HAMMERS HISTORIK del 156-160
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 156 Lagkaptener. 157 Jimmy "Lottie" Collins. 158 Phil Brignull. 159 Kalabalik i hattfabriken. 160 Vinnarkultur?
HAMMERS HISTORIK del 160
Vinnarkultur är inte som att vänta på bussen. Vinnarkultur är inte heller som att stå och vänta på att en krukväxt ska växa två meter på en eftermiddag. Vinnarkultur är något man får ta, nypa åt sig, inte be om ursäkt för och inte minst förtjäna på egen hand. Vara beredd att betala priset. Både fysiskt och mentalt. Inte skylla förluster på vädret eller domaren. En hel del klagar över West Ham. Hammers saknar vinnarkultur. Den känslan infann sig även hos Det Historiska Fakultetet efter sortin i FA-Cupdebaclet mot West Bromwich. Men hade vi vunnit över WBA och varit kvar i cupen hade nog få brytt sig om t.ex. förlusten hemma mot Crystal Palace.
Det som båda dessa insatser har gemensamt är de små detaljerna: mot West Bromwich hade vi två utmärkta frisparkslägen tidigt i matchen som båda slogs över motståndarmålet. Samma sak har varit genomgående i nästan alla matcher (Man Utd hemma undantaget) sedan årets början. Hörnor, frisparkar, s.k. fasta situationer slås bort utan adress. Och då spelar det ingen roll att vi gjort flest mål av samtliga lag i Premier League på fasta situationer. Det måste vara kvalité på hörnorna, det måste vara kvalité på frisparkarna och det måste självklart vara kvalité på inläggen. Inte minst James Tomkins har visat att han vinner det mesta på huvudet i motståndarnas straffområde. Men då får inte hörnorna slås rätt i famnen på målvakten eller rinna ut till inkast vid andra hörnflaggan.
De små detaljerna är onekligen Sam Allardyce ansvar. Om Noble och Downing börjar slå bort för många fasta situationer så måste någon annan få chansen. Form är färskvara och har man då en relativt bred trupp som ju vi i West Ham förfogar över säsongen 2014/15 ska de som inte presterar få veta av det. Big Sam har gjort ett bra jobb under sin tid i West Ham, men att inte prioritera FA-Cupen var en varningssignal. Nu kommer antingen Bradford eller Reading spela semifinal, nu kommer antingen WBA eller Aston Villa spela semifinal, ett av storlagen Arsenal eller Manchester United kommer inte att spela semifinal; och där känner jag att Hammers skulle ha varit med, varit kvar, och kanske kunnat gå hela vägen? Vi ska heller ej glömma att vi är ett av endast åtta lag som aldrig spelat lägre än Championship nivå.
Och tittar man på ligan sedan den döptes om till Premier League så är det endast sju klubbar som spelat alla 22 säsongerna: Manchester United med överlägsna 13 titlar, Arsenal och Chelsea med 3 titlar vardera, Liverpool, Everton, Tottenham och Aston Villa. West Ham har spelat 18 säsonger medan Manchester City bara spelat 17 säsonger. City har 2 titlar men har också varit nere i tredjedivisionen.
Hur har då våra långvarigaste managers skött sig.
Syd King 638 matcher 248 vinster 244 förluster
Charlie Paynter 480 matcher 198 vinster 166 förluster
Ted Fenton 483 matcher 192 vinster 184 förluster
Ron Greenwood 613 matcher 215 vinster 233 förluster
John Lyall 708 matcher 277 vinster 255 förluster
Billy Bonds 227 matcher 99 vinster 67 förluster
Harry Redknapp 327 matcher 121 vinster 121 förluster
Alan Pardew 163 matcher 67 vinster 58 förluster
Sam Allardyce 170 matcher 67 vinster 60 förluster
Bäst statistik av alla har naturligtvis allas vår Trevor Brooking
under sin tid som caretaker: 14 matcher 9 vinster 1 förlust
West Ham lider lite av att aldrig ha vunnit ligan. Men vi har skrapat ihop en och annan cuptrofé. Den första redan 1896 i West Ham Charity Cup efter hela tre omspel mot Barking. Då hette klubben fortfarande Thames Ironworks (som också spelade hem London League 1897/98). Efter namnbytet till West Ham United vanns London League både 1902 och 1909. (Nämnas kan att Tottenham vann London League 1903....) West Ham dök upp i den första finalen som kom att spelas på Wembley. Kaosartade scener utspelade sig före avspark, där polismannen på den vita hästen "Billie" fick bort åskådarna från planen så att matchen kunde genomföras, Bolton triumferade den gången 1923. Men West Ham studsade tillbaka och vann War Cup 1940. FA Cupen vanns 1964, 1975 och 1980. Dessutom vann West Ham Cupvinnarcupen 1965.
Englands VM guld 1966 brukar inte helt utan fog tillskrivas West Ham: Geoff Hurst hattrick och Martin Peters mål möjliggjorde segern efter förlängning med 4-2 mot Västtyskland. Bobby Moore var landslagets lagkapten. Mooro var också West Hams lagkapten. Bobby Moore som därtill redan 1963/64 vann utmärkelsen Player of the Year. Något som förärades även Scott Parker säsongen 2010/11 trots att Hammers åkte ur. Utmärkelsen Young Player of the Year har tillfallit två West Ham spelare genom åren: Mervyn Day 1974/75 och Tony Cottee 1985/86. West Ham som klubb har naturligtvis även triumferat i FA Youth Cup där det hittills blivit tre inteckningar: 1963, 1981 och 1999. Dessutom var West Ham pionjärer med att utveckla spelare genom sin egen ungdomsakademi. Ted Fenton och Malcolm Alisons vision har burit fruktkorg efter fruktkorg genom åren. Och fortsätter så än idag. Hur står sig då West Ham mot några av sina konkurrenter genom åren?
