HAMMERS HISTORIK del 176-180

Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 176 Bortavinst mot Liverpool. 177 Danny "The Thunderbolt" Shea. 178 Richard Burton. 179 Raklödder i hatten. 180 Så här skrivs Hammers Historik.

HAMMERS HISTORIK del 180

>>>Bright light city
      You´re her religion
      Superstars in their own
             private movie
      Play just like children<<<
                          -Sharleen Spiteri

Det Historiska Fakultetet är helt humorbefriat, saknar glimten i ögat och besitter noll fantasi. Så hur går det då till när ett kapitel av Hammers Historik skrivs? Många har ställt frågan. Och här kommer svaret. Del 180 skrevs till exempel på följande sätt. Vilket är ganska typiskt för hur ett kapitel tillkommer.

Solna Centrum. Jag flanerar i köpcentrumet i avslappnad stil. Tänker på Venedig. I Venedig öppnas dörren till sagor och myter. Gondoler under broar i kanaler. Nästintill overkligt. 1987 stod jag högst upp i tornet och tittade ut över den sagolika staden. Allt vatten. Helt magiskt. What a place to live.

Höjer utan att tänka på det ena ögonbrynet. En tös svimmar. Oj då! Kära nån. Jag har den effekten på kvinnor. Efter en stund kvicknar den unga tösen till. Av en cafévärd får hon ett glas vatten. Jag beslöt mig för att säga något poetiskt som tröst. Att strö lite filosofiskt socker på hennes stjärt. Jag snurrade på min silverring innan jag började.

"O queen of shepherds, bring to the workers wine, that their powers be appeased awaiting the noon swim in the sea." Jag märkte att ganska många människor hade stannat upp i Solna Centrum för att lyssna till mitt citat av poeten Arthur Rimbaud. Tösen verkade må bra igen. I hennes ögon kunde jag utläsa att den unga tösen var kåt som en ubåt.

Jag tänkte ett tag föreslå ett parti biljard, men ljudet av kulor som krockar med andra kulor hade naturligtvis blivit för mycket för den unga tösen. Jag klappade tösen på axeln och bjöd henne farväl. Bäst att tänka på något annat. Jag tog rulltrappan ned till leksaksaffären. Där föll jag ihop på golvet. Expediten frågade hur det var fatt.

Jag upplyste expediten om att jag just hade blivit tacklad av Chelseas Ian Britton. För att inte verka otydlig lade jag till att året var 1974. Av den blicken expediten visade lät denne mig förstå att fotbollsintresset var aningen svalt. Att jag ytterligare lade till att det inte var Peter Bonetti utan John Phillips som vaktade Chelseas mål utmynnade endast i en axelryckning från expeditens sida.

Inne på biblioteket ställde jag mig bredbent framför bibliotekarien och sträckte armarna i luften. Sedan mimade jag ett avgrundsvrål i slow motion: Yeeeeeeeeeeeessss. Det är ju inte meningen att någon ska hålla låda inne på ett bibliotek, utan snarare fanns där en oskriven lag att vara tyst. Bibliotekarien påminde om en fågelholk. Så jag beslutade att förklara mina häftiga poser.

"Billy Bonds har precis gjort ett hattrick mot Chelsea," inflikade jag. Minen av en fågelholk stannade kvar i fejset på bibliotekarien. "1974," sa jag. Solklart. Nej, inte alls. Fågelholkminen lämnade inte bibliotekarien. Tänk att folk inte kan sin West Ham historik. Skrämmande. Jag snurrade åter på min silverring och sa: "Greenwood." Fågelholken skakade på huvudet.

Som nästa mål valde jag en av de tre spelbutikerna som finns i Solna Centrum. Där skulle dom väl ändå förstå? Säsongen 1973/74. Leeds vann guldet. Liverpool var runner-up. Och Derby County knep tredjeplatsen. West Ham, Chelsea och Birmingham var snubblande nära att åka ur. Men det blev istället Southampton, Manchester United och Norwich som fick ta det tunga klivet ned.

