Hammers Historik del 51-55
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 51. Di Canio, Dailly, Moncur och James spelar Fia med knuff. 52. Frukost hos Andy Carroll. 53. FA-Cup finalen 1964 och Bing Crosby. 54. West Ham och Millwall gräver ned stridsyxan. Eller går det? 55. Hurst träffar sina idoler.
HAMMERS HISTORIK del 51
>>>Draw a map to get lost.<<<
Yoko Ono
Det är ju vida känt att efter träningarna varvar spelarna i Hammers ner med ett parti Fia med knuff, detta har varit tradition ända sedan Ted Fentons dagar. Andra lag har andra avslappningsövningar: mest kända är kanske Evertons tittande på Disney klassiker eller Nottingham Forest pilkastning i liggande ställning.
Det började bli vår i luften och året var 2002. Paolo Di Canio, David James, Christian Dailly och John Moncur hade samlats runt den rofyllda Fiabrädan. Ofta åt man gott under spelets gång och kände hur rofylld situationen var. Dailly hade beställt in skotska nationalrätten haggis. Det vattnades i munnen på den matglade skotten.
Di Canio höll för näsan och pekade på de blå spelpjäserna. "Mmm," lät Dailly. "Va? Ska du ha de blå spelpjäserna," sa David James förvånat eftersom de gula spelpjäserna stod klart närmast italienaren. Moncur gungade sitt huvud från sida till sida. "Gud hör bön, appa - bumpa - bumpa - bumpa, Gud hör bön," sjöng veteranen Moncur saligt.
David James lämnade ifrån sig de blå spelpjäserna till Di Canio med kommentaren: "Ja ja, mig spelar det ingen roll om jag spelar med röda, gröna eller gula spelpjäser, det kvittar." Dailly stoppade i sig av delikatessen bestående av fårets inälvor. "Ska ni inte prova en tallrik haggis, grabbar?" Moncur
skakade på huvudet med ett återhållsamt leende.
"Är det okej om jag tar de röda spelpjäserna?" undrade James och tittade runt på de övriga medspelarna. "Jag tycker John ska ha de röda," sa Di Canio och viftade med pekfingret mot Moncur. "Som jag sa. Mig spelar det ingen roll, det kvittar." David James började ställa upp de gröna spelpjäserna i sitt bo. "Stopp!" sa Di Canio med barsk stämma.
Alla tittade på italienaren som ställt sig upp. "Det känns mera naturligt om Dailly tar de gröna spelpjäserna och du de gula, David." James ställde upp de gula spelpjäserna i sitt bo. "Vem börjar?" frågade Moncur. "Börja du, John, tärningen ligger ju vid dig," sa James. Dailly vräkte i sig det sista av den skotska nationalrätten som luktade sur gammal spya. "Fusk!" ropade italienaren och ställde sig åter upp.
"Men vad i herrens namn är det nu då?" undrade den strängt religiöse Moncur. "Blå börjar alltid," sa Di Canio och tog tärningen och slog en tvåa. "Den går om. Någon skakade bordet," sa Di Canio och slog snabbt om. En fyra. "Jag tappade tärningen och får därför slå om. En sexa. Oj vilket flyt på första slaget," tjoade Di Canio.
Spelet var snart igång på allvar. Moncur nynnade på sina bibliska verser men när Di Canio knuffade dennes tredje röda spelpjäsen reste sig Moncur - på ytan lugn som en filbunke - och gick lugnt och stilla ut i köket och kom sedan tillbaka med en mortel. Moncur slog först sönder alla blå spelpjäser innan han slutligen gick loss på själva spelbrädan. Utan att säga ett ord försvann Moncur.
"Det börjar bli sent," sa Dailly diplomatiskt. "Vi säger väl att matchen slutade oavgjort," la James till. Di Canio blev röd i ansiktet. "Jag ledde! Jag ska
tilldömas segern, annars är ni dumma." Di Canio hade tårar i ögonen. James och Dailly tittade på varann. "Okej. Du vann, " sa Dailly med ett snett leende. "JAAAAAAA!" vrålade Di Canio och hoppade jämfota av glädje.
