HAMMERS HISTORIK del 181-185
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 181 9/9 = otursdatum. 182 Kanadicken Newman. 183 Epokernas allstar team. 184 Döden i målet. 185 Springa naken runt kvarteret.
HAMMERS HISTORIK del 185
FA-Cupen. Vilken fantastisk cup. Traditionens vingslag. Skrällarna. De oväntade slutsegrarna. Den hisnande lottningen. Magin som alltid omger den tredje omgången. Inför stundande FA-Cupens tredje omgång 8-10 januari kan rekommenderas att ta några droppar maltwhisky i handflatan, sedan gnugga in dropparna i båda händerna, doften av mahogny som sedan uppstår får vem som helst att lyfta några centimeter från markytan och verkligen känna sig redo inför fotbollsfesten. Vår sponsor Betway har i god tid satt ut odds på FA-Cupmatcherna i England och på Scottish Cupmatcherna i Skottland. Viasat kanalen är dock inte lika förberedd inför fotbollsfesten. Senast under Ligacupsemifinalen mellan Everton och Man. City gjorde kommentatorn reklam för det som också stod i tv-rutan: Arsenal - Sunderland 16:55 på lördag. HALLÅ!! Matchen startar 16:00. Varför kan Viasat aldrig göra någonting rätt?
Annars får man väl lyfta på hatten vad gäller valet av match. Arsenal - Sunderland. Wow! Kul att Viasat väljer att visa Arsenal för en gångs skull. Med tanke på hur Big Sam satsar på FA-Cupen, så blir det säkert en jämn och spännande match. Bra val. Hoppas alla förstår min ironi här.... FA-Cupen bygger på upplägget "David mot Goliat" och det finns underbara sagor genom åren med totalt oväntade skrällar för många av de s.k. små klubbarna. Då Wigan besegrade Manchester City i FA-Cupfinalen 2013 kostade det klubben deras Premier League status. City fick chansen till revansch året efter då lagen möttes i kvartsfinalen. Wigan hade bytt division, tappat spelare, plockat in Uwe Rössler sent från Brentford som ny manager efter en katastrofal ligastart hösten 2013 i Championship. Allt var upplagt för revansch. Matchen spelades dessutom i Manchester. Hur det gick? Wigan slog ut City med 2-1.
Både i England och i Skottland finns några fantastiska lottningar. Även om Svenska spel har missat det på sin Stryktipskupong. Eller vad sägs om följande matcher:
EXETER - LIVERPOOL
WYCOMBE - ASTON VILLA
HARTLEPOOL - DERBY COUNTY
EASTLEIGH - BOLTON
DONCASTER - STOKE
NEWPORT - BLACKBURN
OXFORD - SWANSEA
och i Skottland hittar vi godbitar som:
AIRDRIE - DUNDEE UNITED
ANNAN - HAMILTON ACADEMICAL
STIRLING ALBION - INVERNESS
STRANRAER - CELTIC
Vanligtvis har den lilla klubben lottats mot en "jätte" hemma. Men i vissa fall kan det vara Årtiondets match för en mindre klubb och supportrarna vallfärdar glatt till någon legendomsusad arena. Ett minne för livet. Kan därför tänka mig att Dagenham and Redbridge kommer att fylla sin bortasektion på Goodison Park. Kan därför tänka mig att Sheffield United kommer att fylla sin bortasektion på Old Trafford. Kan därför tänka mig att Portsmouth kommer att fylla sin bortasektion på Portman Road. Kan därför tänka mig att amatörlaget (från Highland League) Cove Rangers kommer att fylla sin bortasektion på Fir Park i mötet med Motherwell i Scottish Cup.
Mötet mellan East Kilbride och Lothian Thistle innebär att en av dessa två småklubbar lever vidare in i Scottish Cups fjärde omgång. Senast förra säsongen kom väl kanske den största skrällen i hela FA-Cupens historia i den fjärde omgången, då Chelsea tappade 2-0 till 2-4 hemma mot Bradford! Andra klassiska skrällar är när Harry Redknapps Bournemouth slog ut Manchester United med 2-0 i den tredje omgången 1984. Eller när Wrexham slog ut Arsenal med 2-1 i den tredje omgången 1992. Nu stundar den tredje omgången i 2015/16 års FA-Cup och säkerligen kommer det att skrälla igen. Självklart hoppas vi som håller på West Ham United att FA-Cupen nu prioriteras. Wolves ska inte underskattas. Men Hammers har den här säsongen ett lag som realistiskt faktiskt kan gå hela vägen. Vore inte det något att få se Mark Noble lyfta bucklan i maj. I så fall lovar undertecknad att springa naken runt kvarteret.