WEST HAM - MANCHESTER CITY 36-15-44
Största seger: West Ham - Manchester City 6-2 1962/63
Senaste möte: West Ham - Manchester City 2-1 2014/15
WEST HAM - MANCHESTER UTD 39-25-58
Största seger: Manchester Utd - West Ham 7-1 1999/00
Senaste möte: West Ham - Manchester Utd 1-1 2014/15
WEST HAM - EVERTON 33-27-61
Största seger: Everton - West Ham 7-0 1927/28
Senaste möte: (FA) West Ham - Everton 9-8 e str 2014/15
WEST HAM - LIVERPOOL 24-31-61
Största seger: West Ham - Liverpool 7-0 1930/31
Senaste möte: Liverpool - West Ham 2-0 2014/15
WEST HAM - ARSENAL 28-35-56
Största seger: West Ham - Arsenal 7-0 1926/27
Senaste möte: West Ham - Arsenal 1-2 2014/15
WEST HAM - NEWCASTLE 39-35-47
Största seger: West Ham - Newcastle 8-1 1985/86
Senaste möte: West Ham - Newcastle 1-0 2014/15
WEST HAM - TOTTENHAM 43-32-54
Största seger: West Ham - Tottenham 1-6 1962/63
Senaste möte: Tottenham - West Ham 2-2 2014/15
WEST HAM - QUEENS PARK RANGERS 19-16-16
Största seger: West Ham - QPR 0-4 1993/94
Senaste möte: West Ham - QPR 2-0 2014/15
WEST HAM - ASTON VILLA 37-31-34
Största seger: West Ham - Aston Villa 7-2 1958/59
Största seger: Aston Villa - West Ham 6-1 1930/31
Senaste möte: West Ham - Aston Villa 0-0 2014/15
WEST HAM - MILLWALL 9-11-5
Största seger: Millwall - West Ham 4-1 2003/04
Största seger: West Ham - Millwall 3-0 1988/89
Senaste möte: West Ham - Millwall 2-1 2011/12
WEST HAM - CRYSTAL PALACE 12-10-7
Största seger: Crystal Palace - West Ham 1-5 1922/23
Senaste möte: West Ham - Crystal Palace 1-3 2014/15
WEST HAM - STOKE 31-18-28
Största seger: West Ham - Stoke 5-0 1957/58
Senaste möte: Stoke - West Ham 2-2 2014/15
WEST HAM - IPSWICH 24-17-21
Största seger: Ipswich - West Ham 5-1 2011/12
Största seger: West Ham - Ipswich 4-0 1954/55
Senaste möte: Ipswich - West Ham 5-1 2011/12
WEST HAM - SUNDERLAND 31-22-30
Största seger: West Ham - Sunderland 8-0 1968/69
Senaste möte: Sunderland - West Ham 1-1 2014/15
WEST HAM - LEEDS 24-27-47
Största seger: West Ham - Leeds 8-2 1928/29
Senaste möte: Leeds - West Ham 1-1 2011/12
WEST HAM - WOLVERHAMPTON 27-14-18
Största seger: West Ham - Wolves 5-0 1964/65
Största seger: Wolves - West Ham 5-0 1959/60
Senaste möte: West Ham - Wolves 2-0 2010/11
Så ser det ut. Nu åter till där vi började. Pågående säsong 2014/15. Ska säsongen ändå bli minnesvärd krävs nog heroiska insatser i derbyna mot Chelsea och Arsenal där full pott är mer än en dröm - det är nog ett måste! Samuel Allardyce måste veta varför han byter ut en spelare och varför han byter in en annan. Inte byta för bytandets skull. (Bevittnade hur en annan manager i helgen gjorde ett byte av taktiska skäl redan i den 20:e matchminuten....) Likadant om man plockar in en spelare sent på säsongen så måste man veta varför man gör det? Nene framstod som nä nä - och klockorna tycktes stanna på ungefär samma vis som när Uri Geller böjde skedar med hjälp av tankekraft på 1970-talet. Att investera först i en skadad och sedan i en otränad spelare och till på köpet missa tåget med destination Wembley känns lågmält uttryckt - ljummet. Det finns en vinnarkultur i den här klubben, om de små detaljerna åtgärdas, för om mindre än två år kommer vi att ha ett av Premier Leagues högsta publiksnitt - the sky is the limit efter det.
HAMMERS HISTORIK del 159
>>>Walk in the snow without making footprints.<<<
-Yoko Ono
Del 1: Kalabaliken i hattfabriken
West Hams manager Charlie Paynter började visa tecken på mental svajighet i slutet av 40-talet. Paynter som vid ett flertal tillfällen varit vresig mot motståndarnas manager av den enkla anledningen att Paynter började blanda ihop sporterna. Att motståndarna inte var klädda i vitt som var brukligt inom cricketen var något som allt oftare gjorde Paynter vansinnig. Förre Hammersspelaren Ted Fenton hade kallats tillbaka från Colchester för att bistå Paynter, som en sorts assisterande manager, ett helt nytt begrepp inom fotbollsvärlden.
