West Ham - Burnley2 - 2
Poäng “räddat” mot jumbon
Man måste uttrycka det som ett räddat poäng efter lager vänder ett tvåmålsunderläge. Men så långt ska det inte behöva gå. Vi har inte råd att spela såhär dåliga första halvlekar mer, det kan bli vår egen död.
Gång på gång har man denna säsong möts av tanken att halvleken man just såg, var den sämsta man sett. Det ironiska i sammanhanget är att det sker frekvent, vecka efter vecka. Det är som att laget får en käftsmäll under halvtidsvilan och sedan kommer ut som ett helt annat. Problemet är att det börjar bli dyrt, och i matcher som dessa ska priset inte behöva betalas. Men det görs ändå.
Philips som startade i Alvarez position på mittfältet är ännu inte matchredo. Detta måste konstateras efter ännu en usel genomförd match av den före detta landslagsmannen. Problem efter problem blommar runt honom och när matchklockan hade slagit 02.52, hade han redan slagit två enkla pass till fel adress. Approachen till matchen kändes felaktig, och desto längre det pågick, desto tydligare blev det att vi inte styrde matchen. Burnleys 0–1 mål går nog inte att stoppa. Det går att peka på Aguerd och säga att han inte borde stöta upp på mötande spelare om han ska låta honom vända, men utöver det så gör Burnleys lånade Fofana ett drömmål. 0–2 målet ligger däremot mer i våra egna händer. Tydligt i och med att det är ett självmål, men kommunikationen i backlinjen måste vara tydligare vid ett sådant inspel. Det ska helt enkelt inte kunna ske på denna nivå.
“Credit is given where credit is due”, brukar man säga. Och här ska Moyes prisas. Jag syftar förstås på de byten han gör i halvtid för att vända matchbilden till vår fördel. Han sätter Antonio som nia, och flyttar ut Bowen till sin farliga högerkant. Därtill tar han av usla Philips mot mexikanen Alvarez. Snabbt fick han utdelning, kan man påstå. Det dröjer hur som helst inte mer än sekunder av andra halvlek innan Paqueta reducerar. Vi arbetar oss därefter in i matchen och skapar lägen där vi borde göra mål, men de stora chanserna kommer inte förrän Moyes tar ut Aguerd och sätter in Ings. Det är ingen nyhet att Ings inte hittat sitt rätta jag i West Ham tröjan. Men det är heller ingen nyhet vad han är kapabel till. Han visade i sitt inhopp att om laget spelar som han vill, kan han göra det sista jobbet. Faktum är att Ings nästan gör ett hattrick. Först ett mål som blir korrekt bortdömt efter en offside på Antonio. Det är med otroligt liten marginal, men rätt ska vara rätt. Inte för att någon hade påpekat något annat om målet höll… Ings gör sedan ett “riktigt” mål på ett riktigt striker-vis. Detta var också kvitteringen. Det är centimeter ifrån att han sedan skjuter oss till seger genom ett långskott som tar i kryssribban. Vi hade fler lägen på sluttappen, men lyckades aldrig få in ett segermål. Men en avslutning av matchen som inte duga var ett faktum. Som kronan på verket, eller ett numera återkommande segment, avslutades matchen med en misstänkt straff. Det är inte lönt att diskutera handsregeln vidare, ingen orkar det mer, men i min bok är det en tydlig användning av handen på bollen vilket påverkar Mavropanos möjlighet att nå bollen. Men nuförtiden vet jag inte längre. Handsregeln verkar kräva otroligt mycket mer än sunt förnuft.
Den andra matchen av tre på en vecka är nu runt hörnet. Då avgörs det om vi får spela vidare i Europa eller inte. Både vi och spelarna får återhämta oss tills dess. Det kommer bli åka av.