Plötsligt minns man gamla dagars FA-Cupfinaler. Låt oss snabbt syna några klassiska finaler från Wembleys gröna gräsmatta. 1964 och West Ham besegrar Preston North End med 3-2. Vilken fantastisk final. Det är inte utan stolthet det kan konstateras att West Ham United stod för en trilogi på Wembley som började med FA-Cup triumfen 1964 och raskt följdes av Cupvinnarcupvinsten 1965 (2-0 över 1860 på Wembley) för att krönas av VM guldet 1966. West Ham United är som väl alla förstått vid det här laget det enda klubblaget som erövrat ett VM guld. Utan Bobby Moores ledarskap, Geoff Hurst hattrick och Martin Peters gyllene mål i VM finalen mot Västtyskland (4-2 blev slutresultatet e.f.) så hade aldrig England vunnit guldet. Klart som korvspad står det skrivet i stjärnorna. West Ham är onekligen det enda klubblaget som vunnit VM. Splendid.
FA-Cupfinalen 1983 mellan Manchester United och uppstickaren Brighton and Hove Albion blev en klassiker. Övertid hade inte införts vid den här tidpunkten. Seagulls kämpade sig till en sen kvittering och finalen slutade 2-2. Veteranen och förre Liverpool mittfältaren Jimmy Case bar Brighton den dagen. Omspelet vann dock Manchester United med 4-0. FA-Cupfinalen 1987 tror jag att jag vågar påstå är en av de bästa och mest dramatiska som spelats. Coventry City mötte Tottenham Hotspur. Frågan innan finalen var: skulle Clive Allen mäkta med att göra femtio mål säsongen 1986/87. Clive Allen stod på 48 mål innan avspark. Redan efter två minuter hade Clive Allen nickat in sitt 49:e mål för säsongen. Coventry som på den här tiden spelade i högsta divisionen fick ändå finna sig i att vara underdog i finalen. Steve Ogrizovic i Coventrymålet blev bara bättre och bättre desto längre matchen pågick. Även här var ställningen 2-2 efter full tid. Men nu tillämpades förlängning. Gary Mabbutts självmål sex minuter in i förlängning skulle komma att bli avgörande. Sky Blues stod som segrare med 3-2 och det bjöds på extra klockringning från katedralen i Coventry; hjältar för en dag blev vilt kämpande mittbacken Trevor Peake, målvakten Ogrizovic, hårt arbetande forwarden Cyril Regis, de båda målskyttarna Dave Bennett och Keith Houchen m.fl.
För att ta sig till en FA-Cupfinal kan det se ut som det t.ex. gjorde för Hammers säsongen 1979/80. West Ham var i division 2 (motsvarande Championship idag) och mötte ett Arsenal som var ett topplag inte bara i England utan även ute i Europa. För Arsenal väntade även en Cupvinnarcupfinal mot Valencia. Hammers slutade bara sjua i serietabellen vilket indirekt var en effekt av deras framgångsrika cupsaga.
Så här såg den ut 1980:
FA-Cupens tredje omgång: West Bromwich - West Ham 1-1 5 januari
omspel: West Ham - West Bromwich 2-1 8 januari
FA-Cupens fjärde omgång: Orient - West Ham 2-3 26 januari
FA-Cupens femte omgång: West Ham - Swansea 2-0 16 februari
FA-Cupens sjätte omgång: West Ham - Aston Villa 1-0 8 mars
Semifinal: West Ham - Everton 1-1 12 april (Villa Park)
omspel: West Ham - Everton 2-1 e.f. 16 april (Elland Road)
FINAL: West Ham - Arsenal 1-0 10 maj (Wembley)
I omspelet på Elland Road i semifinalen mot Toffees tillkom samtliga tre målen i matchen i förlängningen. Matchhjälte i den 118:e minuten blev vänsterbacken Frank Lampard. I finalen på Wembley avgjorde Trevor Brooking redan i den 13:e matchminuten med en overkligt elegant nick.
Fakta: FA-Cupen är en plats där det oväntade inträffar, där drömmar slår in, där det lilla amatörlaget kan besegra ett topplag och vara jättedödare och lokala hjältar för en dag.
Tillsist: handsken är kastad, fyll glaset med maltwhisky och låt spelarna spela upp, upp på motståndarnas planhalva. Låt den offensiva elegansen skapa och ge vimlet dess yra.
HAMMERS HISTORIK del 184
För alla oss nostalgiker vad gäller den stora lilla klubben från östra London, var det som en saga att se Michail Antonio, av lagkamraterna kallad Mick, leverera konstmålet mot Southampton, som innebar 1-1, och sedan blev till en rättvis 2-1 seger. Detta efter att "Andy the Giant" Carroll helt tydligt utnyttjat sin baletträning till fullo och trippat fram på lätta steg och nickat returen i nätet bakom den av Fulham utlånade Stekelenburg. Även mot Liverpool stod "Super Mick" för en makalös nick i mål, efter först en defensiv rush sedan en offensiv rush över hela planen. "Super Mick" håller på att bli en riktig kultspelare i Claret and Blue. Månne blir det ett hattrick mot Wolves i FA-Cupen?
