >>>She dreams of golden gardens and
sweet glooms, not marvelling why her roses never fall, nor
what red mouths were torn to make their blooms.<<<
West Ham Remembrance Day Special. Vi minns:
Herbert "Tiddler" Ashton (1887 - aldrig dödförklarad)
William Askew (1886 - 1955)
Dan Bailey (1893 - 1967)
David Baillie (1905 - 1967)
Ken Bainbridge (1921 - 2011)
"Big Jim" Barrett (1907 - 1970)
Jim "Junior" Barrett (1930 - 21 oktober 2014)
Sidney Bishop (1900 - 1949)
Fred Blackburn (1879 - ingen uppgift)
John "Like a Charm" Bond (1932 - 2012)
Dave Sexton (1930 - 2012)
Jimmy Ruffell (1900 - 1989)
Vic Watson (1897 - 1988)
Johnny Dick (1930 - 2000)
Stan Earle (1897 - 1971)
Noel Cantwell 1932 - 2005)
George Kay (1891 - 1954)
Jimmy "Lottie" Collins (1903 - 1977)
Ted Hufton (1892 - 1967)
Ted "The Phantom" Fenton (1915 - 1992)
Malcolm Musgrove (1933 - 2007)
Dick Walker (1913 - 1988)
Andy Malcolm (1933 - 2013)
Albert Cadwell (1900 - 1944)
Malcolm Allison (1927 - 2010)
Ernie Gregory (1921 - 2012)
Terry Woodgate (1919 - 1985)
Joe Cockroft (1911 - 1994)
Alfred Earl (1903 - 1951)
Danny Shea (1887 - 1960)
Syd Puddefoot (1894 - 1972)
Alf Chalkey (1904 - ingen uppgift)
Bobby Moore (1941 - 1993)
Billy Moore (1894 - 1968)
John "Charlo" Charles (1944 - 2002)
Jackie Morton (1914 - 1986)
Leonard "Len" Goulden (1912 - 95)
Ron Greenwood (1921 - 2006)
John Lyall (1940 - 2006)
Dick Leafe (1891 - 1964)
Frank Piercy (1880 - 1931)
Thomas "Peace" Yews (1902 - 1966) och många, många flera naturligtvis. Alla generationer har sina speciella spelarfavoriter som man minns och saknar den här tiden på året.
Till sist. Lämnar er med ett av Hammershistoriens mest klassiska citat.
Den alltmer förvirrade managern Charlie Paynter sa följande vid
tolvslaget på nyårsaftonen 1949.
>>>Adolf Hitler is alive and well, and managing the Blades in Steeltown.<<<
Nyårsaftonen 2014 kan vi utbringa en extra skål för en livs levande Hammerslegend, Joe Kirkup fyller dagarna innan nyår 75 år.
Cheers!
HAMMERS HISTORIK del 143
This Is Hammers 1980/81
Efter att som division 2 lag ha besegrat Arsenal på Wembley i FA-cupfinalen 1980 med 1-0 var stämningen på topp hos det stora lilla laget från östra London. West Ham United, det enda lag värt att kallas United, hade lagt så mycket krut på att gå hela vägen i FA-cupen att man misslyckades med att ta steget upp i division 1 (dåtidens Premier League). Men glädjen och stoltheten över laget i Claret and Blue och deras bedrift gjorde livet lite enklare för alla med Hammers i sina hjärtan.
Säsongen 1980/81 skulle bli West Hams tredje raka i division 2. FA-cupsegern i all ära, vilken karamell att suga på, men nu måste John Lyalls mannar vara bland de tre bästa i den 42 omgångar långa serien för att nå direktuppflyttning. Det var ett ultimatum. John "The Loyal" Lyall visste att två FA-cuptriumfer och en finalplats i Cupvinnarcupen (som förlorades mot Anderlecht 2-4) var inte nog om den lojale och musikälskande trotjänaren skulle sitta kvar som manager. Nu måste West Ham ta sig förbi och över alla hinder. Tillbaka till den engelska gräddhyllan. Där de stora lagen fanns. Där West Ham hörde hemma.
