- -
Same old West Ham
Vinst mot Man U, sedan åtta raka ligamatcher utan seger, därefter seger mot Chelsea och sedan förlust igen. Det känns så typiskt West Ham...
West Ham ställde upp med samma uppställning som mot Chelsea förutom att Haller gick in istället för skadade Antonio. Anmärkningsvärt var att Diop lämnades helt utanför laget, vilket innebar att det inte fanns någon mittback på bänken. Pellegrini motiverade detta med: ”blir det skada så skulle jag flyttat ner Rice och tagit in Sanchez på hans position.” Ett för mig ett bisarrt resonemang.
Matchen som sådan var ingen munter historia och blev väldigt dyster när Dendoncker gjorde 1-0 på hörna.
I andra halvlek blev plötsligt Snodgrass helt fri, men han sjabblade med bollen och chansen gick om intet.
Med knappa tio minuter stod det fortfarande 1-0, då tog Pellegrini beslutet att byta ut Haller mot Ajeti. Haller hade visserligen inte varit bra, men med sina fyra fullträffar är han vår bästa målskytt. Att Pellegrini inte bytte ut en mittfältare eller en back istället och spelade med två forwards för att trycka på för en kvittering är för mig helt obegripligt. Istället kom 2-0 några minuter senare och matchen var förlorad.
Vi fick glädjas åt segern mot Chelsea några dagar, men sedan kom ett nytt bakslag. För mig är det uppenbart att Pellegrini är håglös, han verkar inte ens bry sig längre utan fattat bara obegripliga beslut i uppställningen. Det verkar även, utifrån de rapporter jag läst, som att det var Noble som motiverade laget till att göra en helhjärtad insats mot Chelsea och inte Pellegrini...
På måndag väntar West Ham-bekantingen Fredrik Ljungbergs Arsenal, ett lag som inte heller mår bra för tillfället. Ångestmöte att vänta. Men, men, vi är luttrade som West Ham-supportrar.
I’m Forever Blowing Bubbles!