Men det nostalgiska ligger ju i att vi som varit med Hammers under en längre tidsperiod känner igen konstmålets uppbyggnad så väl. Bilic och Mick har uppenbart slipat tricket som för första gången genomfördes på Boleyn Ground den sjunde januari 1956 i FA-Cupens tredje omgång mot Preston North End, i en match Hammers vann med hela 5-2. Uppfinnaren av tricket/konstmålet var naturligtvis West Hams klassiska manager Ted "The Phantom" Fenton som (sägs det) tränade i fyra dagar enskilt med "Magic Albert" Foan. Foan specialtränades att utmana fyra Prestonförsvarare och sedan falla samtidigt som Foan placerade huvudet strategiskt så att när en av Prestons försvarare skulle rensa bollen tog den i huvudet på Foan och blev till en perfekt lobb över Preston keepern. "Magic Albert" Foan gjorde hattrick i den matchen för 60 år sedan.
Det var ingen slump att Slaven Bilic - vår nuvarande manager – bjöd på "Magic Alberts" konstmål genom att låta "Super Mick" göra en bejublad repris av tricket 60 år senare. Bilic är som alla vet en romantisk nostalgiker i överflöd. Tror bestämt att de flesta med någon kännedom av West Hams historia blev rörda när Bilic slet på sig en huvudbonad mot Liverpool. Vilken tydlig hyllning till den hattfixerade Fenton. Underbart att skåda. Precis som Det Historiska Fakultetet förutspådde blev Aston Villa den hårdaste julnöten att knäcka medan Saints och Liverpool besegrades på ett stundtals utklassningsmässigt sätt. Men "Super Micks" konstmål glömmer nog ingen. Det är bara West Ham som bjuder på sådana delikatesser.
"Magic Albert" Foan var på långa vägar ej den förste spelaren att bjuda på ett hattrick i en FA-Cupmatch iklädd West Ham tröjan. 55 år tidigare - under West Hams första säsong som West Ham - bjöd, som väl de flesta inte kan ha glömt, William "Billy" Grassam på ett FA-Cup hattrick. Den förste spelaren att göra hattrick i en FA-Cupmatch för Hammers. Grassam som var bördig från Skottland kom att under stundom vara lagkapten i Hammers under klubbens första år på 1900-talet. Grassam som kännetecknades av sin gigantiska vaxmustasch som spretade långt ut på kinderna. Skämtsamt sades det att West Ham hade Ham ligafotbollens största mustascher. Vilket förmodligen var sant. Det Historiska Fakultetet kan inte påminna sig att någon annan spelare i någon klubb genom åren haft en större mustasch än Grassams. Om mustaschen var den största i ligan, och tillika West Hams bidrag, så kom West Ham även att bidra med något som var det minsta i ligan.
Inför bortamatchen mot Manchester City den 30:e april 1969 hade ordinarie målvakten i West Ham, Bobby Ferguson, blivit opasslig efter en nattklubbsrunda, som vanligt fantiserade managern "Big Ron" Greenwood ihop en rumsrenare och mera trovärdig historia än den att Bobby krockat med en lyktstolpe klockan sex på morgonen. Pressen fick ta del av hur målvakten blivit biten av en vattensork och snubblat över en gräsklippare och i villervallan landat med huvudet före i ett komposthörn i den egna trädgården - därav blåtiran. Förklaringen togs emot som mycket trovärdig och under en kortare period uppstod en debatt i Storbritannien huruvida vattensorken kunde anses lika farlig som krokodilen eller inte. Men faktum var att här stod Hammers utan målvakt. City låg efter West Ham i tabellen och Greenwood var inne på att så skulle det även se ut då serietabellen slutfördes. Men vem skulle vakta målet?
Efter sista träningen inför avfärden med buss till Maine Road frågade Greenwood om någon av spelarna kände en hyfsad målvakt, utan kontrakt, som med kort varsel kunde hoppa in. Harry Redknapp var den enda av spelarna som räckte upp handen. Greenwood var tveksam. Arry var den fladdrigaste och mest oansvarige spelaren Greenwood träffat på under alla sina år som fotbollsmanager. Eftersom ingen annan räckte upp handen fick Arry presentera sin idé. Målvakten i fråga bar namnet Stephen. Greenwood bad John Lyall att sköta pappershanteringen och Arry att ansvara för att denne Stephen satt på spelarbussen till Manchester. Då Greenwood klev på spelarbussen strax innan avfärd satt en ung pojke bredvid den konstige Redknapp. Pojken såg väldigt ung ut. Men Arry bedyrade att Stephen skulle fylla tjugo under året.