Som vinnare av FA-cupen inledde Hammers säsongen 1980/81 med att spela Charity Shields på Wembley mot förra säsongens ligamästare, nämligen Liverpool. 90,000 hade bänkat sig. De fick se Liverpoollaget vinna den ganska betydelselösa matchen med 1-0. Helgen efter tog division 2 sin start. I hemmapremiären stötte Hammers på Luton Town. Det blev en chockförlust med 1-2 inför 28,033 på Boleyn Ground. Tack och lov skulle det bli Hammers enda hemmaförlust i ligaspelet den säsongen. Som vinnare av FA-cupen skulle även West Ham representera England i Cupvinnarcupen.
Det började katastrofalt, huliganerna skämde ut West Ham på Bernabéu Stadion i Madrid, där hemmalaget Castilla vann tämligen enkelt med 3-1. Billy Bonds som skrivit ett öppet brev till fansen i förväg var mycket besviken. Trevor Brooking var chockad. John Lyall var i upplösningstillstånd. Efter matchen dog en supporter. Visserligen överkörd av en buss, men UEFA beslutade att returen i London skulle spelas utan publik. West Ham inledde matchen ursinnigt, snart hade David "Psycho" Cross vräkt in ett hat-trick för hemmalaget och när matchen var över stod Hammers som vinnare med 5-1 och var vidare.
I ligaspelet vände det efter debaclet mot Hatters och West Ham eller snarare Phil Parkes i målet radade upp 6 raka clean sheets: Preston borta 1-0, Burnley borta 2-0 i Ligacupen första mötet, Notts County hemma 4-0, Burnley hemma 4-0 i Ligacupens andra möte, Chelsea borta 1-0 på Stamford Bridge i derbyt, och slutligen (på undertecknads födelsedag den 13:e september) 3-0 hemma mot Shrewsbury - av alla lag. Av bara farten avancerade laget i Claret and Blue vidare i Cupvinnarcupen efter en 4-0 viktoria hemma mot svårspelade Poli Timisoara. Således hade Hammers råd att förlora bortamötet, vilket också blev fallet, 0-1.
Under den här tiden i 80-talets början härjade förre West Ham managern Ron Greenwood som förbundskapten och till mångas förtret började "Big Ron" fylla sitt landslag med Hammers spelare. Frank Lampard comebackade i det engelska landslaget efter 8 år; Alan Devonshire en personlig favorit; artisten Trevor Brooking gjuten i det Engelska landslaget sedan 1974; Alvin Martin en ung och lovande mittförsvare; Phil Parkes plötsligt aktuell; Billy Bonds uttagen men får aldrig spela; Ray Stewart åker in och ut ur det skotska landslaget beroende på skotska förbundskaptenen Jock Steins lynne för dagen. Till råga på allt blir det totalt tre matcher mot Wrexham i FA-cupen. Efter två oavgjorda åker ett tröttkört Hammers till norra Wales och torskar med 0-1 och är därmed utslagna ur årets FA-cup.
Men i ligacupen går det desto bättre. Tottenham står för motståndet i kvartsfinalen hemma på Boleyn Ground. Hammers slår ut Spurs med 1-0 inför 36,003 hänförda åskådare. West Ham håller av bara farten nollan i ytterligare fem raka matcher. Faktum är att redan den elfte november 1980 övertar West Ham serieledningen "för gott" i division 2. Detta efter en 5-0 triumf över Robins (läs: Bristol City). Semifinalen i Ligacupen spelas mot Coventry över två matcher - hemma och borta. West Ham förlorar borta mot Sky Blues med 2-3, men inför säsongens största hemmapublik 36,551 vinner West Ham komfortabelt över katedrallaget från Coventry med 2-0. Lottningen till Cupvinnarcupens kvartsfinal kungörs och West Ham ska upp mot dåtida storlaget Dynamo Tblisi.