Fenton hade som uppgift att lugna Paynter och ibland ta över ruljansen helt och hållet då Paynter tycktes försvinna in i sin fantasivärld. Officiellt hette det att Charlie Paynter, som varit i Hammers tjänst i dryga femtio år, "var med ålderns rätt lite trött". För att få Paynter på andra tankar och muntra upp den snurrige managern hade Fenton föreslagit en dagstripp till hattfabriken i Luton. Alla tyckte det var en strålande idé. West Ham hade avslutat säsongen 1949-50 med att parkera på en usel 19:e plats i Division 2. Endast två av de tjugotvå lagen åkte ur vid den här tiden. Men placeringen var ändå en katastrof. Det var alla kring klubben överens om.
Väl framme i Luton så presenterade direktören för hattfabriken en alldeles egen parkeringsruta för stamkunden Ted Fenton. Och medan direktören och Fenton samtalade ute på parkeringen irrade Paynter in i fabriken på egen hand. Vad som sedan hände har omnämnts som "kalabaliken i hattfabriken" och enligt de arbetare som bevittnade det hela hände följande: Charlie Paynter hade suttit och nynnat på någon melodi, uppenbarligen lugn som en filbunke, men så rätt som det var hade Paynter flugit upp och fått tag i en sopkvast och gått bärsärka och förstört inte mindre än 2,000 hattar av modellen kubb.
Ted Fenton telefonerade till House of Boleyn och fick tag i Lord Melchior Boleyn som var i färd med att spela ett parti schack mot sin gamle vän Sir Winston Churchill, Lord Boleyn påtalade vad som hänt för Churchill och de båda äldre herrarna satte högsta fart mot hattfabriken i Luton. Paynter som gjort en liten fantasi i sin knopp att de svarta hattarna av kubbmodell var tyska mördarrobotar ansåg sig ha utfört ett hjältedåd. Detta underströks då "premiärministern" plötsligt stod framför Paynter. West Ham managern förstod att det skulle bli tal om medaljutdelning för det modiga ingripandet. Churchill, själv West Ham supporter, lade sin stadiga hand på Paynters axelvadd och detta hade en lugnande effekt på den förvirrade managern.
Dygnet som följde innehöll det mesta. Som dock mörklades. Churchill lyckades med sitt inflytande tysta den brittiska presskåren. Enligt obekräftade uppgifter pungade Lord Boleyn ut fyra miljoner pund i skadestånd till hattfabriken. Att direktören för hattfabriken tog med sig sin stora släkt på en lyxig jorden runt resa strax efteråt förklarades med en påhittad lotterivinst. Att 2,000 kubb gått till spillo berodde på ett produktionsfel; en anställd hade drällt ned en glasstrut i maskineriet? Charlie Paynter var vid god vigör hette det officiellt men avgick av åldersskäl och ny manager för West Ham blev därmed Ted "The Phantom" Fenton.
Del 2: En katastrof kommer sällan ensam
Ted Fenton tog West Ham tillbaka till toppfotbollen i och med den fantastiska säsongen 1957-58. Fenton som fick Malcolm Allison att överta själva tränarsysslan och sköta om och planera träningarna efter eget huvud, så att Fenton själv kunde göra dagliga utflykter till hattfabriken i Luton och bara ansvara för laguttagningarna och som bekant bistå med sin extremt offensiva filosofi. Vad som hände 1961 vet ingen bestämt. Såklart att några visste. Men saken mörklades. Ted Fenton talade aldrig om vad det var som fick honom att totalt oväntat lämna Boleyn Ground i vredesmod. Ted Fenton tog den hemligheten med sig i graven. Ted Fenton omkom 77 år gammal efter att ha kört in i en jättelik tall utanför Peterborough 1992.
Även incidenten med Fentons tragiska bortgång har varit ett mysterium. Med tanke på att Fenton avskydde staden Peterborough - av någon outgrundlig anledning - så har det alltid framstått som en fullständig gåta att Fenton överhuvudtaget befann sig i den delen av England. Det Historiska Fakultetet har efter mödosamt detektivarbete listat ut hemligheten bakom den fruktansvärda tilldragelsen. Ted Fenton hade uppdagat att sin forna spelare och vän West Ham legendaren Noel Cantwell öppnat puben New Inn på Lincoln Road i Peterborough och var nu på väg i alldeles för hög hastighet kan förmodas till orten han avskydde för att tala Cantwell tillrätta. Varna den gode Noel för farorna med Peterborough.
Med största sannolikhet så gick det till på följande vis: Ted Fenton fick syn på en vägskylt som förkunnade Peterborough och att bara åsynen av det förhatliga stadsnamnet fick Fenton att tappa kontrollen över fordonet. Noel Cantwell blev helt chockad då nyheten om Fentons olycka nådde irländaren. Även att Fenton skulle ha rammat en jättetall inte långt ifrån Cantwells nyöppnade pub kom som en chock. Desto mera glädjande i nutid är väl då nyheten att Ted Fentons anhöriga planerar ett hattmuseum i Fentons namn. Påminnas bör förstås att Fentons egendesignade hatt, den så kallade Phantom Hat, var en hit i swinging London och såldes i makalösa 27,000 exemplar 1966. Ted Fenton efterlämnade vad som kan vara världens största samling av hattar efter sig.