Väl på Maine Road i Manchester gick Greenwood i vanlig ordning för att inspektera gräsmattan. West Ham managern stod och snurrade på sin klackring i silver då bortalaget presenterades i högtalarna. Och i mål för West Ham United står Stephen Death sa speakerrösten. Death? Greenwood var chockad. Hette Arrys kompis verkligen Death i efternamn? Nästa chock för Greenwood kom då den unga pojken vars namn uppenbarligen var Death kom inspringande på planen med Mooro, Brooking, Peters, Hurst och övriga Hammersspelare. Denne Death var flera huvuden kortare än alla andra. Greenwood hade ju bara sett Stephen Death sitta bredvid Arry i spelarbussen och aldrig uppfattat hur oerhört liten deras nya målvakt var. Själva målvaktströjan var stor som ett tältprojekt på den lille Death. Greenwood var tvungen att sätta sig ned. Det gick runt i huvudet på "Big Ron" - en dvärg som heter Death vaktar målet.... journalisterna kommer att ha en fieldday.... tänk om något händer den lilla pojken....
Men Stephen Death gjorde en strålande insats och matchen slutade 1-1. Hammers kom att hålla undan för Citizens med fyra poäng i slutändan och slutade på en finfin åttondeplats. Greenwoods chock nummer tre kom några månader senare då Reading hörde utav sig. Om Ted Fenton haft som målvaktsfilosofi att West Hams målvakter skulle vara stora och feta, så hade Reading rakt motsatt målvaktsfilosofi. Desto mindre desto bättre var Royals motto. Readinglaget slog sitt egna transferrekord då Death bytte klubbadress för 20.000 pund. Death spelade bara en match för West Ham United. Men "hittade hem" och spelade 471 matcher för Royals. Death är legend i Reading och anses allmänt som deras störste minsta spelare genom tiderna. Då Stephen Death fick sin testimonialmatch 1979 var Englands förbundskapten på plats. Dennes namn var vid tidpunkten Ronald Greenwood.
Fakta: 7 personer rapporterade att de sett Herbert "Tiddler" Ashton på läktarplats under hemmamatchen mot Southampton. Samtliga påstår också att "Tiddler" ska ha gått upp i rök framför deras ögon strax innan halvtid. Frågan är kommer den första publikfavoriten på Boleyn Ground att fortsätta att spöka på Olympiastadion? Herbert "Tiddler" Ashton föddes 1887 och försvann mellan jul och nyår 1915 under Första världskriget. Herbert "Tiddler" Ashton har aldrig dödförklarats.
HAMMERS HISTORIK del 183
>>>Potters uppsnackade som ligans roligaste lag
efter två klacksparkar i en och samma match
(mot Manchester City) av en trött skara själv-
utnämnda experter som borde ha bytts ut för
länge, länge sedan.
Vi (läs: Hammers) har bjudit på klacksparkar
i 120 år.<<<
-Don Leif Tommaso
Ska man ändå klä granen så kan man lika väl göra denna skittråkiga syssla till något spännande och intressant, låtsas att de elva kulorna är elva spelare från olika epoker. Ta, genom att hänga upp elva kulor i granen, ut ett Hammers All Star Team. Vilken genialisk idé. 1895 t.o.m. 1914 då Första världskriget utbryter. Just det. Den första kulan jag hänger upp får symbolisera klubbens första, största och samtidigt minsta lirare som Boleyn Grounds hängivna publik skådat: Herbert "Tiddler" Ashton född 1887 och aldrig dödförklarad.
Nästa kula får representera efterkrigstiden 1918 t.o.m. managern Syd Kings tragiska självmord tidigt 1933. Ingen kommer väl någonsin att kunna rubba Victor Watsons målrekord - 326 mål i Claret and Blue. Vic blir kula nummer två. Tiden som följde fram till 1939 och det avskyvärda Andra världskriget får bli kula nummer tre. Och spelaren jag väljer då den tredje kulan hängs upp blir utan minsta tvivel Alfred Chalkley; vars äldre bror George också spelade för Hammers. Chalkleys enda mål under sina 202 framträdanden för Hammers rankas än idag topp 3 när det gäller klubbens snyggaste mål genom tiderna. Målet tillkom då ytterbacken "Alfie" i en hemmamatch mot Manchester City 1932 sköt ett lika påpassligt som stenhårt skott från eget straffområde över hela planen och över Citys - får man förmoda - felplacerade målvakt. Matchen slutade för övrigt 1-0 till West Ham.