Men innan Tblisi kommer på besök kör Hammers över Chelsea hemma med 4-0 inför 35,247 happy supporters, inte nog med det, Cambridge får smaka på poplaget Hammers gladfotboll inför ett fullsatt Boleyn Ground (36,032) i en match som slutar 4-2. Hammers självförtroende är lika med "Sky`s the Limit". West Ham får en kalldusch då laget från östligare breddgrader visar upp en kontringsfotboll utan dess like: 1-4 blir slutresultatet. Att det sedan blev en riktig skalp i form av en 1-0 viktoria inför 80,000 Tblisi fans är mest för historieböckerna. Hammers är utslaget. Mellan dessa två Cupvinnarcupmatcher hinner West Ham med att spela Ligacupfinal på Wembley mot surprise, surprise Liverpool. 100,000 uppspelta fotbollssupportrar ser West Ham ordna omspel efter ett sent straffmål av Ray "Tonka" Stewart.
1-1 slutar första matchen. I omspelet på Villa Park orkar inte division 2 laget West Ham stå emot: Liverpool vinner cupen efter 2-1 vid full tid. Paul Goddard gör Hammers tröstmål. Men West Ham supportrarna kan glädja sig åt något annat. Phil Parkes slår klubbrekord säsongen 1980/81 med sanslösa 22 clean sheets. West Ham vinner division 2 i överlägsen stil:
Hemma Borta Målskillnad Poäng (2p sys)
1) West Ham Utd 19 1 1 9 9 3 79-29 66
2) Notts County 10 8 3 8 9 4 49-38 53
3) Swansea City 12 5 4 6 9 6 64-44 50
Dessa tre lag tar steget upp i högsta divisionen (dagens Premier League)
Blackburn Rovers också med 50 poäng missar på målskillnad, 42-29 och +13 mot Swans +20. Chelsea tar 12:e platsen med 40 poäng. Preston North End, Bristol City och Bristol Rovers tar det tunga steget ned.
WEST HAM spelartruppen 1980/81 (på den här tiden var det fasta nummer 1-11):
NR 1 Phil Parkes spelade alla matcher ( i ligan, 6 i Cupvinnarcupen, 3 i FA-cupen, 9 i Ligacupen, samt Charity Shields) :
NR 2 Ray Stewart (bidrog som högerback med sammanlagt 9 mål) :
NR 3 Frank Lampard (kom från egna akademin 1964) :
NR 4 Billy Bonds (lagkapten och mentor för Alv) :
NR 5 Alvin Martin (bördig från Liverpool, men kom till West Hams akademi 1974) :
NR 6 Alan Devonshire (anses som West Hams bästa köp någonsin, kom från amatörlaget Southall 1976) :
NR 8 Paul Goddard (första säsongen, från QPR, bidrog med 2 mål i CVC, 17 mål i ligan, och 4 mål i Ligacupen) :
NR 7 Pat Holland (höll unge Paul Allen utanför startelvan, från ungdomsakademin 1969) :
NR 9 David Cross ("Psycho" blev bästa målskytt i Hammers under säsongen med 5 mål i CVC, 22 mål i ligan, och 5 mål i Ligacupen) :
NR 11 Geoff Pike spelade precis som Parkes alla matcher (blev runner-up till titeln Hammer of the Year) :
NR 10 Trevor Brooking (världens elegantaste fotbollsspelare genom tiderna och trogen West Ham under hela karriären, skadad en kort period, men kom ändå upp i 36 ligamatcher och 10 mål, kom dessutom från egna akademin, året efter Lampard, 1965).
Jimmy Neighbour spelade flest matcher av övriga, 30 allt som allt. Paul Brush (från ungdomsakademin 1977 och känd som Hammers "städgumma" och allrounder spelade allt som allt 20 matcher under säsongen). Fåtalet framträdanden gjordes även av Paul Allen, Nicky Morgan, "gamle" Stuart Pearson och "unge" Bobby Barnes.
Som synes hade West Ham tur med skador säsongen 1980/81.
Hammer of the Year blev inte helt oväntat Phil Parkes med 22 hållna nollor.
Time Was. No Way. THIS IS Hammers 1980/81. Okay? This Is Hammers History. DIG!