Då James och Dailly lämnade lokalen kunde de se hur Di Canio var nere på knäna med armarna mot taket och rabblade glädjefyllda ramsor på italienska. Tärningen balanserade italienaren på hjässan. "Det var sista gången jag spelade Fia med knuff," suckade David James trött. "Men det var inte sista gången jag åt haggis," inflikade Christian Dailly och skrattade högt.
HAMMERS HISTORIK del 52
>>>We´re gonna run crazy like the dogs in the yard
We´re gonna fly tonight, we´re gonna sleep all morning
We´re going out of our minds tonight
That´s where we´re going, that´s where we´re going<<<
D. Bugatti/F. Musker
"CARROLLS PSYCHEDELIC BREAKFAST"
Enligt vissa österländska läror har varje människa NIO LIV. Och för att räkna ut "vilket liv man ligger på" eller "hur många liv man har kvar" hade Andy Carroll bjudit in Kevin Nolan och Jussi Jääskeläinen till en filosofisk frukost. Det var dags för lite österländsk mysticism. Oväntat besök hade anlänt lagom till den spirituella frukosten i form av Sir Trevor Brooking och Billy Bonds.
"Nu ska ni få höra," började Carroll medan han bredde marmelad på sitt rostade bröd. "Jag kommer ihåg det här," sa Bonds. "Vibbarna. Hurst var ju rätt psykedelisk i slutet på 60-talet, hängde med Paul McCartney och grabbarna." Brooking nickade. "För att få veta vilket liv man är inne på" fortsatte Carroll "så plussar man bara ihop sitt födelsenummer." Nolan rynkade pannan. "Åjj! Andii! Är det allt?" Jussi satt som i gamla dagars finska skolbänk
och var beredd att ge fröken ett äpple för att få höra fortsättningen.
"I mitt fall," förklarade Carroll "som är född sjätte i första 1989 blir det 6+1+1+9+8+9=34 och så plussar man så länge det går: 34 blir 3+4=7 alltså är jag inne på mitt sjunde liv och har två liv kvar." Jussi gapade av häpnad. "Vad blir det för mig?" undrade den finske fantommålvakten. "När är du född?" frågade Carroll. "Nittonde april 1975." Carroll sa: "Okej. 1+9+4+1+9+7+5=36 det blir 3+6=9 du är inne på ditt sista liv." Jussi såg alldeles skräckslagen ut.
Nolan ville ivrigt veta sitt antal liv. "Finns det en Gud däruppe, så vill jag absolut möta snubben! 24:e juni 1982." Carroll skrev ned 2+4+6+1+9+8+2=32. "Du är inne på ditt femte liv," sa Carroll. "Hähähähä! Vad säger du om det keepern?" raljerade Nolan glatt. "Saatana perkele!" mumlade Jussi. Sir Trevor Brooking berättade att han gjort det här för länge sedan. "Andra oktober 1948 och det blir 25, alltså 7:e livet." Allas blickar föll på Bonds.
"Nej, jag vill inte." Bonds log generat. "Kom igen Bonzo," manade Brooking. "Okej då, jag är född 17:e september 1946," sa Bonds lugnt. Carroll skrev: 1+7+9+1+9+4+6=37. "Men....? Tre plus sju....blir ju ETT!?!" förkunnade en förbluffad Andy Carroll. Bonds var inne på sitt första liv. Gladast kring frukostbordet den morgonen var utan tvekan Billy Bonds. Minst glad - Jussi Jääskeläinen.
Fakta: Det här kan vemsomhelst testa. Jag (Leif Thomas) är t ex inne på mitt 8:e liv. Men jag tror inte på sånt här. Men det finns många som tror på just sånt här. Vem vet?
HAMMERS HISTORIK del 53
2 maj 1964. FA-cupfinalen mellan West Ham United och Preston North End. Ron Greenwood snurrade febrilt på sin silvriga klackring. Spelet böljade alldeles för mycket för att han som manager skulle vara nöjd. Jim Standen i West Ham målet tycktes följa en förbannelse klubben dragits med i alla år. Standen viftade bort bollarna och returer uppstod ideligen.
Greenwood var uppe vid sidlinjen. "Mooro, Brown, Bovington hjälp er målvakt!" vrålade Big Ron. Försent. Standen fumlar liggande med bollen och "Hot Doug" Holden stöter från mycket nära håll in 0-1. "Helvete vad släpphänt han är idag," suckar Greenwood och slår ut med armarna. "Vänd dig om Ronnie...." uppmanar John Lyall från bänken. Unge John Sissons krutar på i utkanten av Prestons straffområde och bollen letar sig in bakom täckande spelare. 1-1.