Åren som följde efter Andra världskriget blev också managern Charlie Paynters sista tid i klubben. Paynters alltmer förvirrade tillstånd gav förre spelaren Ted "The Phantom" Fenton chansen att ta över rodret. Med Fenton kom den offensivaste fotboll som någonsin skådats. Även ambitionsnivån i West Ham höjdes markant. Åren 1950 t.o.m. 1961 får representera nästa kula att hängas i upp i granen. Spelaren som då hamnar i fokus är målvaktslegenden Ernie Gregory. Gregory la officiellt skorna på hyllan efter säsongen 1959/60 men skulle stanna i klubben fram till 1987! Då bör tilläggas att Charlie Paynter värvade hedersknyffeln Ernie redan 1936! Fenton gjorde en deal med ägaren av närliggande Cassettari´s cafe att göda Hammers målvakt. Stället blev samlingsställe och stamhak för alla West Ham spelare under 50-talets Ted Fenton/Malcolm Allison-era. Men grundidén Fenton hade var att hade laget bara en tillräckligt fet målvakt behövde man inte offra någon noggrannare planering vad gällde försvarsspelet. Full fart framåt, och kula nummer fyra går till Ernie Gregory.
"Big Ron" Greenwood gjorde sitt intåg med pompa och ståt 1961. Den legendariske managern med silverringen fick ärva ett helt koppel av extremt lovande ungdomar från Fentons nystartade ungdomsakademi. Kula nummer fem går till klubbens största ikon: Bobby Moore. Epoken från 1961 t.o.m. 1966 då VM guldet bärgades och Hammers dessförinnan vunnit både FA-Cupen 1964 och Cupvinnarcupen 1965 var en härlig tid för alla supportrarna. 1966 t.o.m. Tipsextras intåg i det svenska medvetandet säsongen 1969/70 får representera nästa spelare/kula att hängas upp i granen. Det finns sannerligen många att välja på. Blir det Geoff Hurst kanske? Hurst gjorde ju hattrick i VM finalen då England vann guldet. Eller blir det elegante Martin Peters? Som ju också målade i samma VM final. Svaret är nej.
De rasistiska tongångar som rådde i den engelska ligafotbollen vid den här tidpunkten var och förblir en skam. Den som bröt isen för alla framtida färgade spelare var John Charles. Hånad och bespottad t.o.m. av de egna supportrarna. "Charlo" gav alltid allt och spelade i samma backlinje som levande legenden Bobby "Mooro" Moore - och det bröt tillslut isen. Var en av de mest respekterade då han tvingades att lägga av alldeles för tidigt på grund av skador. Banade väg inte minst för fantastiska Hammers spelare som Clyde Best och Bobby Barnes. Kula nummer sex att hängas i granen tillägnas "Charlo". 1970-talet var en tid av gladfotboll, mustiga tacklingar och elegans. Elegansen stod Trevor Brooking för. Brooking får representera åren 1970 t.o.m. 1981. Brooking stannade i klubben - fastän han var landslagsman - då Hammers åkte ur 1978 och inte återkom förrän 1981. Urstarkt. Således kula nummer sju: Trevor Brooking. John "The Loyal" Lyall hade tagit över som manager och tog West Ham till två FA-Cuptitlar (1975 och 1980), en Cupvinnarcupfinal (1976) och en Ligacupfinal (1981) samt förde den stora lilla klubben från östra London till dess bästa placering någonsin i och med 3:e platsen säsongen 1985/86.
1982 t.o.m. 1989 var berg o dalbane år i West Ham United. Huliganismen förknippades med West Ham och framförallt ICF. Brooking och Billy Bonds la skorna på hyllan officiellt efter säsongen 1983/84. Men då skadeproblem skakade Hammers försvarslinje först säsongen 1984/85 och sedan säsongen 1986/87 ringde Lyall desperat upp fotbollens "Peter Pan" och bad den f.d. lagkaptenen att åter dra på sig de klassiska färgerna. Bonds svarade genast "ja" vid båda tillfällena och gjorde smått otroliga 74 matcher efter det som skulle ha varit legendens sista framträdande. Supportrarna gnuggade sina ögon, men det var sant, och t.o.m. självaste Drottningen kunde inte undgå legendens djärva framfart och den första januari 1988 fick "Bonzo" 41 år gammal mottaga sin välförtjänta MBE ur Drottningens hand vid en hedersstund på Buckingham Palace. Bonds får bli kula nummer åtta. Nästa epok i West Ham får bli det märkliga 90-talet. 1990 då Billy Bonds tillträdde som ny manager t.o.m. 1999 får representera nästa kula/spelare. Det saknas en innermittfältare i mitt julgransinfluerade All Star Team? "Mad Dog" såklart! Kusin med Paul och Clive, min nionde kula går självfallet till "Mad Dog" eller Martin Allen som han heter egentligen. Hårdför men också målfarlig mittfältshjälte som är en av klubbens verkliga krigare. Snudd på galen på planen, balanserad och supertrevlig vid sidan av densamma. Klart Martin Allen ska upp i bland barren.
