PEOPLE OF METROPOLIS!
Daterat 7 januari 2015.
Humorn höll på att besegra Everton på Goodison Park i FA-Cupens tredje omgång. Tror inte Toffees manager Martinez känner till den brittiska televisionens guldålder. Att i första halvlek se Sam Allardyce dyka upp på den övre "gräddhyllan" med en dold mikrofon i översta rockknappen fick i alla fall mig att föra tankarna till klassiska science fiction och agentparodin The Avengers och som jag garvade. Alltså här den sjätte januari 2015 utspelar sig en scen som kunde vara tagen ur något av avsnitten som sändes under hela 1960-talet. Martinez själv påminde mest om huvudfiguren i tv-serien Catweazel, som bekant handlar om en ganska misslyckad trollkarl som hamnar helt fel i tid och rum. Det här var också den tidsåldern då James Bond var som störst. James Bond på Goodison Park var onekligen en annan James – James Collins. För hur ofta är det som James Collins blir Man of the Match? Plötsligt kunde jag höra hur Collins presenterade sig för Lukaku. Mitt namn är Bond, James Collins! Nu var det tyvärr Lukaku som förstörde segerglädjen och fixade omspel. Men Hammers var bra.
Att se Mark Noble springa runt som en levande jordfräs på mittfältet värmde. Plötsligt insåg jag hur viktigt det är att alla förstår hur speciellt det är med laglojalitet. Att stanna i en och samma klubb hela sin karriär. Det är inte alltid upp till spelaren, men oftast. Hoppas Noble stannar förevigt. Kom att tänka på att det snart är 31 år sedan den elegantaste av dem alla avslutade sin fantastiska karriär i Claret and Blue. Tänker naturligtvis på Trevor Brooking - Sir Trevor Brooking numera - som spelade i West Ham under hela sin karriär och som stannade i klubben trots flera säsonger i dåvarande division 2 (Championship idag). Nu för tiden skulle detta vara otänkbart. Det som imponerar än mer med Brooking är det faktum att mannen som bar nummer 10 behöll sin landslagsplats i alla år. Åren i det engelska landslaget varade från 1974 till 1982. Under dessa år spelade Brooking 47 landskamper. Brooking som gick under smeknamnet "Hadleigh" blev proffs i West Ham United 1966. Debuten kom ett år senare. Då Brooking avslutade sin karriär i Hammers var han 35 år gammal och hade spelat 635 tävlingsmatcher och smackat in 102 mål för klubben.
Säsongen 2014/15 har kommit halvvägs. Närmast väntar vinterperioden. Den har i alla tider haft en magisk klang för alla West Ham supportrar i alla åldrar. Det är när kölden är som hårdast Hammers spel värmer som mest. Traditionen att spela attraktiv fotboll är ett arv från svunna tider. Från de mörkblå Thames Ironworks som blev de vinröda och ljusblå West Ham United. Vår förste riktige publikfavorit Herbert "Tiddler" Ashton som drog ut i Första världskriget och aldrig återvände, White Horse Final FA-Cupfinalen 1923 som vi förlorade, vidare till vår förste riktiga manager Syd Kings självmord, däremellan hade vi Vic Watson vars målrekord på 326 mål förmodligen aldrig kommer att slås, vidare till Charlie Paynter vars 53 åriga era i klubben grumlades av dennes sista tid som manager innan det hattfixerade f.d. spelaren Ted "The Phantom" Fenton tog över och trots att han själv som spelare i West Ham varit försvarare menade att den nya offensiva fotbollen måste släppas fram på Boleyn Ground som invigdes redan 1904, så kom Malcolm Allison, John Bond, Jimmy Andrews och de övriga som gick under namnet Cassettari´s Café maffian och så småningom en ny manager i "Big Ron" Greenwood och resten är historia.
Bobby Moore, klubbens mest kände spelare och på sin tid ansedd som världens bäste försvarare, vinner tillsammans med lagkamraterna Martin Peters och Geoff Hurst VM GULD med sitt England på hemmaplan. Hurst gör hattrick medan Peters gör ett mål. Bobby Moore, kallad "Mooro" är lagkapten och den som får lyfta bucklan först av alla på Wembley 1966. West Ham har aldrig vunnit ligaguld säger belackarna kraxande. Nej, men vi är det enda klubblaget som vunnit VM GULD!! Så har det fortsatt som en följetong: West Ham tar fram den ena talangen efter den andra. Men ytterst få lyckas i den egna klubben, vilket har varit en akilleshäl, däremot så är det många som blivit storstjärnor i andra klubbar. Men alla dessa spelare har West Hams ungdomsakademi att tacka för så mycket. Fenton och Allisons dröm gick i uppfyllelse och West Ham har den bästa av ungdomsakademier än idag. Som sagt, säsongen 2014/15 har kommit halvvägs och det känns bra, riktigt bra. Det som känns mindre bra är väl att vi släppt ifrån oss samtliga poäng i de inbördes derbymötena mot i tur och ordning Tottenham, Chelsea och Arsenal. Det som känns bra är att nye Sakho slog till med nytt klubbrekord genom att näta i sex raka matcher. Positivt är att truppen är bredare och mer varierad än tidigare.