Innan halvlekens slut hinner Alex Dawson ge laget från nordväst ledningen efter hörna. 1-2 i halvtid. 5 minuter in i andra halvlek får Hammers hörna. Greenwoods master plan sätts i verket: Johnny Byrne gör dubbla kullerbyttor framför Prestons målvakt och förvirrar hela försvaret, Hurst dyker upp och kan enkelt lobbnicka bollen i mål. 2-2. FA-cupfinalen blir en rysare med massor av chanser åt båda håll. I den 90:e matchminuten trycker Ronnie Boyce
resolut in 3-2 till Hammers. Lagkaptenen Bobby Moore lyfter bucklan för första gången i West Hams historia till enorma ovationer från den stora publiken.
Champagnen flödar i Hammers omklädningsrum på Wembley. Någon knackar Greenwood på axeln. Big Ron vänder sig om och får sitt livs chock (läs:
glädjechock!) för där livs levande framför den omfångsrika managern står Bing Crosby. Greenwood bara stirrar. "Bingbingbingbingbingbingbingbingbingbingbingbing!" Greenwood lät som en grammofon som hakat upp sig. Bakom Hollywoodlegenden - och Greenwoods stora idol - dyker Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis jr upp. Alla tar managern i hand och gratulerar till triumfen. Alla i omklädningsrummet tycks dricka champagne - utan Dean Martin, som i vanlig ordning har sitt signum dvs whiskyglaset i handen.
Grattistelegram från när och fjärran strömmar in. "Greenwood, du är en riktigt vass coach," säger Bing Crosby. Greenwood har aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Lyall hamnar i samspråk med Sammy Davis jr som undrar varför inga färgade spelare var med på planen. Lyall får sig en tankeställare och lovar att prata med Greenwood om saken. Kanske kan West Ham bli första klubb att släppa fram färgade spelare? Frank Sinatra förklarar att gänget är i
England för att filma några scener till kommande storfilmen Robin and the Seven Hoods som är en sorts uppföljare till Ocean´s Eleven från 1960. Också att detta är en "Rat Pack" film med Bing Crosby som tillfällig ersättare för Peter Lawford.
Crosby, Sinatra, Davis jr och musikintresserade John Lyall ställer upp sig som bakgrundskör till Dean Martin. Dino sjunger sin monsterhit Memories Are Made Of This för FA-cupvinnarna i West Ham. Greenwood bjuder på stående fot in filmstjärnorna till segerbanketten. Men Sinatra viftade bort inbjudan med kommentaren: "Nog sport för idag, nu väntar brudarna." Greenwood såg ut som en fågelholk, men spelarna gapskrattade åt stjärnans dekadenta och förmodligen sanningsenliga svar på tal. "Nästa år tar vi Cupvinnarcupen med storm," sa Greenwood som avslutning på en av de största dagarna i Hammers historik.
HAMMERS HISTORIK del 54
Den under stundom varma sommaren 1989 är platsen vi ska till. Eller snarare de skotska högländerna och närmare bestämt den Caledoniska kanalen även kallad Loch Ness sjön. Dit ska vi. För det var nämligen där West Ham och Millwall skulle begrava stridsyxan för gott. Den infekterade fejden hade hållit på alldeles för länge. I denna moderna tidsålder kändes det förlegat med en löjlig fejd. Det fanns ingen anledning tyckte båda parterna.
En vänskapsmatch i cricket skulle göra susen. I huvudsak var det Hammers cricketintresserade Alvin Martin mot Millwalls dito Tony Cascarino. Gammal som ung var välkommen att deltaga. Båda lagen hade fyllts på med lokala skotska förmågor eftersom det var semestertider. Millwall hade plockat in en israel, känd som "bordellkungen" i lokala kretsar i Tel Avivs utkanter, nämligen Avram Grant som nu dragit på sig Millwalls tröja.
