Hammers Historik del 56-60
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 56. Så slutar ligan till våren. 57. Allan Hitler. 58. Bara jag slipper sitta bredvid Nolan. 59. John Lennon håller nollan. 60. Vem är det som stöter på Bonds?
HAMMERS HISTORIK del 56
Transfermarknaden är i full sving. Där hinner det hända mycket än. Men det historiska fakultetet vet ändå hur kommande säsong slutar. Vill Ni inte veta. Sluta läs nu!
(20:e plats) HULL åker ur.
(19) STOKE Mark Hughes? Som ny manager? Slut på idéer? Sov gott alla krukmakare. När ni vaknar står Shrewsbury för motståndet.
(18) CARDIFF saknar identitet. Inom en snar framtid samma tragiska spökskepp som Blackburn eller Pompey.
(17) NEWCASTLE irrationella Pardew verkar vara fullt kapabel att föra ner skatorna i Championship. Har märkligt svårt att föra en match. Räddas av halmstrået.
(16) ARSENAL "buttre" Wenger - mannen som bör undvika speglar - blir bara skakigare och skakigare och får till slut möta sitt Waterloo. Kanonjärerna bjuder på sin sämsta säsong i modern tid.
(15) SUNDERLAND utan tvekan ligans tråkigaste lag.
(14) WEST BROMWICH lever på sin hemmastyrka, vilket förmodligen räddar laget även kommande säsong.
(13) FULHAM vem bryr sig?
(12) CRYSTAL PALACE klubben med mest oflyt i världen är otroligt nog tillbaka i Premier League! Ett bevis på att ingenting är omöjligt. Örnarna håller sig kvar med god marginal.
(11) SOUTHAMPTON omtyckt klubb som gjorde ett underligt managerbyte under förra säsongen. Hoppas tränaren gått en engelskakurs. Känns lite amatörmässigt att behöva ha tolk på presskonferenser.
(10) ASTON VILLA Lambert börjar få stil på den anrika klubben. Efter flera säsonger på dekis kanske det vänder nu?
(9) LIVERPOOL har köpt en riktig målvakt, Mignolet från Sunderland, och därmed borde laget slippa alla billiga baklängesmål som pajasen Reina bjöd på. Fortfarande saknas en hel del i Pools lagbygge. Tiden får utvisa om Rodgers finns kvar säsongen 2014/15. Tveksamt.
(8) SWANSEA den gemytlige dansken Laudrup fortsätter att bjuda den förbluffade walesiska publiken på danska wienerbröd med choklad i mitten. Dessutom på underhållande fotboll.
(7) NORWICH kanariefåglarnas udda satsning på fyrkantiga spelare totalt avsaknade på teknik verkar vara mitt i prick. Den trivsamma klubben med det primitiva spelet hamnar högt.
(6) TOTTENHAM "LAY OFF SPURS" - faktiskt! När italienska och franska fascister försöker mörda Spurssupportrar på öppen gata (eller i trånga gränder....) har det bara gått för långt. Man får faktiskt hålla på vilket lag man vill. Även ett felval som ärkerivalen Tottenham måste respekteras. Därför: "Lay off Spurs." Apropå lika som bär.... Är Bale släkt med prins Charles?
(5) MANCHESTER CITY Mancini ut Pellegrini in. De himmelsblå fortsätter sin köpfilosofi. Noll spelglädje i det här gänget. Det vinner man ingen ligatitel på.
(4) CHELSEA "gubbkräket" Mourinho byter från en fascistklubb till en annan. Har dock material för en topplacering. Vad händer med alla "old boys" hos blåbären?
(3) MANCHESTER UNITED Rio Ferdinand blir K märkt och ställs ut som rundningsobjekt vid närmsta rondell? Moyes får ingen arbetsro eftersom den skotska fågelskrämman (läs: sir Alex) lägger sig i alla beslut? Bara vilda gissningar. Trots vinnarkulturen får de röda djävlarna nöja sig med en blygsam 3:e plats.
(2) EVERTON Toffees med nye Martinez vid rodret går en ljus framtid till mötes, blir åter "lätt" bästa lag i Liverpool, och leker sig fram till en fin fin andraplacering.
(1) WEST HAM dags att damma av gamla klyschan "Det finns bara ETT UNITED!" Och det är West Ham United. Med Carroll permanent ombord och med ett förbättrat bortafacit är övriga lag såklart chanslösa på ligatiteln. (Lägg champagneflaskorna på kylning redan nu....)