Del 3: Cake Melchior
Cake Melchior, uppkallad efter Renate Boleyns morfar, även kallad West Ham kakan. Receptet har varit hemligt, men kakan har samtidigt funnits tillgänglig. Renate Boleyn har generöst delat med sig av det hemliga receptet, vilket är en skänk från ovan för alla West Ham supportrar. Faktum är att det hemliga.... Numera inte fullt så hemliga receptet är den enskilt viktigaste händelsen säsongen 2014-15. Efter debaclet i FA-Cupen så kan alla som tröst nu baka sin egen Cake Melchior, alltså sin egen West Ham kaka att förtära till en rökig maltwhisky lagom till alla återstående seriematcher i Premier League för Hammers. Helt charmant.
Receptet: 250g kokosfett, 200g mörk blockchoklad, 2 ägg,
3dl florsocker, 25 fyrkantiga kex och rivet skal av 1 citron.
HAMMERS HISTORIK del 158
>>>I am fond of guineafowls.
Dogs look up to us.
Cats look down on us.
Guineafowls treat us as equals.<<<
-Sir Trevor Brooking
"....surrar om sina älskade pärlhöns"
>>>The greatest lesson in life
is to know that even fools
are right sometimes.<<<
-Lady Imogen Boleyn
"....surrar om någonting helt annat
....får vi hoppas"
>>>You, who choose to lead,
must follow
but if you fall
you fall alone.<<<
-Robert Hunter
"....finner inspiration en solig
vårdag i London 1970
och skriver Ripple"
Phil Brignull, West Ham United, från ungdomsakademin.
Vem?
Phil Brignull spelade endast en enda match i Claret and Blue. Men med skillnad från ett fåtal andra spelare som i klubbens 120 åriga historia också noterats för en spelad match, så har dessa till skillnad från Phil Brignull fått starta sina matcher.... Phil Brignulls inhopp i den betydelselösa matchen borta mot Cardiff i maj 1979 varade i endast tre minuter. Inhoppet skedde i den 89:e minuten och det var tack vare domarens generösa tillägg på två minuter som Brignulls karriär i West Ham varade i tre minuter istället för en minut.
Phil Brignull som plockades upp i samma veva som Alvin Martin, Paul Brush och Geoff Pike fick alltså börja träna med A-laget, men till skillnad från ovan nämnda spelare (ta bara Paul Brush som säsongen 1979-80 var den enda spelaren i Hammers att spela samtliga matcher) så gick det desto trögare för Brignull. Phil Brignull var ett föredöme i sin träningsiver och sin hjälpsamhet att alltid stanna kvar efter träningarna och samla in alla bollarna. Billy Bonds sa i förtroende till John Lyall att han minsann tyckte att Lyall kunde ge unge Brignull chansen i åtminstone en match.
Lyall kunde för sitt liv inte se hur han skulle våga släppa in Phil Brignull i en matchsituation. Lyall vägde för och emot: För var onekligen att Brignull var populär bland de övriga spelarna och att ingen tog i och kämpade så på träningarna och hjälpte dessutom till att samla in alla bollarna efteråt, Mot var att Phil Brignull totalt saknade spelförståelse, bollkänsla, timing, kyla och talang helt enkelt. Men till sist uppstod det perfekta tillfället att låta Brignull vara med. Bortamatch i näst sista omgången 1979 mot Cardiff. West Ham skulle sluta 5:a i 2nd Division och därmed missa uppflyttning till 1st Division. Resultaten i de två sista matcherna skulle inte göra minsta skillnad. Phil Brignull fick tårar i ögonen då Lyall lät meddela att Brignull skulle packa väskan och åka med laget till Wales.
I den 89:e minuten stod Phil Brignull startklar och redo för ett inhopp. Matchen stod 0-0 och båda lagen verkade ganska nöjda med det. Sanningen att säga så kändes det som att båda lagen bara ville spela av matchen och gå på semester. Så kände naturligtvis inte Phil Brignull - utan sprang ut som ett spjut på planen. Den intensitet och löpvilja Brignull uppvisade på sina tre minuter imponerade stort på Cardiffs ordförande. Det var nämligen så att Cardiff alltid varit något av rugbysportens okrönta huvudstad och här gillade man skarpt spelare av den gamla stammen som sprang och sprang och tacklades och tacklades och slutligen skickade upp bollen på läktaren.
Ingen var stoltare efter matchen än Phil Brignull. 1981 tog West Ham steget tillbaka till 1st Division. Då hade man dessutom som Division 2 lag vunnit FA-Cupen 1980 mot Arsenal samt tagit Liverpool till omspel i Ligacupfinalen 1981 och där förlorat. Phil Brignull var fortfarande kvar i West Ham och tränade med A-laget, och den andra oktober varje år bjöd Brignull och Brooking som delade samma födelsedag övriga på tårta, Brignull hade blivit en trivsam och alltjämt ambitiös försvarsspelare som förmodligen aldrig skulle få spela en match till i sin karriär om han stannade i West Ham. Lyall blev glatt överraskad när David Webb, som var kusin med Brignull, hörde av sig för Division 3 laget Bournemouths räkning. Lyall övertygade Brignull att det var ett lämpligt steg i karriär att ta. Brignull lämnade Hammers 1981 och tåg tåget ned till Dorsets riviera.
Livet hade sin stilla gång. Men så hände det: Bournemouth i Divison 3 lottades att möta titelhållarna Manchester United hemma i FA-Cupens 3:e omgång. Det mytomspunna Man. United som vunnit FA Cupen 1983 mot Brighton and Hove Albion var en drömmotståndare. Självklart trodde alla att Cherries skulle vara chanslösa mot Red Devils, men det skulle liva upp stämningen nere på sydkusten. Vilket tillfälle! Gary Bailey, Bryan Robson, Ray Wilkins, Arnold Muhren, Frank Stapleton och alla andra välkända stjärnor i United skulle springa ut på lilla Dean Court i Bournemouth 7:e januari 1984. West Ham legenden John Bond hade varit manager i Bournemouth tidigt sjuttiotal, Bond hade efterlämnat en tavla som hängde kvar i omklädningsrummet drygt tio år senare. Visdomsorden på tavlan löd: Det kommer att finnas en vecka i era liv då allt ni önskar kommer att slå in.