West Ham ville inte vara sämre och hade fått den ålderstigna, tidigare demonmanagern, Ted "The Phantom" Fenton att åter dra på sig Hammerströjan. Alvin Martin stortrivdes med den levande legenden. Med den fridfulle Fenton ute på gräset njöt Alvin av det klassiska cricketsnacket som Fenton erbjöd. Fenton som vanligt iklädd sin tjusiga hatt. Alvin undrade för ett ögonblick om karln någonsin setts utan sin älskade huvudbonad? "Alvin, kasta nu som om en kanonkula flugit ur boet," raljerade Fenton på typiskt cricket tugg. Alvin svarade: "Var inte orolig, Phantom, jag ska slänga bollen högre än en fontän men hårdare än en tennsoldat så lejonen kissar på sig." Fenton skrattade lättsamt.
Cascarino skulle möta och försöka träffa Alvins hårt skruvade boll. "Tro inte att jag pinkar i brallan," hojtade Cascarino åt Alvin. "Nej, den enda som kissar just nu är den där tokiga bordellkungen, där borta mot en gammal ek," upplyste Fenton. Cascarino träffade bollen men inte bättre än att en 86-årig tant från trakten som blivit inplockad som utfyllnad i West Ham tog lyra. Stämningen försämrades snabbt. När Cascarino kastade sin första boll för dagen ropade Fenton: "No ball."
Fakta: No ball=felaktigt kast.
I pausen bjöds antingen te eller starköl. "Nu vill jag att du, Avram, spelar deep square leg...." Cascarino insåg att han pratade med en man som föredrog de unkna bordellkvarteren istället för att njuta av det gröna gräset och utsikten mot Loch Ness sjön bara trettiotalet meter bort. "Alltså, Avram, om du ställer dig i jämnhöjd med slagmannen. Avståndet bör vara cirka tio meter från vattnet, uppfattat?" Avram Grant nickade och skyndade iväg för att inta sin placering. Cascarino intog sin plats som mid off strax bakom kastaren.
Fenton fick in en rungande fullträff. Avram Grant stoppade bollen med smalbenet och det gjorde uppenbarligen ont. Den hyllade bordellbesökaren hoppade på ett ben och skrek svordomar på sitt hemspråk. Cascarino anklagade Fenton för att ha avsiktligt träffat Grant. Fenton förklarade lugnt och sansat att så inte var fallet. Då den lokale pubvärden, som värvats in till Lions, vräkte ur sig att "gubbar med hatt borde inte få spela cricket!" såg Fenton rött. Den vrålfeta pubvärden kunde lika gärna ha sagt att han önskade att Fenton var i Peterborough! Fenton gick fram till pubvärden och slog slagträet i arslet på fanstyget.
Nu var kurret i full gång. Det knuffades hit och dit. Alvin sa: "Cascarino, du har förstört matchen med ditt skitsnack...." Cascarino svarade med att hälla te på Alvins vita byxor. "Fy, vad nedrigt gjort," klagade Alvin. Plötsligt stannade alla upp. Avram Grant stod fortfarande kvar på sin placering ute på gräset. Men framför honom stod ett havsvidunder, någon sorts blandning mellan en drake från sagornas värld och ett veritabelt jättemonster likt Alien i skräckfilmerna. "Vad ska jag göra?" frustade Avram med darr på rösten. "Ge odjuret bollen," ropade Fenton tillbaka. Avram släppte ner bollen framför havsvidundret. Nessie, som odjuret från djupet populärt kallas, åt upp den hårda bollen för att sedan vända åter mot vattnet och simma ut.
Matchen kom av sig. Men Hammers var i knapp ledning. Millwall vägrade erkänna West Ham som vinnare. Och fejden, ja, den blossade upp igen. Och så vitt jag vet håller den fortfarande på. Millwall kom åter till London hela tre timmar före claret and blue gänget. Hade Cascarino och lejonen snabbare
bilar? Nej. Svaret var att Ted "The Phantom" Fenton vägrade att åka i närheten av Peterborough på hemvägen och Alvin fick då köra via Tranmere och så småningom förbi Yeovil för att nå slutmålet London.
HAMMERS HISTORIK del 55 (THE END)
Isle of Wight, utanför Englands sydkust, var sommaren 1970 platsen för den största rockfestivalen dittills, t.o.m. större än Woodstock året innan. Isle of Wight förknippades vanligtvis med pensionärernas ö, men var nu invaderad av 600 000 festivalbesökare. Geoff Hurst var en av dem.