HAMMERS HISTORIK del 57
För att glömma Andra världskriget och all efterföljande misär hade det tyska och det engelska fotbollsförbunden kommit överens om att två lag skulle mötas i London för en vänskapsmatch. West Ham, vars arena hade bombats under kriget men nu var återställd, tillfrågades och tackade ja. Det tyska motståndet skulle utgöras av 1860 München. Det var sommar i London och året var 1952. West Ham hade skänkt ett tusental biljetter i närområdet. Dessutom hade biljettpriset lagts lågt för att så många som möjligt skulle kunna se den försonande tillställningen på Boleyn Ground.
Ted Fenton rättade till hatten och gick över för att hälsa på sin tyska motsvarighet, nämligen 1860s manager, vid sin sida hade Fenton förre storspelaren och Hammerslegenden "Big" Jim Barrett senior, som kom och gick som han ville i korridorerna på Boleyn Ground, fattades bara annat efter 467 matcher i claret and blue, en lång karriär som avbrutits vid krigsutbrottet.
"Allt väl?" frågade Ted Fenton. Den lilla mannen som vände sig om fick både Fenton och "Big" Jim att ta ett steg tillbaka. "Heil, heil på er gamla gossar," sa mannen i militäruniform och höga svarta stövlar, lägg därtill en bisarr liten mustasch. "Vi får väl bjuda publiken på en offensiv match," föreslog Fenton. Den lille tyske managern skruvade på sig. "En vänskapsmatch förvisso, men förbered er på att vi kommer att marschera in på er planhalva och slå missiler in i straffområdet så det sprakar om det," sa den lille managern och lyste upp. Innan Fenton hann säga något sa den lilla managern dreglade av upphetsning: "Vår pansardivision ämnar inta er västfront!"
Tillbaka på Hammersbänken lagom till avspark viskade "Big" Jim i örat på Fenton: "Du såg väl vem det var? Den där gubben borde vara inlåst och skickad till krigstribunalen i Haag...." Fenton rättade åter till hatten. "Vad menar du?" var allt Fenton hann säga innan Hammers materialförvaltare Archibald Boothroyd kom flaxande. "Han lever! Han lever!" Fenton förstod ingenting. "Lugna dig. Vem lever?" Boothroyd tittade misstroget på Ted Fenton. "Hitler, såklart!" Fenton vandrade åter över till tyskarnas bänk.
"Ursäkta. Men jag uppfattade aldrig namnet," sa Fenton artigt. "Meine namn är Allan, Allan Hitler." Okej, tänkte Fenton. Allan? Kunde den gamle supernazisten verkligen ha lurat alla och undsluppit döden i bunkern.... Jublet bröt ut. John Bond hade slagit en krossboll över det sävliga tyska försvaret som vindsnabbe Tommy Southern via pannan skarvat i mål. Jublet hann aldrig tystna då West Hams veteranforward J.T. "Terry" Woodgate ökade till 2-0. Det stod sig till halvtidsvilan.
I första minuten av andra halvlek skruvade Roy Stroud in en boll från 35 meter och Hammers ledde vänskapsmatchen med 3-0. Woodgate gjorde ytterligare ett mål, denna gången med pannan, innan Jim Barrett junior bröstade in 5-0 på stopptid. (Jim Barrett junior var inte oväntat son till "Big" Jim Barrett senior) 1860 München struntade i att duscha efter matchen utan begav sig genast in i spelarbussen och åkte mot flygplatsen. Ted "The Phantom" Fenton fick således aldrig svar på om det verkligen varit Adolf Hitler som dykt upp som manager i vänskapsmatchen 1952.
HAMMERS HISTORIK del 58
>>>Carrolls övergång: hela sanningen<<<
Det var upplagt som en telefonkonferrens, på West Ham-vis, samordnare var sir Trevor Brooking, Andy Carroll - som hade sista ordet satt i sitt Londonhus, Sullivan och Gold satt hemma hos Karren Brady i hennes eleganta vita soffa och med per telefon fanns också Brendan Rodgers från sitt kontor på Anfield. Dessutom fanns en direktledning till Lady Boleyn, som struntade i vad det kostade utan enbart ville försäkra sig om att Carroll skrev på för West Ham. Gärna ett sexårskontrakt.
Förutsättningarna var enkla: Carroll ville lämna "pool" - "pool" eller rättare sagt Brendan Rodgers ville bli av med Carroll. Men sista veckan hade Liverpool ändrat attityd, då det gått upp för Liverpoolledningen att West Ham med Carroll ombord plötsligt skulle utgöra ett hot i ligan, inte minst mot de rödas egna placering, hade Liverpoollaget öppnat för andra intressenter att delta i budgivningen, därav alla öppna telefonledningar denna dag.