Trots att jag förklarade att West Ham besegrat Chelsea annandag jul 1973 på Stamford Bridge med 4-2, så verkade herrn i spelbutiken inte vara med på noterna. Clyde Best blev tvåmålsskytt, Frank Lampard och Bobby Gould gjorde varsitt. Alan Hudson och Ian Britton tröstmålade för blåbären. Tröstlöst. Hur okunniga får folk vara egentligen! Fanns det inte en levande själ som kunde sin West Ham historik?

Systembolaget blev nästa mål. Kassörskan såg ut att vara en klippa när det gällde fotboll. Jag fick kassörskans uppmärksamhet. "Billy Bonds var inte med mot Chelsea borta annandag jul. Men när lagen möttes igen på Boleyn Ground den andra mars 1974 var Bonzo skadefri och med på planen. Däremot Bobby Moore som varit med annandag jul, var skadad och inte med i hemmamatchen...." Kassörskan nickade.

Jag ställde ifrån mig flaskan med maltwhisky på disken och fortsatte: "Mervyn Day höll nollan. Men den som formligen stal showen var såklart Bonzo. Vilken match han gjorde! Billy Bonds gjorde ett hattrick mot Chelsea. Vilken makalös prestation! Bonzo och Clyde Best satte tretton strutar vardera säsongen 1973/74 och delade på skytteligatiteln i Hammers." Kassörskan svarade: "Det blir fyrahundraelva kronor."

Fakta: West Ham - Chelsea 3-0. Billy Bonds som var en rätt så ovan målskytt dundrade in ett hattrick. West Hams manager (läs: Ron Greenwood) ansåg att sitt lag hade bättre tempo på de egna träningarna än vad Chelsea lyckades komma upp i under matchen. "Att titta på Chelsea är lika enformigt som att klippa gräsmattan i nittio minuter," avslutade Big Ron och menade att Chelsea spelade något som framstod som rena 1700-tals fotbollen.

*Såhär går det alltså vanligen till när man skriver ett kapitel av Hammers Historik.

HAMMERS HISTORIK del 179

Det glada West Ham United föddes på allvar på 1930-talet. Mellan två världskrig. Bara det är en bedrift. Hammers största skämtare strålade samman. Den som förde dessa spelare tillsammans var naturligtvis Charlie Paynter. Nu bör tilläggas att Paynter själv var helt ovetande om detta faktum. Kanske var det tidsandan. Bröderna Marx ställdes mot Adolf Hitler. Krigshotet vilade över Europa i mitten på 1930-talet. Kanske var det befriande att titta på de i grunden judiska bröderna Marx slapsticks och gags på filmduken som stod i stark kontrast till Hitlers hetsiga propaganda.

Här föddes vad som lade grunden och blev hörnpelare i det West Ham som kom att kallas den gemytliga klubben med de snyggaste färgerna och det aningen förbryllande namnet. Tre spelare utmärkte sig med gags som blivit klassiska. 1936 anlände Bill Roberts som ny spelare i Hammers, denne välkomnades av "Big Jim" Barrett som skakade hand med Roberts. I bakgrunden hade Paddy Peters svårt att hålla sig för skratt. Bill Roberts skulle göra sin debut i en vänskapsmatch mot Marseille på Boleyn Ground. (Handslaget mellan "Big Jim" och Roberts finns förevigat på ett svartvitt fotografi från 1936.)

Vad Bill Roberts inte visste var att "Big Jim" klistrat fast debutanten Roberts fotbollspjuck i golvet. Bill Roberts blev således den enda spelaren i Claret and Blue som spelat en match på gräs i tennisskor. Tennisskorna lånades för övrigt ut till Roberts av en av vaktmästarna. Bill Roberts spelade endast tvåmatcher totalt i West Ham, men blev biten av den vänliga och skämtsamma atmosfären i klubben. Säsongen 1993/94 uppmärksammades Roberts på North Bank Terrace, 80 år gammal, och alltjämt ivrigt hejandes på West Ham.