Den unge Cherries managern Harry Redknapp tog nya grepp inför den stora matchen. Hela laget tog in på hotell i närliggande Charminster, där dinerade hela laget på en italiensk restaurang, och där lät Arry smart hela laget bevittna i direktsänd TV hur "Big Ron" Atkinson, dåvarande manager i Man. United, stöddigt och nedlåtande uttryckte hur meningslöst det var att behöva åka ända ned till Bournemouth för att ta sig vidare i FA-Cupen. Ägaren av den italienska restaurangen som bar namnet La Lupa lovade Bournemouths målvakt Ian "Nipper" Leigh, att om "Nipper" höll nollan mot Manchester United så skulle han få äta gratis pizza på La Lupa i resten av sitt liv.
Phil Brignull stod och läste på tavlan i Cherries omklädningsrum: Det kommer att finnas en vecka i era liv då allt ni önskar kommer att slå in. Harry Redknapp höll ett kort tal inför sina spelare; påminde om Atkinsons uttalande kvällen innan och pekade på tavlan som John Bond hade hängt upp. Ett fullsatt Dean Court fick se Cherries utföra ett mirakel. Cardiffs ordförande som var på plats hade inte glömt den frenetiskt hårt jobbande Brignull som imponerat så på honom för fem år sedan i West Ham tröjan. Då spelade Brignull bara i tre minuter, men här och nu, spelade Brignull i mittförsvaret hela matchen. Och som han tacklade Unitedkaptenen Robson, som han täckte skott från Muhren, som han brottades med Stapleton. Trots att Uniteds supportrar började slåss och bete sig illa; de försökte t.o.m. storma planen i slutminuterna, så stod lilla Division 3 laget Bournemouth tillslut som vinnare med 2-0.
Efter matchen sa en strålande glad Arry följande: "We don´t get many days like this in Bournemouth. It´s got to be the greatest day of my life, and I´m sure it´s the greastest day of all the player´s lives...." Milton Graham och Ian Thompson var de lyckliga målskyttarna. Graham sa ödmjukt följande: "It was just a dream to be playing against the best of the best." Hur gick det då med förre West Ham spelaren Phil Brignull, jo efter matchen uppvaktades Brignull av Cardiffs ordförande som var ivriga att skriva kontrakt redan i januarifönstret med den fantastiska försvararen. Nu fick Bluebirds vänta tills efter sommaren på Brignull, som krönte sin tid i Bournemouth med att utses till deras Player of the Year. Phil Brignull skulle spela 49 matcher i Cardiff. Och hos Bluebirds lite äldre supportrar i Wales vet alla vem Brignull var; den hårdtacklande backen med det rufsiga håret. Och även om Brignull aldrig blev legend i West Ham, så blev den gode Phil ändå något av en legend för dem som såg honom spela för Bluebirds på Ninian Park.
Phil Brignull avslutade sin karriär i Newport County med att ramla ur Division 4.
Fotbollsspelaren Phil Brignull, Hammers, Cherries, Bluebirds, Newport County.
Vem?
HAMMERS HISTORIK del 157
Jimmy Collins, kallad "Lottie", var inte bara fotbollsspelare utan också motorentusiast och faktiskt den första spelaren i West Ham United att äga sin egna bil. Upptäckt redan 1917 då 14 årige Jimmy Collins spelade i East Ham Boys och där var lagkapten. West Ham managern Syd King ansåg att "Lottie" var av det rätta virket. Jimmy "Lottie" Collins värvade i det närmaste sig själv genom att bjuda Syd King på en åktur i sin flotta Blériot-Whippet av 1920 års modell. De läderklädda sätena och den brittiskt konstruerade växellådan med inte mindre än tre växellägen imponerade stort på King. Den puttrande färden ut i den fashionabla förorten, där Kings halmhatt blåste all världens väg, slutade med att King erbjöd den ganska tanige och kortvuxne "Lottie" att bli lärling hos West Ham 1921.
Jimmy Collins första säsonger i klubben erbjöd inget A-lagsspel alls. Så "Lottie" som var en mångsysslare startade en kennel tillsammans med sin bror Ted och började träna hundar för greyhoundracing. 1924 fick "Lottie" debutera i Claret and Blue. Och säsongen därefter påbörjade den omskolade forwarden "Lottie" en maratonserie matcher i följd för West Ham, faktiskt 160 på raken, i positionen som wing-half innan en skada satte P för sviten. Vic Watson var det självklara förstavalet på centerpositionen och överlag hade West Ham ett väldigt starkt lag med många profiler. Därför kom det som en chock för alla att West Ham säsongen 1931-32 åkte ur 1st Division. För Jimmy Collins var valet enkelt. "Lottie" kunde inte tänka sig att spela i ett annat lag.