HAMMERS HISTORIK del 142
Året var 1935. Och året närmade sig juletid. Bara dagar kvar tills jultomten kom på besök. West Hams manager Charlie Paynter hade inbjudits till Tyskland. Närmare bestämt till Adolf Hitlers palats i centrala Berlin. Enda ledtråden Paynter fått var att det handlade om fotboll, och något slags erbjudande. Men inbjudan var väldigt luddig.
Paynter tog flyget ned till Berlin en gråmulen decemberdag 1935. En flott armada av Führerns lyxigaste bilar stod och väntade. Paynter fick se ett Berlin som byggdes upp för pompa och ståt. Nazistflaggorna vajade överallt i staden. Väl framme visades Paynter in i ett rum som måste varit 28 meter i takhöjd. Paynter hade aldrig varit i ett sådant storslaget palats tidigare i sitt liv.
Plötsligt slogs dörrarna upp och in spatserade Adolf Hitler. Den konstnärlige österrikaren skakade hand med Paynter. Sedan förklarade den lille supernazisten vad ärendet gällde: Charlie Paynter skulle ta sig an det tyska fotbollslandslaget och leda detsamma till OS guld på hemmaplan i Berlin året därpå - alltså 1936.
Paynter var smickrad, men kände sig aningen malplacerad. Den skojfriska diktatorn kom med ett erbjudande som inkluderade tolk, privatchaufför, egen herrgård, stambord på den nitiske diktatorns favoritkrog.... Och t.o.m. ett eget specialdesignat hakkors av Hitler själv. Hakkorset frångick den ariska färgkombinationen och var flashigt nyskapande i Claret and Blue.
Paynter trodde inte sina ögon! Ett hakkors i Claret and Blue? För att vara artig frågade Paynter vad de tyska fotbollsproffsen hade för träningsmetoder och vem som stod för kvalitetsträningen för stunden. Var det bollövningar mest eller kondition eller rentav meditation? Den heroiske krigsivraren Hitler förklarade lugnt och sansat att just för stunden tränade de tyska gossarna under Göbels, mest med k-pist.
Paynter nickade artigt. Efter en väl påkostad lunch tackade Paynter nej till att bli tysk förbundskapten. Detta fick den fanatiskt fredsälskande om än inte alltid fullt så empatiske supernazisten att gå i taket. Göbels och Hess som var närvarande vid lunchen fick lugna sin rare Führer som blev allt rödare i ansiktet för varje sekund som passerade. Hitlers nävar var så knutna att de för en stund blev ariskt kritvita.
Den gode Charlie Paynter tackade för sig och satte sig i första bästa taxi och färden mot flygplatsen var ett faktum. Ett faktum var också det faktum att Paynter nobbade chansen att bli förbundskapten och därmed med största sannolikhet aldrig skulle få uppleva känslan av att vinna ett OS guld. Men för Paynter var det bara West Ham som gällde. Det hade det varit allt sedan 1897.
Det sista Paynter sagt den demoniske envåldshärskaren i sin välstrukna uniform var att han, Paynter, var en enkel man som tyckte om att slinka in på puben då och då, och att han såg Boleyn Ground som sitt andra hem. Då hade Hitler hörts mumla: "Jag ska bomba den där jävla arenan.... En vacker dag ska jag bomba Boleyn Ground." Paynter som inte kunde tyska hade aldrig förstått vad den lille målarkluddens väsande ordalag handlade om.
Hur det sedan kom att sluta för Tyskland i OS fotbollen i Berlin 1936. Hitler hade installerat sig själv som en sorts "general manager" och satt på första parkett då Tyskland lätt avfärdade Luxemburg med 9-0. Den konstnärlige österrikaren gladdes också över Österrikes avancemang i turneringen. Även Italien tog sig vidare efter en tveksam 1-0 seger över USA - där de amerikanska utespelarna blev märkligt utvisade i parti och minut tills italienarna till slut på ett Juventusvis likt sätt lyckades avgöra kampen.