"Okej," sa Karren Brady "då öppnar vi budgivningen. Är du beredd sir Trevor?" Från den sprakande telefonledningen från Boleyns innandömen hördes Brooking svara: "Ja." Det blev tyst. "Vad händer sir Trevor?" undrade Karren Brady. "Vi har fått en ny - hemlig - budgivare," svarade Brooking. "Tala ur skägget, karl, vilka är budgivarna?" sa Lady Boleyn strängt. Även Rodgers var sugen på besked vilka andra än Hammers som ville ha Carroll.
"En ledtråd är att de också spelar i claret and blue," lät Brooking hälsa alla åhörarna. "Är det Burnley?" flämtade en upphetsad Brendan Rodgers. Det vore ju fina fisken om Carroll hamnade i Championship. "Nä," sa Brooking. "De spelar på en hemmaplan vars namn slutar på Park." "Villa Park...." flåsade Gold som övertagit luren från Brady. Carroll gjorde sin första kommentar för dagen. "Kan det inte vara så att sir Trevor skojar med oss - att det faktiskt är Upton Park det handlar om...."
Lady Boleyn sa med största allvar i rösten: "Naturligtvis inte! Snälla lilla Andy det vet du väl att det finns bara någon enstaka supporter som ibland gör en felsägning och kallar vår hemmaplan för Upton Park.... Alla vet ju mycket väl att den heter Boleyn Ground. Nej, det måste vara det snorkiga Birmingham-anhanget i Aston Villa som lagt bud på dig, lilla Andy." Brooking harklade sig.
"Vad är det?" ropade en skärrad Gold. "Det är inte Aston Villa," sa Brooking lugnt. "Vilka är det då, är det något portugisiskt bottenlag?" gissade Rodgers. "Nej, det är ett engelskt lag," sa Brooking. "Men för helvete, det finns ju bara ett lag kvar.... Inte kan det väl vara Scunthorpe...." sa Lady Boleyn skeptiskt. "Dom bönderna lirar ju i claret and blue, på Glanford Park." "Jo. Det är Scunthorpe United," bekräftade Brooking. "Budet ligger lågt under vårat, men Carroll bestämmer."
"Andy, acceptera budet från Scunthorpe, du vet att du får fortfarande spela i claret and blue och laget kallas The Iron, snarlikt West Hams Irons, och även Scunthorpe heter United på slutet, dessutom växer det gott om vildblommor i området," smörade Rodgers. Det blev tyst en stund. "Nej, jag har bestämt mig. Jag trivs i West Ham. Här vill jag stanna, jag tror vi kan hamna riktigt högt i ligan i år," sa Carroll. "Hurra!" ropade Gold. "Vad sägs om ett tvåårs...." Lady Boleyn avbröt Gold. "Ett sexårskontrakt, vad säger du, Andy? Dessutom kastar vi in Fy Bubblan Fyongs stora bok om vildblommor plus att du får behålla ditt hembiträde, nu på heltid."
"Jag har en önskan till innan jag skriver på," sa Carroll. "Vad är det?" undrade Gold ivrigt. "Jag skulle vilja sitta en bit ifrån Nolan i omklädningsrummet. Ni förstår nog inte. Men varje gång vi ska byta om släpper karln väder så man nästan svimmar och det förstör mitt doftsinne som jag behöver då jag ska lukta på mina vildblommor." Det blev återigen tyst. "Är det allt?" sa Lady Boleyn. "Ja." Sullivan lovade att sätta Big Sam på saken. Nolan kunde ju i värsta fall få byta om i cafeterian. Carroll skrev på det nya kontraktet. Och West Hams framtid ser riktigt, riktigt ljus ut. "Den här säsongen utmanar vi nog de stora elefanterna om ligaguldet," avslutade en uppspelt sir Trevor Brooking live från Boleyn Ground.
HAMMERS HISTORIK del 59
>>>Cellophane flowers of yellow and green,
towering over your head. Look for the girl
with the sun in her eyes, and she´s gone.
Lucy in the sky with diamonds, Lucy in the
sky with diamonds, Lucy in the sky with
diamonds, ah-ah.<<<
John Lennon
Två limousiner stod parkerade utanför Harrods. Den ena skulle ta Hammers målvakt Bobby Ferguson till Boleyn Ground för att vakta målet i något av årets match mot Manchester United, medan den andra limousinen skulle köra John Lennon till Twickenham Studios för att fortsätta inspelningarna av vad som skulle komma att bli skivorna Abbey Road och Let It Be.