Ett av få glädjeämnen kom i Greyhound Derbyt 1931, då "Lottie" och hans bror Teds egentränade hund med det käcka namnet Golden Hammer kom tvåa. Bara slagen med en noslängd av dåtidens verkliga stjärna, Mick the Miller, en hund som typiskt nog Golden Hammer besegrat i ett kvalheat till Greyhound Derbyt. Jimmy "Lottie" Collins fortsatte som hårdtacklande fotbollsspelare i West Ham hösten 1932 och blev väldigt populär eftersom flera andra spelare valde att lämna Hammers efter nedflyttningen. "Lottie" uppgraderade sina bilköp till de modernaste modellerna allt eftersom. 1936 efter en skadefylld säsong fattade "Lottie" beslutet att lägga skorna på hyllan. Den då 33 årige motorentusiasten hade satt ett outplånligt avtryck både planen och inte minst i omklädningsrummet.
Dåvarande West Ham managern Charlie Paynter skrattade gott åt att ha haft "Lottie" i ena hörnet pratandes om förgasare och hästkrafter och i det andra hörnet ha haft en ung Ted Fenton som gafflade om hattar hit och huvudbonader dit. En annan historia som får berättas en annan gång är naturligtvis den om Fentons yngre bror Benny som dök upp för endast en säsongs spel i Hammers och gjorde nio ligamål på nio inkast och bums värvades till Essex Countys cricketlag som fast bowler av legendariske Jonathan "Long John" Silver och blev under senare delen av 1940-talet känd som Benny "The Batsmanslayer" Fenton. Benny kunde med lätthet slänga en cricketboll i (vad som uppskattades till) över 200 km/tim. Jimmy "Lottie" Collins lämnade ett tomrum som skulle bli svårt att fylla.
Nu skulle det visa sig att Jimmy "Lottie" Collins blev season ticket holder och aldrig missade en hemmamatch ända fram till sin död i maj 1977. Ständig följeslagare på Boleyn Ground var dennes fru. Det var efter det att West Ham besegrat Manchester United med 4-2 i säsongsavslutningen den 17:e maj 1977 som "Lottie" somnade in och avled under natten till den 18:e maj. Jimmy "Lottie" Collins blev 74 år. Enligt hustrun dog "Lottie" med ett leende på läpparna. Många äldre dagars West Ham supportrar ansåg att "Lottie" var en legend. De som fortfarande var med och tittade på West Ham vid Jimmy Collins bortgång kom att jämföra "Lottie" med en ung och ganska kortvuxen spelare i 1977 års trupp vid namn Geoff Pike. "Unge Geoff Pike liknar minsann "Lottie" både till utseende och spelstil," lät det från flera äldre supportrar.
Jimmy "Lottie" Collins spelade totalt 336 matcher för West Ham. Det Historiska Fakultetet har tittat lite närmare på spelare i Claret and Blue som av olika anledningar har sålts av West Ham genom åren. Kanske finner man här ett mönster varför Tottenham och Chelsea är klubbar som väcker ont blod och negativa känslor hos alla West Ham supportrar. Det hela började som en storm i ett vattenglas då Christopher Carrick såldes 1905 till Tottenham. Det är en affär som inte är förlåten än idag 110 år senare. 1989 byttes Mark Ward, från West Ham till Manchester City, mot Ian Bishop och Trevor Morley från Manchester City vilket skulle visa sig vara en i det närmaste hundraprocentig affär i Hammers favör.
Spelare från West Ham Till År
Jim Barrett junior Nottingham Forest 1954
Jimmy Andrews Orient 1956
Frank O´Farrell Preston North End 1956
Dave Sexton Orient 1956
Mike Grice Coventry 1958
Noel Cantwell Manchester United 1960
Phil Woosnam Aston Villa 1962
Andy Malcolm Chelsea 1962
Joe Kirkup Chelsea 1966
Alan Sealey Plymouth Argyle 1967
Johnny Byrne Crystal Palace 1967
Martin Peters Tottenham 1970
John Sissons Sheffield Wednesday 1970
Geoff Hurst Stoke 1972
Bobby Moore Fulham 1974
Kevin Lock Fulham 1978
John McDowell Norwich 1979
Alan Taylor Norwich 1979
Paul Allen Tottenham 1985
Frank McAvennie Celtic 1987
Tony Cottee Everton 1988
Paul Ince Manchester United 1989
Alan Dickens Chelsea 1989
George Parris Birmingham 1993
Julian Dicks Liverpool 1993
Frank Lampard junior Chelsea 2001
Joe Cole Chelsea 2003
Frédéric Kanouté Tottenham 2003
Sébastian Schemmel Portsmouth 2003
Paolo Di Canio Charlton 2003
Jermain Defoe Tottenham 2004
David James Manchester City 2004
Michael Carrick Tottenham 2004
Javier Mascherano Liverpool 2007
Carlos Tevez Manchester United 2007
Nigel Reo-Coker Aston Villa 2007
Scott Parker Tottenham 2011
Demba Ba Newcastle 2011
Matthew Upson Stoke 2011
Ovan ett urval av övergångar som i många fall känns tveksamma än idag. Martin Peters, Paul Allen, Jermain Defoe, Michael Carrick och Scott Parkers övergångar till Spurs känns helt oacceptabla. Paolo Di Canios var ett rent svek. Frank Lampard och Joe Cole till Chelsea mycket olustiga. Även om Joe Cole blivit förlåten. Andy Malcolm till Chelsea 1962 känns rätt så rutten också - med facit i hand har det dessutom framkommit att Malcolm vantrivdes under sin korta period i Chelsea. Inget ont kan sägas om Bobby Moore eller Carlos Tevez. För spelare som kommit att återvända - främst då Tony Cottee och Julian Dicks blev deras drag att gå till Everton respektive Liverpool mest skadligt för dem själva. Varken Dicks eller Cottee kom i närheten av vad de en gång varit sedan de återvänt till Hammers. Och vem kan förresten förlåta Paul Ince?