Italien fick det desto lättare i kvartsfinalen, där vann det stövelliknande landet med hela 8-0 över Japan, ett Japan som inlett turneringen med att slå ut "bananrepubliken" Sverige med 3-2. Hitler och grabbarna i Gestapo satt åter på första parkett då Norge stod för motståndet i kvartsfinalen. Nazityskland chockades svårt då norrmännen vann matchen genom ett tidigt och ett sent mål av tvåmålsskytten Isaksen. Hitler blev tagen på sängen.
Men om inte Tyskland skulle vinna OS turneringen i fotboll, så skulle åtminstone Österrike göra det resonerade Hitler. Men Österrike tappade en tillsynes säker 2-0 ledning till 2-2 mot Peru. Peru av alla lag? Och inte nog med det i förlängningen som följde vann Peru med 4-2. Hitler la sig i. Och förkunnade att förlängning gällde inte i kvartsfinalerna. Därför skulle matchen spelas om.
Peru, som vunnit regelrätt, drog sig ur turneringen i protest och därmed var Österrike i semifinal. Där mötte laget ett Polen som slagit ut England med 5-4. Polackerna bjöd gott motstånd men föll till slut med 1-3. Till Hitlers stora glädje var åtminstone Österrike i final. I den andra semifinalen drabbade Italien och Norge samman. 1-1 blev slutresultatet. Då återinförde den konstnärlige österrikaren begreppet förlängning ånyo. Italien lyckades peta in avgörande 2-1 genom en omarkerad Frossi.
Hitler som var född i Österrike var halvnöjd. Men för att bli helnöjd så skulle naturligtvis det tysktalande Österrike vinna över Italien. Men hur skulle det gå till? Hitler ringde doktor Mengele. Och-vips-efter-tips var det en tysk doktor vid namn Peco Bauwens som skulle döma OS finalen 1936. Österrike var mycket nöjda med domarvalet. Inte Italien.
Vid den här tidpunkten var dock österrikisk fotboll på ett ganska ljummet och lågt stadium, så trots att domaren Peco Bauwens gjorde allt för att ge Österrike fördelar så lyckades man inte besegra ett defensivt Italien. Adolf Hitler kunde inte triumfera som planerat vid sitt eget OS i Berlin 1936. Det var vid denna tidpunkt den maktgalne supernazisten beslutade att West Ham skulle förintas. En plan att starta Andra världskriget utarbetades som en ursäkt för att i själva verket kunna bomba Boleyn Ground.
Charlie Paynter ångrade aldrig sitt val. West Ham betydde allt för Paynter. Charlie Paynter vigde sitt liv åt Hammers - den stora lilla fotbollsklubben i östra London. Paynter som var med då West Ham gick från de mörkblå färgerna till de numera klassiska Claret and Blue. Paynter som för övrigt varit en ivrig piprökare slutade röka då han väntade på att få gå ombord på flygplanet i Berlin 1936. Paynters metod: Att blåsa såpbubblor.
HAMMERS HISTORIK del 141
PINE-BOX SAVE
>>>Kings passed in the dark barge
which Merlin dreamed.<<<
-Wilfred Owen
Det största enskilda momentet i West Hams 119-åriga historia? Säkert totalt olika beroende på vem du frågar. Och så ska det naturligtvis också vara. Minnen är personliga. VM-guldet 1966? Hur stort som helst, Geoff Hurst gör tre mål i en VM final, Martin Peters gör ett, Bobby Moore lagkapten för England och den som får lyfta bucklan på Wembley. Oförglömligt. Tre tongivande West Ham spelare. Men det var inte West Ham som klubb.
Vic Watson, då? Hammers skyttekung genom alla tider. Vic Watsons sanslösa målkalas mot Leeds 1929. Hammers vinner med 8-2 och Vic Watson gör makalösa 6 mål i en och samma match! Ett dubbelt hat-trick! 1968 och Sunderland står för motståndet. Geoff Hurst kopierar Vic Watsons bragd och gör även han 6 mål i en och samma match. Ett dubbelt hat-trick mot Rokermen. Lägg därtill FA-cuptriumferna 1964, 1975 och 1980 samt Cupvinnarcupvinsten 1965.
