Leicester - West Ham
1 - 0

Sviten bruten

West Ham ställde upp med en identisk startelva likt den som vann med 4-1 borta mot Swansea på annandagen. Det blev dock ingen repris och därmed inte heller något önskvärt slut på det gamla året med en ny seger, istället var det Leicester som bröt sin dåliga form och tog en nödvändig trepoängare. Det här innebär att vi missade chansen att klättra upp på den övre halvan av tabellen.

Leicester kom till avspark i stort poängbehov och det märktes. Efter blott tre minuter hade Islam Slimani haft en nick i stolpen och Randolph hade även tidigare tvingats till ett ingripande. Det var hemmalaget som förde matchen och efter 20 minuters spel kom också utdelningen då Albrightons inlägg nickades i mål Slimani. Det går att argumentera för att Albrighton fick måtta inlägget för enkelt eftersom Payet fuskade med sin löpning hemåt och för att Reid blev för bolltittande och missade markeringen på Slimani, men det går inte heller att komma ifrån att det var ett snyggt mål.

Efter en dryg halvtimme kom West Ham in i matchen på allvar och kunde ta över merparten av spelet och kunde skapa fler farliga chanser. Payet kom fri vid utkanten av målområdet, men vinkeln var tyvärr lite för dålig och Schmeichel kunde rädda, returen var det nära att Ayew kunde trycka in, men han fick ingen träff. Vår bästa chans kom efter 40 minuter, då Antonio dunkade bollen i ribban på Cresswells inspel. I halvlekens slutskede kom Antonio i ett två-mot-ett läge, men passningen gick inte fram. Han borde nog gått på eget avslut. Istället fick Randolph avsluta halvleken med att rädda en frispark av Mahrez.
Vi gick således in i halvtidsvilan med 1-0-underläge. Vi borde utnyttjat någon av våra chanser, men det kändes samtidigt positivt att vi skapade så pass många chanser.

Andra halvlek blev dock betydligt mycket mer händelsefattig, åtminstone chansmässigt istället blev det tuffa spelet från första halvlek råare. Halvleken hade knappt börjat när Leicesterspelaren Amartey begravde sulan i Nobles knä, för mig var det en solklar utvisning, men han kom undan med en varning. Vår kapten tvingades bryta matchen tio minuter senare och frågan är om han blev skadad eller om det bara var en smäll. Lanzini fick ersätta.
Vi förde spelet, men chanserna från första halvleken var som bortblåsta. I 64:e minuten ersattes Ayew av Feghouli och några minuer senare hade Cresswell en lurig frispark som vållade vissa problem för Schmeichel i Leicesters mål.

Efter 70 minuter kom ytterligare ett exempel på att spelet blivit råare, den här gången var det Nordtveit som med en akrobatisk spark satte dobbarna någonstans vid höften på deras ytterback. Riktigt fult och minst lika solklar utvisning som när Amartey sänkte Noble, men även norrmannen kom undan med en varning. Helt obegripligt om ni frågar mig.

Vi gjorde vårt sista byte då Fernandes byttes in i den 77:e minuten istället för Kouyaté. Även om Fernandes gjorde ett piggt inhopp så var det lite för knappt med tid. Vår sista chans kom i 85:e då Cresswells inlägg hittade Carroll, men nicken gick utanför. De sista minuterna fick vi inte till spelet och det var faktiskt närmare 2-0 än 1-1. Därmed förlorade vi med 1-0 och för förlustfria svit slutade på fyra matcher.

Det var väldigt frustrerande att se den här matchen. Vi förde spelet hela andra halvlek och hade en hel del fasta situationer, men var ändå inte tillräckligt kreativa för att skapa farliga chanser, trots att vi har gjort flest mål i Premier League från fasta situationer. Fast det här är såklart sådant som kan hända, Leicester försvarade sig bra och vi har ju haft marginalerna med oss i tidigare matcher på slutet så det kanske inte var helt ologiskt att de var mot oss idag.
Avslutningsvis tycker jag att Randolph återigen gjorde en bra match i målet, även Cresswell gjorde en bra match. Hans inspel var ofta de som ledde till farligheter. Med det sagt kan vi blicka framåt mot ett nytt år, imorgon tar vi emot ett formstarkt Man. United.

Come on you Irons!