En annan klassiker var när den blyge Sam Small ombads att hämta en bit paj åt blivande lagkaptenen Dick Walker. Medan Small hämtade pajen så passade Walker på att hälla i tio skedar socker i teet. Smalls grimaser lär ha varit obetalbara. Small, liksom de flesta som spelade i West Ham den här tidpunkten, skulle få sina karriärer avbrutna av det Andra världskriget. Men förvånansvärt många av de som tillhört klubben före kriget återvände efter kriget. Small var en av dem. Sam Small blev odödlig, åtminstone i West Hams historia, då han avgjorde War Cup 1940 med matchens enda mål mot Blackburn Rovers.

Dick Walker kom att bli en av ytterst få spelare i West Hams historia att representera klubben under 3 decennier. Walker plockade upp bindeln som lagkapten i Hammers efter Andra världskrigets slut. "Life as a manager can be hell," sa Ted Fenton efter säsongen 1956/57 då han inte förnyade Dick Walkers kontrakt. Fenton som var en rättvis man gav ändå Dick Walker en testimonial match i oktober 1957. Walker var då 44 år gammal. Blyge Sam Small, som spelade 110 matcher i Claret and Blue vilket genererade i 41 mål, beskrevs av Fenton senare ....som en av de absolut trevligaste prickar som har representerat West Ham United.

Om "Big Jim" Barret och Dick Walker var sjutusan till skämtare, så har Det Historiska Fakultetet sparat den störste skämtaren till sist. Nämligen John Edward Wood, kallad "Jackie", som även han fick sin karriär avbruten utav Andra världskriget. Även "Jackie" skulle återvända till klubben efter kriget. "Jackie" hade som specialitet att vänta in i det längsta inne i duschen i omklädningsrummet tills några av de andra lagkompisarna hade knutit sina slipsar och klätt på sig sina kostymer, då hoppade "Jackie" fram och skvätte skum över dem. Det var ett så fantastiskt roligt påhitt. "Jackies" gags tycktes oändliga. Paynter undrade vid ett tillfälle 1937 om inte unge Wood ägnade mer tid åt gags än åt fotbollen.

Som manager var det regel att då Charlie Paynter talade skulle det vara tyst och alla skulle lyssna. Men så en gång hände det att varje gång Paynter höjde pekfingret i luften för att säga något hördes ett gällt ljud. Det lät som om någon kvickt som attan blåste i en trumpet varje gång Paynter höjde sitt pekfinger. Naturligtvis var det spjuvern "Jackie" som satt röd i nyllet och fnissade med en liten trumpet i ena handen. En annan gång Paynter drabbades av "Jackies" skämtlynne var efter en träning då Paynter fann sin bil omsudlad av allehanda spekulanter: Ett trettiotal gubbar ville köpa Paynters fordon - Paynter förstod ingenting. Inte förrän han såg att någon lagt en skylt på framrutan, där det stod att bilen i fråga såldes för "half a crown". Det var återigen "Jackie" som varit framme. Vilken skämtsam gosse.

Oftast var det den något trulige förstemålvakten Herman Conway som råkade värst ut. "Jackie" passade på medan Herman Conway stod i duschen och sjöng. Då blötte "Jackie" ner Conways slips. När sedan Conway hittade den dyngsura slipsen snyggt upphängd där han lämnat den, så kunde han inte förstå hur den blivit så fruktansvärt blöt. Conway tittade upp mot taket. Hade det regnat in månntro? Övriga spelare vred sig i skratt åt gagset. Även Ted Fenton, som var spelare
i West Ham vid den här tidpunkten, råkade ut för "Jackies" aldrig sinande bus. Fenton var självklart inne i duschen när "Jackie" satte sin plan i verket.