1970 var ett uppvaknande efter 60-talets glamour, romantiska revolutioner, psykedelia, pop, rock, mode, poesi, free love, film, konst, fotografi, peace och inte minst Englands triumf i hemma VM 1966 då Geoff Hurst gjorde hat-trick i finalen. The Beatles fanns inte längre, Stones skulle göra en avskedsturné i Storbritannien innan de skulle dra till Frankrike i exil, övergången gällande Martin Peters från West Ham till rivalen Tottenham var officiellt bekräftad.
70-talets början var strejker och demonstrationer mot allt, vindarna blev kyliga. Men festivalen på Isle of Wight erbjöd en form av motvikt till allt elände i samhällsvardagen. Hurst tältade bland tusentals andra i sluttningen ner mot festivalområdet. Hurst var där för att se framförallt ett band. Sina stora idoler - The Doors.
Efter hat-tricket i VM-finalen hade Geoff Hurst blivit hela örikets kelgris och i det här fallet yppades det på det viset att Hurst fått ett backstage pass till området där artisterna vistades. Hurst hade sett den s.k. första "supergruppen" Emerson, Lake and Palmer på eftermiddagen. Framåt midnatt skulle The Doors äntra scenen. Det ryktades att sångaren Jim Morrison riskerade flera års fängelse för en - av arrangörer och press uppförstorad - incident i Miami året innan. Även ryktades att Morrison, precis som Stones, planerade en exiltillvaro i Frankrike.
Geoff Hurst stod under den stjärnklara himlen och lyssnade på The Doors, ljudet som kom från den nästan helt nedsläckta scenen var höjdpunkten på hela festivalen. Efter konserten gick Hurst backstage. Hurst knackade på dörren till husvagnen därifrån det kom särklassigt mest rökelse stigande ur. Manzarek öppnade. Hurst välkomnades in.
"Sitt ned," sa Morrison vänligt. Hurst slog sig ned bredvid rockikonen. Morrison blundade och talade med släpig röst: "En get....sket." Världsklass, tänkte Hurst. Poeternas poet. Rockpoeten höll dessutom i den största pipan Hurst någonsin sett. Morrison öppnade ögonen och sa: "Vet du att vi styrs av Tv?" Hurst tittade med stora ögon på mannen, myten. Manzarek nickade.
"En atombomb instoppad i en bluesmelodi," började Manzarek och gjorde sen en konstpaus. "....blir en baseballhandske som det växer blommor ur." Oj, shit vad psykedeliskt sagt, tänkte en imponerad Hurst. Det där hade jag aldrig kunnat komma på. Manzarek plockade fram en pipa som var om möjligt ännu större än Morrisons.
Efter mötet med sina stora idoler The Doors rankade Hurst sina topp fem ögonblick i livet. (1) Konserten och mötet med The Doors. (2) Karriären i West Ham. (3) Hat-tricket i VM-finalen mot Västtyskland. (4) Meditation hemma hos Paul McCartney i kupolrummet. (5) Den orangefärgade nallen han fått på sin 3-årsdag. Hurst blev djup. Och önskade att han kunde stanna tiden. Stoppa Martin Peters övergång till Spurs, få McCartney och Lennon att bli sams, sudda bort The Rolling Stones skatteskulder. Det skulle bli så bra. Det skulle alltid vara sommar.
Eller som Jim Morrison uttryckte det i en av sina förnämsta dikter:
>>>O great creator of being
grant us one more hour to
perform our art
& perfect our lives<<<
Leif Thomas
West Ham Redaktionen tackar Leif Thomas så mycket för hans alster och vi ser fram emot hösten när Leif Thomas lovat oss fler historier.
Har du inte läst de andra delarna eller missat någon del av Leif Thomas alster hittar du dem här nedan.
Här kan du läsa del 46-50 http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-46--475725.aspx
Här kan du läsa del 41-45 http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-41--474834.aspx
Här kan du läsa del 36-40 http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-36--473399.aspx
Här kan du läsa del 31-35: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-31--472336.aspx
Här kan du läsa del 26-30: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-26--471165.aspx
Här kan du läsa del 21-25: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-21--470273.aspx
Här kan du läsa del 16-20: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-16--469565.aspx
Här kan du läsa del 11-15: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-11--468956.aspx
Här kan du läsa del 6-10: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-6--467885.aspx
Här kan du läsa del 1-5: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-467209.aspx