2000-talet. År 2000 t.o.m. 2015. Jag har två kulor kvar att hänga upp. Två spelare kvar. Innan glittret ska på grenarna. Få se nu? Julen är ju en lattjo lajban tid. God stämning stod alltid skadebenägna Jack Collison för. Det här är ett trivsel lag för fanken. Därför får "Jackie" bli kula nummer tio. Sådär. Bara en kvar. En forwardskula. Defoe, nej. Carroll känns inte aktuell. Kanske i framtiden? Men stopp! Stopp å belägg! Håll diligensen! Jag har det.... "C.C." - vem annars? Carlton Cole. Den gode Carlton får bli kula nummer elva. Då ser mitt All Star Team (Hammers epok för epok-typ) ut som följer: i målet Ernie Gregory - (sedan från höger i backlinjen) Alfred Chalkley, Bobby Moore, Billy Bonds och John Charles. På mittfältet (från höger) Jack Collison, Martin "Mad Dog" Allen, Trevor Brooking och Herbert "Tiddler" Ashton. Avslutningsvis, mitt forwardspar: Vic Watson och Carlton Cole. God Jul.
HAMMERS HISTORIK del 182
Då jag för några år sedan var på ett partaj hos en gammal vän fick jag träffa dennes arbetskamrat, som hette Wayne och var bördig från Canada, Wayne som rotat sig i Sverige med svensk fru och ett gäng ungar, hade ingalunda släppt sitt gigantiska hockeyintresse; Vancouver Canucks var allt för denne kanadick, som inte helt oväntat var iklädd en så kallad typiskt rutig skogshuggarskjorta och konversationen handlade om tvillingarna Sedin, Bieksa, Burrows och Kesler.
Då jag påtalade att Trevor Brooking var en legend i West Ham, så fick jag till svar att Trevor Linden minsann var en legend i Vancouver Canucks. Det fanns likheter mellan de båda klubbarna: varken West Ham eller Vancouver hade vunnit sitt respektive mästerskap. Även om båda klubbarna varit tämligen nära. Plötsligt chockade Wayne mig med att vräka ur sig följande: "Min morfars yngre bror Mick H. spelade i West Ham på 1950-talet...." Jag befann mig i chocktillstånd.
Waynes morfar hade varit med och startat Canucks i västra Canadas största stad Vancouver efter krigsslutet 1945. Laget spelade i mindre sammanhang fram till 1970, då NHL beslutade att ligan skulle expanderas med ytterligare klubbar; och sedan dess har Vancouver Canucks varit en del av NHL. Waynes morfars bror, Mick H. Newman, sökte sig av okänd anledning till England. Wayne avbröt sin berättelse hastigt med att säga: "....have to run to the biffy!"
Manager Ted Fenton grubblade över hur han skulle lösa den uppkomna situationen, spelarkrisen om man så vill kalla den, då Harry Kinsell lagt skorna på hyllan 35 år gammal och då Malcolm Allison drabbades av tuberkulos som resulterade i att "Mal" tvingades operera bort ena lungan. Två av klubbens försvarsbjässar och tillika lagkaptener var inte där längre. För att få ett så kallat idéflöde satte sig Ted "The Phantom" Fenton i bilen och körde i riktning mot hattfabriken i Luton.
Fenton med egen parkeringsruta i närheten till hattfabrikens ingång flanerade in på kontoret där en stor jordglob stod på skrivbordet. Fenton snurrade på jordgloben, blundade och pekade. Då Fenton öppnade ögonen befann sig den hattfixerade West Ham managerns pekfinger på en stad som låg närmast Stilla havskusten: Vancouver, Canada. Kan dom spela fotboll i Canada? Tänkte Fenton. Men Fenton trodde på ödet. I The Times nästa morgon fanns en annons som sökte efter:
>Football Player from Canada Interesting Playing for West Ham United FC Please Call Manager Ted Fenton, Boleyn Ground.< Dagen därpå, i slutet av februari 1957, fick Ted Fenton ett samtal ifrån en viss Mr Mick H. Newman. Newman som var amatör, skulle fylla 25 år i april, och spelade inside forward var intresserad. Fenton beslutade att Newman redan samma eftermiddag kunde ansluta till truppen. Kulturkrocken kunde inte ha varit större. Efter första träningen samlades spelare och ledare som vanligt på Cassettari´s Café på Barking Road.
Newman tedde sig märklig för övriga. Kanadicken drack inte te, åt inte paj, åt inte bacon och ägg? Newman drack kaffe och åt munkar och Crispy Crunch, typisk kanadensisk mörk choklad. Plötsligt reste sig Newman och sa: "....have to run to the biffy!" Fenton var konfunderad. "Tänker karln jaga biffkor?" undrade Fenton med stor häpnad. Men allt fick sin förklaring då det kunde konstateras att Newman öppnade toalettdörren och försvann in. Alla skrattade gott. "Biffy," skämtade Johnny Dick. "The same as toilet."