Då Fenton var färdigklädd återstod endast ett plagg. Hatten.Men då Fenton satte hatten på knoppen visade det sig att hatten hade fyllts med raklödder. Raklöddret rann nerför Fenton kinder. Många befarande att "Jackie" satt sin sista potatis, men Fenton bara tokskrattade åt den absurda situationen. "Jackie" skränade glatt: "Ted looks like a bloody phantom...." Och nog såg Ted Fenton ut som en sorts vålnad minsann. "Jackie" Wood hade utan att veta det då gett Ted Fenton sitt legendariska smeknamn - "The Phantom". Ett smeknamn som var obligatoriskt att tillägga i namnet då Fenton tog över som manager för det stora lilla laget från östra London 1950. Ted "The Phantom" Fenton. Klassiskt.

Fakta: John Edward "Jackie" Wood anses vara West Hams största skämtare genom alla tider. "Jackie" tillhörde Hammers mellan åren 1937 och 1949. Och spelade officiellt 61 matcher för klubben och tillverkade finfina 15 mål totalt. Hade inte Andra världskriget kommit emellan hade det med största säkerhet blivit betydligt flera framträdanden i West Ham tröjan.

HAMMERS HISTORIK del 178

Upprinnelsen till att Martin Peters fick dra på sig målvaktströjan i bortamötet mot Cardiff på Ninia Park säsongen 1962/63 började med ett telefonsamtal till West Ham managern "Big Ron" Greenwood. Det var föreståndaren för ett äldreboende som hörde utav sig angående om Hammers trotjänare och före detta manager Charlie Paynter kunde göra visit. Paynter hade något viktigt att säga och även att visa. Med tanke på Paynters ikonstatus och att han figurerat i klubben sedan 1897, från och med 1902 som assisterande manager och från och med 1933 som manager efter Syd Kings tragiska självmord. Även om Paynter redan 1950 visade tecken på att inte ha alla hästar i stallet så svarade Greenwood mot sitt bättre vetande ja.

Charlie Paynter som närmade sig 85 års åldern dök upp lagom till att spelarna samlats på Boleyn Grounds gräsmatta tillsammans med Greenwood och dennes assistent John Lyall. Den enda som saknades var förstemålvakten Lawrie Leslie som brutit benet i en match hemma mot Bolton 3/11/62. Det som fångade allas uppmärksamhet var att gamle gode Charlie Paynter hade med sig en uppskattningsvis 4 meter hög propeller i trä. Propellern som var ställd på höjden höll Paynter med ena handen. Men när Paynter började svamla om Memorial Grounds vid Canning Town, som varit klubbens hemmaplan fram till 1903 innan flytten till Boleyn Ground 1904, så släppte Paynter plötsligt greppet om det jättelika föremålet som föll framåt och träffade reservmålvakten Brian "Bruey" Rhodes rätt i skallen. Grov hjärnskakning och spelförbud på obestämd tid för stackars Rhodes löd domen från klubbdoktorn.

Greenwood ville undvika att pressdrevet skulle få tag i den här smaskiga storyn. Det skulle bli skandal. Det hela var olyckligt. Men storyn var så otrolig att ingen skulle väl tro den. Greenwood beslutade att använda sig av en vit lögn. För att få stackars Rhodes skada mera trovärdig och framförallt inte blanda in Paynter i det hela. Den fine gamle legendaren som en gång varit navet i Hammers hade uppenbarligen nått vägens slut då alla hästar var spårlöst försvunna. Stallet var tomt. Greenwood kom på en mera trovärdig story och meddelade i ett kortfattat pressmeddelande att nu hade West Ham båda sina målvakter på skadelistan. "Brian Rhodes hade krockat med en albatross." Otroligt nog var det ingen som ifrågasatte Greenwoods påhitt. En som fick höra den sanna versionen var ingen mindre än Greenwoods företrädare Ted Fenton. Fenton som numera var manager för Southend och som var den som skrev proffskontrakt med Rhodes 1954 blev mycket upprörd. Fenton plockade över Rhodes till Southend på free transfer utan några som helst protester från West Ham.