Alla ovanstående händelser duger bra i kategorin West Hams största enskilda moment. Men det är inte det som Det Historiska Fakultetet väljer, nej. Istället är det en enskild händelse, en bragd, en hjälteinsats utöver det vanliga. Naturligtvis är det den oförglömliga straffräddningen lördagen den elfte januari 1986 från Filbert Street borta mot Leicester City som inte kan förbises. Phil Parkes vaktade målet. Backlinjen bestod av Ray Stewart, Alvin Martin, Tony Gale och Steve Walford.
Mittfältet bestod av (för en gång skull till höger) Alan Devonshire, Mark Ward (dåtidens Noble), Alan Dickens och George Parris. Framåt var det Tony Cottee och den alltid sevärde Frank McAvennie. Ett av de minsta anfallsparen toppfotbollen skådat. Cottee mätte endast 1,65 medan "Super Mac" var något längre och mätte 1,68. Matchen var till en början aningen "sömnig" och personligen kom jag att erinra mig det makalöst tråkiga 0-0 föreställningen mellan Foxes och Hammers 1919.
Självklart drömde jag om den betydligt roligare matchen klubbarna emellan från 1923, då West Ham vann i Leicester med hela 6-0. Som de flesta drar sig till minnes var ju det Billy Moores stora dag: "Billy Boy" gjorde ett äkta hat-trick den dagen. Men 63 år senare blev man ganska snabbt övertygad om att Leicester West Ham skulle inte bli något målkalas i stil med t.ex. mötet på Filbert Street 1975 då lagen delade på poängen i en svängig 3-3 match. Matchen 1986 började väga över åt laget i Claret and Blue.
Då hände det! Domaren pekar på straffpunkten. Leicesters skotske mittfältare Gary McAllister lägger bollen på straffpunkten. Phil Parkes gör sig redo. Och det är här - den elfte januari 1986 - som West Ham målvakten gör den omtalade "PINE-BOX SAVE", d.v.s. "träfracksräddningen" - Parkes faller med händerna i sidorna och lägger sig som en likkista på mållinjen. Inte flaxande med armar och ben som i princip alla målvakter gjort i alla tider. Parkes läser straffläggarens minsta rörelse och gör tidernas straffräddning.
Straffspecialisten McAllister blir helt knäckt över att Parkes inte bara går åt rätt håll, utan också klistrar den perfekta straffen. Phil Parkes tar senare patent på det nya sättet att rädda straffar. Och Pine-box Save är uppfunnet. Parkes som länge har slipat på sin unika idé kommer att utveckla "Pine-box" stilen till fullo innan den
store målvaktens karriär är över. Många menar att om en straffskytt är tillräckligt kylig kan denne "vänta ner" målvakten och enkelt lägga in lädret. Phil Parkes uppfann det omvända i Pine-box Save.
Detta är det största enskilda momentet i West Hams 119-åriga historia. Phil Parkes straffräddning borta mot Leicester City den elfte januari 1986. Det var första gången en häpen publik fick stifta bekantskap med den numera vida världsberömda PINE-BOX SAVE. Av Phil Parkes, West Hams bäste målvakt genom tiderna. 1985/86 är säsongen då allt studsar Hammers väg: West Ham blir 3:a i ligan fyra poäng bakom Liverpool och två poäng bakom Everton. På 42 ligamatcher vinner West Ham hela 26 och spelar 6 oavgjorda och förlorar endast 10. Målskillnaden blir imponerande 74-40 och finfina 84 poäng.
Överlägset bästa Londonlag. Under ett mål insläppt per match. Kommer det någonsin att återupprepas i Premier League? Sjuttiofyra baljor framåt påminner om målfyrverkeriet som Hammers bjöd på under Ted "The Phantom" Fentons era i det målglada 1950-talet. Så hur slutade mötet borta mot Foxes? Naturligtvis höll sig Hammers specielle målgörare Frank McAvennie framme och gjorde matchens enda mål. Leicester City-West Ham United 0-1. Men det alla som såg matchen aldrig glömmer är självfallet Phil Parkes världsklassräddning på straffen - PINE-BOX SAVE!
Leif Thomas