Hammers skotske målvakt kom utrusande från Harrods med en nyinköpt kilt och hoppade in i den ena limon, "kör det är bråttom," ropade Ferguson till chauffören. Sekunderna efteråt kom Lennon utspringande till den andra limon, "Kör så det ryker," ropade Lennon då han hoppade in. Lennon hade en köpt en valrossdräkt för att skoja med de övriga Beatlarna.
Ron Greenwood snurrade frenetiskt på sin silverring. Skotska målvakter och passa tider! tänkte Greenwood irriterat. Var tusan höll karln hus. Det var den 17:e januari 1970 och här skulle West Ham ta revansch på United för den snöpliga förlusten på Old Trafford, 2-5, i september. "Jag måste gå ut till grabbarna," sa Greenwood och instruerade sin assistent John Lyall att raska på den försenade målvakten så fort han kom.
Några minuter senare sprang "målvakten" in på Boleyn Ground iklädd valrossdräkt, fotbollsskor, matchtröja och glasögon. Lyall skakade på huvudet. Greenwood höll på att explodera. "Bobby måste ha kommit bort, men enligt paragraf 7114 har vi rätt att signa en reservmålvakt med ett endagarskontrakt, snubben där har skrivit på så han får stå...." flämtade Lyall. "Ska han stå iklädd glasögon?" undrade Greenwood. "Han ser ingenting utan dem," förklarade Lyall. "Jaja, bara vi har en gubbe mellan stolparna," grymtade Greenwood.
Under tiden satt Bobby Ferguson i Twickenham Studios med en gitarr i händerna och en mikrofon framför sig. Paul McCartney och George Harrison grälade över ett ackord. Den flummiga belysningen och all rökelse gjorde det svårt för vem som helst att urskilja nånting i lokalen. "Jag sjunger Sweet Loretta Martin och sen kommer du in, John," sa en exalterad McCartney. "Jag heter Bobby," sa Bobby Ferguson. McCartney som var van vid att Lennon kallade sig för alla möjliga tokiga namn tog ingen notis. "Visst, visst igår var du Kurt och idag är du Bobby," sa McCartney och började fingra på sin bas.
I högtalarna på Boleyn Ground drogs laguppställningen. "Clyde Best, Bobby Moore, Frank Lampard, Billy Bonds, Trevor Brooking, Harry Redknapp, Bobby Howe, Martin Peters, John Sissons, Geoff Hurst.... och så i mål Winston O´Boogie...." En förvirrad rekordpublik, säsongens högsta, 41 643 applåderade hemmalaget. Men de flesta hade med all säkerhet aldrig tidigare sett en målvakt iklädd valrossdräkt och glasögon? Trots idel välkända namn som George Best, Bobby Charlton, Brian Kidd, Denis Law och Don Givens lyckades de inte överlista Winston O`Boogie alias John Lennon i West Hammålet. Matchen slutade 0-0.
Förväxlingen hade blivit till en succé - och alla häpnade då Lennon tog av valrossdräkten. Det gick ett sus bland både spelare och publik. "Du var riktigt bra idag," sa George Best och tog Lennon i hand. Alla kände igen den legendariske Fab 4:en. Utom Ron Greenwood, som bara lyssnade på mässingsorkestrar, och därför inte hade någon koll alls på ungdomskulturen. "Fantastisk insats," sa Greenwood till reservmålvakten. "Obla-di-obla-da får jag en kopp choklad," sjöng Lennon för den förvirrade managern. Tidningsrubrikerna dagen därpå hyllade Greenwoods mod att sätta in John Lennon - av alla människor - i målet i den så viktiga matchen mot Manchester United. Händelsen anses än idag som ett av de mest våghalsiga dragen i West Hams historia.
HAMMERS HISTORIK del 60
Watergate 1974. Det var i samband med att Watergate- skandalen uppdagades om illegal avlyssning som president Richard Nixon tvingades kapitulera och avgå. Ny president blev Gerald Ford - den enda presidenten att aldrig bli vald av folket. Bilder kablades ut i nyhetssändningar vecka efter vecka där Ford snubblade ut från flygplan runt om i världen. Således den största klantskallen som suttit i Vita huset.
Samtidigt skakades England av sitt eget Watergate - en skandal som tystades ner. Men som nu kan berättas för första gången. Det hela inleddes otroligt nog vid tidningsståndet utanför Boleyn Ground. Billy Bonds skulle köpa en trädgårdstidning då en flott kärra med den brittiska fanan mitt på huven körde upp bakom honom. Det bakre sidofönstret åkte automatiskt ned. "Vilka snygga spiror du har," sa en knastrig, spröd men välkänd röst. Milda makaroner! "Drottningen?" utbrast Bonds och bugade.