Brian "Bruey" Rhodes spelade endast 11 matcher för Southend. Däremot tog Rhodes, som var en inbiten fågelskådare på fritiden, över träningarna för klubben vid Nordsjön. På samma sätt som Malcolm Allison hade skött träningarna då Fenton varit manager i West Ham, så att Fenton kunde åka skytteltrafik till hattfabriken i Luton och endast ägna sig åt laguttagningar, blev rollen för Rhodes densamma i Southend. Däremot var Fentons dagar som stamkund på hattfabriken i Luton över. Fenton skissade på sin egen designade hatt, The Phantom Hat, som i mitten av 1960-talet skulle bli en försäljnings hit under den tid som kom att kallas "Swinging London". Rhodes emigrerade senare till Australien och arbetade som fotbollstränare. För att sedan flytta ytterligare en gång. Till Nya Zeeland där Rhodes kunde ägna sig helt och fullt ut åt sin fågelskådning av ovanliga fågelarter på plats. Bobby Moores tragiska bortgång i februari 1993 endast 51 år gammal blev en världsnyhet. Brian Rhodes drabbades även han av den grymma cancern och avled i juli samma år endast 55 år gammal.

Tillbaka till Martin Peters. Av de tre West Ham spelarna som var med och vann VM guldet 1966 på hemmaplan för England har Martin Peters alltid varit den anonymaste. Bobby "Mooro" Moore var vid tillfället lagkapten och ansågs vara världens bästa försvarare och Geoff Hurst som svarade för ett hattrick i VM finalen mot Västtyskland (4-2) blev upphöjd till skyarna av en hel nation. Martin Peters gjorde Englands 2-1 mål i finalen som kom att avgöras i förlängningen av nämnde Hurst. Men det var redan en vecka innan finalen som ett intressant och numera klassiskt uttryck myntades från kommentators håll: "Made in West Ham." Martin Peters geniala kross i den 78:e matchminuten mot Argentina i kvartsfinalen skarvades in via en framrusande Geoff Hursts panna. Dåvarande förbundskaptenen Sir Alf Ramsey sa om Martin Peters: "Ten years ahead of his time." Peters spelade totalt 364 matcher för Hammers och stod för smått otroliga 100 mål. Peters var trots allt mittfältare. Av Peters 67 landskamper för England spelades 33 av dem som West Ham spelare.

Den 8:e november 2015 är det Fars dag. Det är också dagen då en av West Hams största - Martin Peters - fyller 72 år. Att kunna sin historik är viktigt. Att inte vela. Att inte säga "jag tror" eller "kanske det" man vet helt enkelt. Det är en tvärsäkerhet som följer en för livet ut. Precis som West Ham United. Det finns bara ett United. Och det är Vi. Har man skakat hand med Richard Burton, som jag har, så vet man. Vet vad då? - kanske någon undrar. Man vet hemligheten bakom dubbel W:et. Det är livskvalité och lyder: West Ham. Wales. Whisky. Jag träffade Richard Burton på sportlovet 1982 i Hyde Park. Den store skådespelaren berättade om uppväxten i Wales på 1930-talet, om sina drömmar från barndomen att bli rugbyproffs och få representera Wales. Har man skakat hand med självaste Burton så håller man såklart på Wales i rugby. Oavsett om det är Six Nations eller VM. Burton som vid tidpunkten var i London för att se sitt kära Wales spela på Twickenham mot England. Burton som 1969 blev världens högst betalde skådespelare levde sitt liv i Schweiz på grund av Storbritanniens hopplösa skattesystem. Roger Moore och The Rolling Stones var andra som mer eller mindre tvingades att lämna ön.