HAMMERS HISTORIK del 156
West Ham har haft sina lagkaptener genom åren. Alla kommer inte med här. Men Det Historiska Fakultetet har valt de mest minnesvärda och dessutom genomfört det vågade experimentet att sätta ord på deras gärning och betyg på deras tid som kaptener i klubben. Håll i hatten, för nu kör vi!
Den första riktiga lagkaptenen West Ham kom att uppleva var utan tvekan George Kay. Kay var kapten åren 1922-26. The White Horse Final förlorades visserligen 1923, men Kay blev hyllad som en verklig gentleman och god förebild för yngre fotbollsspelare i kommande generationer. Kay blev den förste West Ham spelaren att passera 200 matcher i Claret and Blue. 259 matcher totalt blev det i Hammerströjan. Blev senare i livet manager för Liverpool: tog Reds till ligaguld 1946-47 som var den första säsongen att spelas efter Andra världskriget. Insjuknade i slutet på 40-talet och avled alldeles för ung. Betyg: 4
Andra världskriget var över och med 50-talet kom en ny manager in i West Ham för att avlösa ligafotbollens verkliga veteranmanager i form av Charlie Paynter. Det var f.d. spelaren Ted Fenton som tog över ansvaret på Boleyn Ground. Fenton hade idéer om en ungdomsakademi. Men satsningen på unga spelare måste balanseras upp med äldre mer rutinerade spelare för att få balans i laget. Malcolm Allison utsågs till ny lagkapten 1951. Många trodde Fenton, kallad "The Phantom", fått solsting då han köpte 30-åriga veteranen Thomas Harry "Arry" Kinsell från Reading för 5,250 pund. Märk väl att Fentons drömvärvning av Jimmy Andrews samma år från Dundee bara kostade klubben 4,750 pund!
"Arry" Kinsell kom att dela kaptenskapet med Allison. Kinsell som representerat både Bolton och West Bromwich samt det engelska landslaget blev den rutinerade pjäs som "The Phantom" hoppats på. Kinsell spelade sparsamt. 105 matcher över 5 säsonger. Kännetecknen för Kinsell var det extremt bakåtslickade håret samt att när han var lagkapten ledde han alltid laget genom att springa ut genom spelartunneln och in på planen. Det här var en gyllene tid i West Hams historia. Nu skulle Kinsell inte komma att vara kvar i West Ham när laget tog klivet tillbaka i 1st Division 1958. Många höjde på ögonbrynen att West Ham 1956 hade en spelare som var 35 år gammal, vilket var närmast otänkbart vid den tiden. Kinsell tackade för sig och lade skorna på hyllan. Har i efterhand kallats för Fentons smartaste värvning. Kinsells betyg: 4
Malcolm Allison, då. Mannen som kom att leda West Hams träningar, som skapade en gemenskap utanför planen, ökända "Cassettari´s Café maffian" leddes av pratglade Allison, som ofta både sågs och hördes hålla låda på det klassiska caféet på Barking Road. I sällskapet runt den populäre Allison fanns bl. a. Dave Sexton, John Bond, Jimmy Andrews, Mal Musgrove, Frank O´Farrell och Noel Cantwell. Malcolm Allison insjuknade i tuberkulos och ingen trodde att mannen myten och ledaren från Cassettari´s skulle komma tillbaka. Allison tränade hårdare än någon annan och med bara 5 matcher noterade i statistikblocket den fantastiska säsongen 1957 58 ställdes managern Fenton inför sitt svåraste val. Allison hade tränat imponerande för en comeback, men var det medicinskt möjligt, Fenton var villrådig och frågade därför Noel Cantwell om råd. I slutändan var det Allison själv som tog beslutet åt Fenton. Allison lämnade ifrån sig tröja nummer 6 med orden: "Well done. I hope you do well." Unge Bobby Moore lämnade tillbaka tröjan till Allison, men fick den åter av sin mentor. Allisons tid i West Ham var över. Många från Allisons generation menar att det är skandal att Malcolm Allison aldrig fick sin egen staty. Allisons betyg: 5
Med Allison ute ur bilden kom det inte som någon överraskning att Fenton utsåg Noel Cantwell till ny lagkapten. Cantwell som dessutom kom att bli West Hams förste kapten utanför det brittiska samväldet. Irländaren hade de naturliga egenskaperna och var kapten i Hammers åren 1957-60. Cantwell hade samma helhjärtade spelstil som en senare lagkapten i West Ham (läs: Billy Bonds). Cantwell var en gentleman som gillade att tacklas. Många blev överraskade då Cantwell som varit Hammers trogen sedan 1952 såldes till Manchester United hösten 1960. 32 årige Cantwell blev föga överraskande lagkapten även hos Red Devils. Betyg: 4,5
Med Fentons uttåg och "Big Ron" Greenwoods intåg i West Ham utsåg den nya managern då 20 årige Bobby Moore till sin nya lagkapten. Bobby Moore, som kom att röstas fram till Hammer of the Year 4 gånger, blev den moderna erans sanna gentleman. Populärt kallad "Mooro" och blev liksom många tidigare West Ham kaptener en utmärkt förebild för yngre spelare i kommande generationer. Blev även lagkapten för England. Vann FA-Cupen 1964, Cupvinnarcupen 1965 med West Ham och blev i det närmaste odödlig då han tillsammans med West Ham vännerna Geoff Hurst och Martin Peters vann VM på hemmaplan med England 1966. Bobby Moore är den som varit lagkapten längst i West Hams historia (1961-74). Var under en tid på 60-talet ansedd som världens bäste försvarsspelare. Betyg: 5