Bilen försvann snabbt. Bonds tänkte inte mera på saken. Men veckan därpå stod Bonds i duschen på Boleyn Ground efter ett träningspass. Märkligt. Har alla hunnit duscha? tänkte Bonds. Men då var det någon som nöp honom i ena skinkan. "Harry, din galning! Vad sysslar...." Bonds kom på sig själv. Harry Redknapp lirade ju inte för Hammers längre. "Inte Harry, utan hennes majestät," fnissade en knastrande, spröd men välkänd röst. Bonds trodde inte sina ögon. Där stod drottning Elizabeth med en av sina osmakliga tanthattar på huvudet. Bonds bugade två gånger. Men när han tittade upp var drottningen försvunnen.
Hemma hos familjen Bonds på kvällen tog fru Bonds till orda: "Shit, Billy, vilka trista lampor vi har. Kan inte du svänga förbi Southeby´s och ropa in en hipp lampa." Billy Bonds som sällan eller snarare aldrig sa emot sin fru hoppade in i bilen och rejsade ner till den berömda auktionsfirman. Bonds hade tur. Den sista lampan för aftonen skulle just ropas ut. Det var en bordslampa i zebraskinn. "Någon som bjuder 10 pund?" undrade auktionsförrättaren. Bonds viftade med ena handen. "10 pund bjudet, nej vi har 11 pund," sa auktionsförrättaren och pekade på någon längre bak i den välfyllda salen.
Budgivningen fortsatta en stund. Men vid 19 pund slutade Bonds att bjuda. Någon okänd bjöd då 50 pund. Bonds kutade över gatan till telefonkiosken för att ringa fru Bonds och höra vad han skulle göra nu.... Hyttdörren till telefonkiosken öppnades och där stod drottningen med zebralampan. "Den här är till dig, " sa den knastriga, spröda men ack så välkända rösten. Bonds bara gapade. "Billy Bonds," fnissade drottning Elizabeth och fortsatte: "med dom snygga spirorna. Kanske vill du följa med till Antigua?" Bonds skakade på huvudet. "Jag är drottning där också...."
Drottningen erbjöd Bonds att resa med henne till alla tänkbara ställen där hon var drottning. "Vad sägs om Niagarafallen eller en myspyshelg vid Balmoral uppe i Skottland? Kanske kan jag locka dig till Jamaica; jag lyssnar själv mycket på reggae ska Bonds veta." Billy Bonds gnuggade sina ögon. Drömde han eller? "Varför inte en tripp till Bahamas?" Bonds tittade på den overkliga huvudbonaden drottningen hade på huvudet. Det såg ut som en vanskapt sallad med en död duva hängandes i ett snöre.
Bonds drog en nödlögn. "Tack. Det är en ära att få sådana semesterförslag, men som drottningen kanske känner till så ska ju ligan dra igång. Och då kan det vara svårt att komma loss." Drottning Elizabeth köpte Billy Bonds vita lögn. Bilder florerade på diverse nyhetsbyråer över hela öriket med drottningen i en sanslöst spygrön huvudbonad och en skärrad Billy Bonds stående inne i en telefonkiosk. Sån tur var lyckades kungahuset dementera och få pressen att droppa storyn.
Fakta: Då Billy Bonds fick hedersordern MBE ur drottningens hand (1988) lär drottningen ha viskat i Bonds öra: "Den här får du för dina snygga spiror."
Leif Thomas
Har du inte läst de andra delarna eller missat någon del av Leif Thomas alster hittar du dem här nedan.
Här kan du läsa del 51-55 http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-51-476315.aspx
Här kan du läsa del 46-50 http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-46--475725.aspx
Här kan du läsa del 41-45 http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/hammers-historik-del-41--474834.aspx
Här kan du läsa del 36-40 http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-36--473399.aspx
Här kan du läsa del 31-35: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-31--472336.aspx
Här kan du läsa del 26-30: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-26--471165.aspx
Här kan du läsa del 21-25: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/finns-intresse-for-west-ham-historik-del-21--470273.aspx
Här kan du läsa del 16-20: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-16--469565.aspx
Här kan du läsa del 11-15: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-11--468956.aspx
Här kan du läsa del 6-10: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-Del-6--467885.aspx
Här kan du läsa del 1-5: http://www.svenskafans.com/england/westhamutd/Finns-intresse-for-West-Ham-historik-467209.aspx