Richard Burton var gift med Elizabeth Taylor två gånger.... Elizabeth Taylor som på sin tid ansågs vara världens vackraste kvinna. Och har man skakat hand med Richard Burton, så vet man att "det är inte hur snygg du är, utan hur snygg du varit som räknas!" Trots all framgång på vita duken så var Burtons dröm att få representera Wales Rugby Union. Burtons hälsa var vacklande då jag träffade honom 1982. Inte för att jag som 15-åring förstod det då. Två år senare dog Burton endast 58 år gammal. Det mannen, myten var mest stolt över var då han var berättarrösten till Dylan Thomas (läs: Wales nationalpoet) verk Under Milk Wood som gick som radioföljetong 1954. Dylan Thomas som för övrigt står staty i Swansea. Burton som följde sitt Wales i rugby som supporter i vått och torrt ligger begravd i schweiziska Céligny. Själv köpte jag min matchtröja för det Walesiska rugbylandslaget i Bangor, i nordvästra Wales, för ett antal år sedan. Burton hade varit stormförtjust över Wales bragdvändning mot England (28-25) och själv drar jag på mig den röda tröjan med reklam för det goda Cardiffölet Brains på bröstet nu på lördag (10/10) då Wales spelar gruppfinal i pool A i rugby VM mot Australien på Twickenham Matchen sänds på ViasatSport och startar klockan 17:45. Och den 17:e oktober plockar Hammers tre lätta borta mot kristallpalatset. Det är jag tvärsäker på. Varför? För jag har skakat hand med Richard Burton.

HAMMERS HISTORIK del 177

>>>Now the ice lays its smooth claws on the sill,
      The sun looks from the hill
      Helmed in his winter casket,
      And sweeps his arctic sword across the sky.<<<
                                                    ---Edwin Muir

I etthundratjugo år har West Ham United nu framlevt. West Ham United har framlevt sina dagar både som Thames Ironworks och mestadels som West Ham United. Billy "Bonzo" Bonds har representerat klubben vid flest tillfällen --- imponerande 793 tävlingsmatcher. Medan Paul Marquis har representerat klubben minst av alla --- endast i 60 sekunder som inhoppare i 0-0 matchen i februari 1994 på Maine Road mot Manchester City. Marquis som ofrivilligt touchade en hörna på övertid hann därmed vidröra bollen en gång under sin karriär som en Claret and Blue spelare.

Flertalet spelare har representerat klubben vid två tillfällen. Under senare år kan Tony Cottee, Julian Dicks, James Collins och Joe Cole räknas in i den skaran. Men den första att representera Hammers två gånger är en av klubbens största men också mest bortglömda hjältar --- Danny Shea. Danny Shea var samtida med Herbert "Tiddler" Ashton, West Hams första publikfavorit. Båda anlände till klubben 1908 och båda legendarerna var födda 1887. Danny Shea besatt samma exklusiva dribblingsteknik som nämnde "Tiddler" men var en effektivare målskytt; faktum var att Shea vann den interna skytteligan fem säsonger i rad.

Det var ingen ovanlig företeelse att Danny Shea bjöd på flera mål i en och samma match: redan under första säsongen 1908/9 i West Ham så chockade Shea Plymouth Argyle genom att stänka in inte mindre än fyra mål; mot Swindon Town blev det ett hattrick. Efter uppvisningen mot Southend United på självaste nyårsaftonen 1910, där Shea åter hamrade in fyra mål, fick Danny Shea sitt klassiska smeknamn: "The Thunderbolt". Andra smeknamn som förekom på Shea som var av irländsk börd var "The Artful Schemer" och "The Delicate Dribbler". Danny Shea tackade och bockade med att ösa in flera hattrick de kommande säsongerna mot lag som Brentford (7-4) och Norwich (4-0). Shea började även kalla Boleyn Ground för "home". Vilket stärkte skyttekungens popularitet ytterligare ett snäpp.

Inför säsongen 1913/14 bjöd Blackburn Rovers rekordsumman 2,000 pund för Danny Sheas underskrift. Ingen spelare hade tidigare varit så dyr. Danny Shea flyttade norrut, Blackburn vann ligaguldet den säsongen, och Shea själv bidrog i allra högsta grad med 27 mål i Rovers tröja. Sedan uppslukades nationen av det hemska Första världskriget 1914. Danny Shea arbetade som hamnarbetare i London under krigsåren och fastän han officiellt tillhörde Blackburn Rovers så spelade han för en --- i all hast formerad --- London kombination. Till skillnad från "Tiddler" så återvände Danny Shea till West Ham. Året var 1920. Lyckan bland supportrarna blev dessvärre inte speciellt långvarig. En schism uppstod mellan Hammers ledning och Shea, vilket fick till följd att Shea såldes till Fulham i slutet av året.