Mick H. Newman var en del av det West Ham United som vann Division 2 säsongen 1957/58. Men med forwards som Johnny Dick (26 mål), Vic Keeble (24 mål) och Billy Dare (14 mål) så blev det inte så värst mycket speltid till kanadicken Newman. Newman utmärkte sig även på så vis att medan övriga spelare i Hammers alltid var iklädda grå kostymer bar kanadensaren alltid sin svart och rödrutiga skogshuggarskjorta. Manager Fenton hade överseende med det. Newman var trots allt från Canada.
Något Fenton dock inte hade överseende med var den gången då Newman strax innan juletid ville spola is på Boleyn Ground för att kunna åka skridskor och spela lite ishockey där. Fenton hade aldrig hört något mera skruvat förslag. Var Newman från yttre rymden? Bäst var att låta Newman få lite speltid igen, resonerade Fenton. Den 21:a december 1957 fick Mick H. Newman starta i bortamatchen mot Lincoln. Det visade sig vara ett lyckat drag. Redan innan det gått tre minuter av matchen hade Newman sparkat både motståndarmålvakt och boll över mållinjen.
West Ham besegrade Lincoln med 6-1 på bortaplan. Nästa match var redan den 25:e december mot Ipswich hemma. Newman tycktes springa i alla riktningar. Aningen okoordinerat, enligt Fenton. Newman fick ändå chansen eftersom denne nätat mot Lincoln. Den 25:e december är som bekant en speciell dag i England och Ipswich bjöd gott motstånd. Faktum var att östkustlaget Ipswich ledde matchen med 0-1 då bara sekunder återstod av ordinarie matchtid. Newman jagade en tillsynes hopplös boll.
Men Newman hann ifatt bollen innan den rann ut över sidlinjen. Newman sköt utan någon som helst vinkel. Ipswichmålvakten täckte stolpen dåligt och bollen studsade mirakulöst in bakom densamme. 1-1 och kvitterat i absolut sista sekunden! Det målet skulle visa sig viktigt. Inför sista omgången ledde West Ham serien och hade allt i egna händer då laget i Claret and Blue gjorde den mödosamma resan upp till Ayresome Park i Middlesbrough. Mick H. Newman var inte med på den resan.
West Ham besegrade Boro med 3-1 efter mål av Vic Keeble, Johnny Dick och Malcolm Musgrove. Och West Hams hemresa blev desto festligare. West Ham var tillbaka i fotbollssocieteten. Radarparet Dick och Keeble hade tillsammans tillverkat 50 mål. Oslagbart! talade supportrarna om. Men säsongen 1985/86 skulle ett annat radarpar - Frank "Super Mac" McAvennie och Tony Cottee - göra (28 respektive 26 mål) totalt 54 mål. Rekord är till för att slås, sa Ted "The Phantom" Fenton redan 1958.
Mick H. Newman sågs senast i West Hams matchställ på lagfotot från 1957/58 av seriesegrarnas hela trupp. Det mest anmärkningsvärda med den bilden är självfallet att managern Ted Fenton visar upp sig utan hatt på huvudet. Längst till höger på lagbilden med fyra rader av spelare och övrig personal kan Fenton ses utan huvudbonad. Anledningen var något som Fenton efteråt refererade till ödets makt. En kastby blåste in över träningsanläggningen och Fentons hatt blåste helt sonika av knoppen på den lycklige managern strax innan själva fotoögonblicket.
Fakta: Trea från vänster i tredje raden återfinns Mick H. Newman. Den gemytlige Newman, eller "Mick H." som han kallades, spelade endast 7 matcher för Hammers. Målfabrikationen stannade på 2. Newman spelade lite amatörfotboll i Dartford innan han blev egen företagare. Bland annat importerade han och sålde Chrispy Chocolate Bars och bidrog därmed att göra den kanadensiska mörka chokladen vida känd långt utanför Canadas gränser. Dessutom Newman den siste amatörspelaren att representera West Ham. Hädanefter skulle de flesta spelarna komma ifrån den egna ungdomsakademin.
HAMMERS HISTORIK del 181
Ted "The Phantom" Fenton lyfte på hatten för 101:a gången. Det var nämligen så att för varje mål som tillverkades av laget i Claret and Blue lyfte den före detta spelare och sedermera managern Ted Fenton sin hatt. Året var 1958. Serievinnare och uppflyttade i Division 1 (motsvarande dagens Premier League). West Ham var på allas läppar. What else is new under the sun? Blackburn Rovers slutade med minsta tänkbara marginal på andraplatsen och tog även de steget upp. Lancashirelaget som sedan de förlorade War Cup finalen 1940 mot just West Ham haft ett litet Hammerskomplex. Charlton var god trea.