"Mooro" försvann till Fulham där han fick sällskap av George Best, båda dessa ikoner inom fotbollsvärlden var inte längre vad de hade varit, men de fördubblade Fulhams publiksnitt och tog Fulham till FA-Cupfinal (vilken förlorades mot West Ham ironiskt nog). In som ny lagkapten kom mannen som brukar omnämnas som fotbollens "Peter Pan" - Billy Bonds. Värvad från Charlton 1967. Hammer of the Year 1971, 1974, 1975 och ....1987! Runner-Up till titeln Hammer of the Year 1969, 1970 och ....1988! Den enda i West Hams historia att få 2 testimonialmatcher. Brutalt ärlig mot det egna laget, aldrig större än det egna laget. "Bonzo" utförde en oförglömlig bedrift då han gjorde hattrick mot Chelsea 1974. På sätt och vis "Kaptenernas Kapten". Vann FA Cupen 1975 och 1980. Var Runner-Up som kapten med West Ham i Cupvinnarcupen 1976 (förlust mot Anderlecht) och i Ligacupen 1981 (förlust mot Liverpool) Lade officiellt skorna på hyllan 1984, samma dag som Trevor Brooking, men övertalades att komma tillbaka av managern John Lyall 1986 då West Ham hade stora skadebekymmer. Flest matcher av alla i Claret and Blue: 793 stycken. Bonds blev senare manager i West Ham. Betyg: 5
Alvin Martin efterträdde sin mentor Billy Bonds som lagkapten 1984. Alvin kom som 16-åring till West Ham 1974, och är en av klubbens verkliga "irons", har alltid hyllat just Bonds som den störste spelaren han spelat tillsammans med. Landslagsman för England. Betyg: 4,5
Julian Dicks kom som 20-åring till Hammers 1988 från Birmingham. Blev omgående en publikfavorit med sin lätt råbarkade spelstil. Var lagkapten i West Ham i två omgånger (två säsonger 1992-93 och 1996-97) Hann med ett ganska misslyckat mellanspel i Liverpool säsongen 1993-94 innan "Terminator" återvände till West Ham. Den ytterback, näst efter Ray "Tonka" Stewart förstås, som har gjort flest mål i Claret and Blue: bidrog allt som allt med 50 mål från sin vänsterbacksposition. Betyg: 3,5
Paolo Di Canio hade aldrig stannat länge i någon klubb innan han köptes till West Ham. Populär men kontroversiell i bl. a. klubbar som Lazio, Juventus, Celtic och Sheffield Wednesday innan det var dags att som 31-åring dra på sig Hammerströjan 1999. Blev lagkapten 2001. Stannade i klubben i 5 säsonger. 48 ligamål och 4 cupmål senare åkte West Ham ur Premier League 2003. 35-årige Di Canio valde då att gå till Charlton. Charlton som säsongen 2003-04 kom på en hedrande sjundeplats, dock bidrog Di Canio med väldigt lite. 4 mål från straffpunkten och inget spelmål. Meningarna om Di Canio som lagkapten och inte minst spelare i West Ham går isär. Förmodligen den spelaren som "alla" har en åsikt om. Är man 35 år och lagkapten ska man inte då stanna i klubben man påstår sig älska och hjälpa klubben tillbaka till Premier League? I Det Historiska Fakultetets synvinkel var Paolo Di Canio en svikare. Betyg: 1 eller 5
Kevin Nolan handplockades 2011 av sin evige vapendragare Sam Allardyce för ett specialuppdrag. Uppdragsgivare var West Ham United och uppdraget bestod i att ta West Ham direkt tillbaka till Premier League, Hammers vann inte The Championship men kvalade sig upp. Att Nolan skulle utses till lagkapten från scratch var ingalunda konstigt, eftersom den målfarlige mittfältaren innehaft uppgiften som lagkapten i både Bolton och Newcastle. Årtalet visar 2015 och Nolan är alltjämt lagkapten i dagens West Ham United, meningarna är många, även om det som varit Nolans styrka och signum: att vara farlig inne i boxen - komma in i målstim inte överensstämmer med vad vi sett hittills under säsongen 2014-15, så var Nolan trots sedvanliga utvisningar och avstängningar Hammers bäste målskytt med sina 7 mål så sent som förra säsongen. Nolans andra kännetecken, att plocka fram ett jävlar anamma, har bitvis saknats. Detta har gjort att vår kapten sett saktfärdig ut. Men Nolan levererade trots allt det han handplockades för att utföra. Betyg: 3
Fakta: Hammer of the Year delades ut första gången till Andy Malcolm 1958. Mest inteckningar har: Bobby Moore 4, Billy Bonds 4, Trevor Brooking 4, Julian Dicks 4. Endast två spelare har lyckats kamma hem utmärkelsen tre år i rad: Trevor Brooking 1976-78 och Scott Parker 2009-11. Mark Noble är den senaste spelaren att få utmärkelsen, "Nobes" 2:a totalt, men den jordfräsliknande mittfältaren med det stora hjärtat för klubben var ej att förglömma Runner-Up till Hammer of the Year redan 2005! Bakom ingen mindre än Teddy Sheringham. Förstod att Ni undrade.
Leif Thomas