Danny Shea var 33 år fyllda och i slutet av sin karriär. Ändå som den målskytt han var lyckades den ålderstigna Shea med prestationen att placera inte mindre än elva bollar i nätet för Cottagers under säsongen 1921/22. Danny Shea hade upptäckts av West Hams dåvarande assisterande manager Charlie Paynter en molnig söndag 1908, då Shea spelade fotboll för Building Arms pub i Stratford. Inte speciellt långt ifrån Boleyn Ground. I West Ham spelade Danny "The Thunderbolt" Shea totalt 217 tävlingsmatcher och tillverkade finfina 134 mål. Shea har sannolikt ett av de bästa målsnitten i cupsammanhang, eller vad sägs om 22 mål på 22 cupmatcher!

Danny Shea var en återkommande åskådare och populär sådan på Boleyn Ground fram till sin bortgång i julhelgen 1960. Danny Shea blev 73 år gammal.

HAMMERS HISTORIK del 176

>>>We didn´t just nick it ---
      We did it in style!<<<
                        -Slaven Bilic efter Liverpoolfajten.

Lördagen 29 augusti 2015 bröt Hammers tillslut en 52 år gammal förbannelse. Det Historiska Fakultetet hyllar spelare för spelare dessa som gjorde det möjligt. Först måste konstateras att vi --- West Ham har 5-0 och 6 poäng efter säsongens första två bortamatcher och det mot Arsenal och Liverpool; två lag som experterna snackat upp som titelutmanare till Chelsea? Kanske dags att skriva om kartan: det är tidigt på säsongen men det känns efter omgång 4, som att det är Crystal Palace och Swansea som är första utmanare till Manchester City, eller?

Liverpool - West Ham 0-3. Låt oss börja med hånade Darren Randolph i Hammersmålet. "Dran Dran" mannen som ville spela för West Ham. Men hittills bara blivit hånad och bespottad. Nämn en handfull RESERVMÅLVAKTER någon, som inte bara hållit nollan på Anfield utan dessutom tagit med sig samtliga 3 poängen? Allvarligt! Sluta håna "Dran Dran" eller som allas vår Arry Redknapp uttryckte det 1993/94 då supportrarna häcklade forwarden Lee Chapman: Lay off Chappy! Säger bara: Lay off Darren Randolph! Grejen är att Darren Randolph kommer inte att få stå speciellt många matcher den här säsongen eftersom Adrian är och förblir förstavalet. Insatsen mot Liverpool var alert och stabil.

James Tomkins borde ha spelat till sig en given plats i startelvan. Om det är på bekostnad av Jenkinson eller Ogbonna får framtiden utvisa. Just nämnda Angelo Ogbonna har uppenbara brister i kommunikationen - men lugn, det kommer att bli bättre ju längre säsongen lider - gjorde dock sin bästa match hittills i Claret & Blue mot Liverpool. Sällan har Winston Reid varit bättre. Ett försvarsspel som påminner om det Reid skämde bort oss med för några säsonger sedan. Då hette det att "när Reid spelar släpper West Ham in väldigt få mål...." hoppas den trenden håller i sig. Och Aaron Cresswell, med tre svaga insatser i bagaget, den här mannen ville verkligen ta revansch på sig själv. Det tog drygt två minuter innan Cresswell passade fram till Lanzinis 1-0 mål. Resterande matchtid var en fröjd för ögat gällande vår offensiva vänsterback.