Det mesta kom att avgöras i näst sista omgången på ett utsålt Boleyn Ground där publiken häpnade över John Bond och dennes både stenhårda och dessutom skruvade klack i nättaket och som betydde 1-1 mot Liverpool hemma. Därmed blev avståndet till 4:e placerade Liverpool tre poäng och Pool fick fortsätta sin tillvaro i Division 2. Samma år (läs: 1958) instiftades och framröstades Hammer of the Year för första gången. Den första vinnaren var från den nybildade ungdomsakademin och bar namnet Andy Malcolm.
Mitt i glädjen över avancemanget tillbaka till högsta serien där Hammers naturligtvis hörde hemma, kunde Fenton inte släppa ett datum: den 9/9. Den 9/9 1957 hade Hammers gått på pumpen hemma mot Blades av alla skitlag! 0-3 hemma mot Sheffield United, usch, Fenton menade att datumet alltid varit och alltid skulle vara ett otursdatum för West Ham, framförallt på hemmaplan. Fenton blandade i villervallan ihop saker och ting, men menade att otursdatumet börjat redan då Fenton själv var spelare i West Ham, närmare bestämt den 9/9 1936 då Newcastle vunnit över Hammers med 5-3 uppe i norr på St. James Park. Fenton hade förstås glömt att det var på bortaplan.
Säsongen som följde blev en framgång. West Ham parkerade på en finfin 6:e plats, och Wolverhampton blev mästare, dock inföll ingen match den 9/9 säsongen 1958/59. Däremot inföll mötet mot Manchester United hemma på Boleyn Ground den 8/9 1958 och då vann förstås Hammers med klara 3-2. Ted "The Phantom" Fenton hyllades under säsongen för att vara den manager som släppte fram mest unga spelare från de egna leden. Säsongen 1959/60 satte Fenton alla tänkbara rekord när det gällde spelare från ungdomsakademin som tog plats i West Hams A-lag.
Bland de som spelade regelbundet av egna produkter återfanns John Bond, Andy Malcolm, Ken Brown, John Smith, Joe Kirkup, Brian Rhodes, Andy Smillie och Bobby Moore. Bland de som spelade under 10 matcher säsongen 1959/60 och som också var egna produkter måste nämnas Tony Scott, Derek Woodley, Eddie Bovington, John Cartwright och - jo minsann - en ung Geoff Hurst. Den som kan sin Hammers historik tänker nog: Stopp och belägg! Eller har Det Historiska Fakultetet blivit nyktra och glömt en spelare? Inte alls, det vore som att glömma att hälla maltwhisky i whiskyglaset, allas vår John "The Loyal" Lyall är den vi sparat till sist. Lyall gjorde bara ett framträdande under säsongen. Faktum är att med facit i hand, så var Lyall aldrig något ämne till fotbollsspelare; däremot kom "The Loyal One" att bli legendarisk som West Hams manager.
John Lyall hade fört West Ham till deras bästa ligaplacering någonsin (3:e platsen) säsongen 1985/86 och även sett till att bärga 2 FA-Cup titlar (1975 och 1980). Med VM guldet från 1966 (då Bobby Moore, Geoff Hurst och Martin Peters stod för ett mirakel som tillskrevs West Ham) i färskt minne och som förövrigt bör räknas som motsvarande 30 ligatitlar (för WHUFC) var Hammers utan tvekan det glamorösaste/framgångsrikaste laget i Storbritannien i slutet av 1980-talet. Som vanligt gick både klacksparkar och tjusiga baljor före klubbens poängskörd. Det var också då John Lyall fick sparken. Här började en mardrömskarusell som gång på gång skulle stjälpa Hammers de kommande åren. Men Hammers kommer alltid tillbaka - lika säkert som publikfavoriten "Tiddler" mellan jul och nyår alltsedan 1920-talet - varje gång det inträffat.
Lou Macari utnämndes till ny manager. Det var också då Ted Fenton gjorde ett av sina få återbesök på Boleyn Ground. Naturligtvis var datumet den 9/9 (1989). Det som borde ha varit en glimrande seger förbyttes mot ett blekt kryss. 1-1 hemma mot Swindon. Swindon? Fenton lär ha störtat ut från arenan, inte för att West Ham fått mediokra en poäng mot bottenlaget Swindon, utan för att den f.d. managern just kommit ihåg vilket datum det var. 9/9=West Hams otursdatum! Enligt säkra källor gick Ted "The Phantom" Fenton så långt att han under sina sista år i livet helt sonika ryckte ut sidan i almanackan som förkunnade att det var den 9/9.
Fakta: Ted Fenton vann under sin första säsong som West Ham manager den 9/9 1950 med 3-1 borta mot Blackburn. På frågan förklarade Fenton det hela med att Rovers hade West Ham komplex, och att det faktiskt var på bortaplan segern togs.
Leif Thomas