Med andra ord. Slår vi Everton i omspelet av FA-Cupens tredje omgång, så lever cupäventyret vidare. Vill minnas att februari förra säsongen var en kanonmånad - den här säsongen har vi varit obesegrade i både september och oktober; varför inte i februari ånyo? Vi har i laget fått stabilitet via en målvakt som hela tiden känns lite bättre, yes Adrian - inte Jussi, oavsett om Winston Reid försvinner eller inte så låt oss njuta av ligans kanske bäste "blocker" så länge det varar – Dessutom släpper vi in väldigt få mål när just Winston är på planen, Mark Noble är en av sin tids bästa defensiva mittfältare - dessutom en egen produkt, liksom James Tomkins som kanske på sikt växer in i Reids kostym, men som inte riktigt är där ännu. Vi måste värna våra egna produkter extra mycket. Att Collins når den nivån är väl ungefär lika troligt som att mannen som blev så korkat utvisad mot Spurs i premiären skulle bli förste walesaren på månen. Vi får glädjas åt matcher som den i FA-Cupen mot Everton då James Collins bjuder på både ett skickligt nickmål och värnar gamla traditioner. Hoppas alla kände igen fruktbarhetsdansen från Påskön som Collins bjöd på hoppandes på ett ben runt hela inre mittcirkeln mitt under pågående match. Imponerande!
Det går inte att titta i spåkulan, sticka fingrarna i glittret eller skrika People of Metropolis! utan att nämna Aaron Cresswell - årtiondets bästa nyförvärv. Ett bra exempel på Cresswells inflytande är väl matchen borta 26/12 på Stamford Bridge mot Chelsea. Helt klart hade "traktor-sonen" fått order av Big Sam att inte överträda mittlinjen. Och vad hände? Med anfallsspelet - INGENTING! Absolut ingenting. Att jämföra med övriga matcher (Cresswell är tillsammans med Adrian i målet de enda spelarna som startat samtliga ligamatcher den här säsongen) där Cresswell kommit farande som en virvelvind på vänsterkanten och varit delaktig i anfall matcherna igenom. En viss skillnad? Yes, det kan man säga utan att tro att det bor en tomte på Craven Cottage. Skadefri hägrar många priser för Aaron Cresswell: Hammer of the Year, Player of the Year i Premier League. Vem vet? Lampard senior och hårdföre Dicks kan se sig omkörda i behagliga tankar angående Hammers All Star Team genom tiderna. Kanske är vänsterbacksplatsen vigd för Aaron Cresswell. Skulle vilja sticka ut drinken och säga att ingen har haft en sådan debutsäsong som Cresswell sedan skotske Frank McAvennie 1985/86 – och då var ändå "Super-Mac" forward och öste in totalt 28 mål.
Belackarna säger såklart: hur kan man vilja hålla på West Ham? Därför. Just därför att West Ham är så mycket mera än bara ett fotbollslag. Vintern är en tuff tid och kanske finns människor som drömmer om att få fly kylan och blåsa upp en badanka på en varmare breddgrad, kanske finns det människor som redan nu planerar inför den kommande cricket säsongen: ser framemot Middlesex hemma på Lords ta sig an Nottinghamshire den 26 april eller rentav är spända på hur fjolårsmästarna Yorkshire ska klara av premiären på bortaplan samma datum mot Worcestershire på New Road, eller passar på att ta en promenad på Isle of Wight på lördagen innan de bänkar sig på söndagen på Ageas Bowl i Southampton för att beskåda öppningsmatchen mellan hemmalaget Hampshire, runner-up förra säsongen, mot luriga gästerna Sussex? Varför West Ham? Räcker det med "Tiddler", Vic, Alvin, Mooro, Malcolm Allison, Jimmy Andrews, Cottee, "Big Jim" Barrett, Martin Peters, Ian Bishop, Clyde Best, Billy Bonds, Eddie Bovington, Ronnie Boyce, John Bond, Brooking, Ken Brown Snr, Lampard Snr, Paul Brush, Noel Cantwell, Charlo, Jimmy Collins, David Cross, Alan Curbishley, King, Paynter, The Phantom, Dev, Phil Parkes, Ludo, Sissons, Geoff Hurst, Peter Brabrook, Lyall, Alan Sealey, Tony Gale, Pike Mark Ward, McAvennie, Malcolm Musgrove, "Big Ron" eller helt enkelt att vi har så snygga färger!
Köpte nyligen The Beatles nya dubbelalbum med ett vitt omslag. Skivan har fått smeknamnet "White Album" och är musikaliskt ganska långt ifrån vad gruppen från Liverpool åstadkom i ljudväg då de uppträdde på Cavern Club på Mathew Street i centrala Liverpool. Besökte det klassiska rockhaket som ligger placerat under markytan för många år sedan nu, och även om The Beatles inte spelade den kvällen, så var det inte så långt till Goodison Park. Där såg jag Everton vinna ganska lätt över Manchester City. Everton som för stunden är inne i en tung period kanske kan få proppen att lossna då de på lördag 10 januari möter just Manchester City hemma på Goodison Park, vem vet? Det är i alla fall lättare motstånd än vad de fick i FA-Cupen mot Hammers. Det är ett som är säkert. West Ham reser till Swansea. Belackarna kanske hävdar att det var ett tag sedan West Ham tog en 3 poängare, men det gör inget. Det kommer att komma många 3 poängare till den här säsongen. Säsongen 2014/15 har bara kommit halvvägs men är magisk. I was made to love magic, sjöng Nick Drake. I told you about Strawberry Fields. You know the place where nothing is real, sjöng John Lennon. Hammers säsong är magisk, kanske inte lika magisk som 1985/86, eller också blir den ännu mera magisk till slut. Boleyn Ground blir kanske platsen "where nothing is real" en sista gång. Låt oss hoppas på en fortsatt magisk andra halva av säsongen.
Ödmjukast,
Leif Thomas