Manuel Lanzini gjorde Premier League debut med den äran. Tog inte alltid rätt beslut, men blev målskytt och visade att kreativiteten finns där. Gav ett bra besked. Pedro Obiang var förvånansvärt blek. Knappt godkänd, mest på grund av slutresultatet. Måste både våga och visa mera. Nyblivne lagkaptenen Mark Noble sprang runt som en levande jordfräs och blev både målskytt och utvisad. Domarna i Premier League hade ett lågvattenmärke under denna helg gällande alldeles för många röda kort. Både Liverpools Coutinho och vår egen "Nobes" röda kort var ett skämt. Tolkningen av regelboken oroar faktiskt. Underhållningen blir väldigt lidande. "Nobes" var ändå glad efteråt. Det var som sagt 52 år sedan Pool besegrades borta.

Cheikhou Kouyaté sprang minst 2 mil. "Schejken" var överallt på planen. Tog tillsammans med nämnda "Nobes" ett enormt ansvar över hela planen. Tror många fick i den bästa mening "Klas Ingesson-vibbar" över Kouyatés kämpainsats. Inte sedan George Best (Manchester United på 60-talet) eller Laurie Cunninghams (West Bromwich i slutet av 70-talet) dagar har Det Historiska Fakultetet sett någon mera lekfull spelare än Dimitri Payet, det kändes under stundom som att Payet själv inte uppfattade att det var Liverpool på Anfield, utan att West Ham mötte Luton Town.... Det kommer med största sannolikhet att bli en fantastiskt underhållande säsongen för oss supportrar med Payet i laguppställningen. Vilken Show Man!

Trots Payets uppvisning i att förvandla spelet fotboll till skön konst och trots Winston Reids imponerande försvarsspel, så får båda dessa fantastiska spelare ursäkta. Det Historiska Fakultetet hade inga problem med att utse planens bäste. Det må vara Sakho against the world just nu. Och kanske är Diafra Sakhos karriär rentav över innan årsskiftet? Tunga moln vilar över Sakho. Men vilken insats. Tror många var tveksamma till att starta med Sakho - som skakade galler bara dagar innan matchen på Anfield. Men Bilic var säker på sin sak och hade haft samtal på tu man hand med Sakho samt även hört med äldre, tongivande spelare i truppen vad de tyckte om saken. Med facit i hand blev allt så rätt. Sakho slet som ett vilt djur och fick tillslut sin utdelning med det ursnygga 3-0 målet. Hoppas alla som bevittnade Hammers historiska seger på Anfield uppmärksammade det faktum att varje gång Liverpool skulle starta ett uppspel markerade Sakho bort Skrtel, vilket i sin tur fick till följd att Dejan Lovren fick ta hand om igångsättandet av spelet. Kommentar överflödig. Det här var en av många avgörande detaljer i matchen. Helt säkert hade Bilic och Sakho även gått igenom det på tu man hand.

Jarvis, Oxford och Cullen gjorde alla sena inhopp. Och i kulisserna väntar talanger som Martin Samuelsen och Stephen Hendrie. Adrian och Carl Jenkinson finns inom kort tillgängliga. Morgan Amalfitano sägs vara ute ur Bilic "frysbox" och skadade Zarate och "Andy the Giant" Carroll lär vara tillbaka till matchen mot Newcastle hemma på Boleyn Ground den 14 september. Enner Valencia dröjer lite längre men är på bättringsvägen. "Nya spelare in" kan vänta till januari-fönstret anser Det Historiska Fakultetet. West Ham har aldrig haft en så här kvalitativ och bred spelartrupp förut någonsin i sin 120 år långa historia. Nu satsar vi järnet på först Ligacupen och sedan FA-Cupen. För säsongen 2015/16 är säsongen vi bara ska besöka Wembley! Nästa gång Det Historiska Fakultetet dyker upp på pränt blir det en tidsresa bakåt i tiden. Men den historiska vinsten på Anfield gick bara inte att förbigå. Nu var det inte bara Hammers herrlag som vann med 3-0 i helgen. Även Hammers Ladies slog tillbaka Crystal Palace Ladies med 3-0. Briljant. Till sist: Vart är West Ham på väg? Mot toppen av toppen!