2022-06-05 20:45

Tjeckien - Spanien
2 - 2

West Ham utslagna ur FA-cupen

West Ham är utslagna ur FA-cupen, i den sista cupmatchen någonsin på The Boleyn Ground. Två försvarsmissar sänkte Londonlaget och snuvade oss fans på en historisk match.

Mitt hjärta blöder. Vi kämpade, vi slet, vi försökte. Kanske för mycket. Kanske så mycket att det låste sig. West Ham är utslagna ur FA-cupen, i den sista cupmatchen någonsin på The Boleyn Ground.

Det var en tuff match. Förväntningarna inför matchen var skyhöga. Tänk själva, mer än 30000 hemmafans som hoppas på magi, som mer eller mindre förväntar sig en vinst. Spelarna kände garanterat av oron. Även Payet, som annars är så kylig att man tror att han skulle kunna stå öga mot öga med Hin håle utan att blinka, var darrig. Det var en nerv som infann sig i laget som vanligtvis inte är där. Att vara nervös och laddad inför en match är bra till en viss gräns, det gör en mer på alerten. Men när publikens nervositet och oro smittar av sig på spelarna är det lätt att både kropp och knopp låser sig. För de flesta fans (och spelare) var detta århundradets match, en nostalgisk match, en match som aldrig kommer att upprepas. Det kunde ha blivit magi ikväll. Det var nära. Ca 10 cm för att vara specifik. Närmare än så kom inte West Ham idag. Tyvärr.

Sett över hela matchen var väl ManU det bättre laget. De skapade mest och hade de farligaste anfallen. West Ham blixtrade till lite då och då men hade svårt att få till den där sista bollen. Man spelade sig fram till bra positioner att slå inlägg ifrån, men i stort sett alla inlägg som West Ham gav sig på lämnade mer åt att önska. Dimitri Payet, som man har vanit sig vid att leverera i varenda match, hade en av sina sämre matcher i West Ham-tröjan. De andra West Ham-spelarna gjorde inte heller supermycket väsen av sig. Under denna säsong har jag som många andra vant sig vid ett West Ham som spelar fruktansvärt bra och attraktiv fotboll mot storlagen. West Ham har alltså gjort det i så många matcher att man blir förvånad när de helt plötsligt inte lyckas med det. Att förlora med 2-1 mot Manchester United är egentligen inte någon jättekatastrof. Det tråkiga är bara att det skedde i just denna match. Hade det varit förra säsongen hade man bara kunnat blicka fram emot nästa säsong och nästa cup. Men nu blir det så oerhört påtagligt när man vet om att det aldrig mer kommer att spelas någon cupmatch för West Hams del på Boleyn Ground.

Även om denna match kanske inte gick till historien som en succématch så bjöd den definitivt på dramatik! Första halvlek var dock inte jättedramatisk och bjöd inte på speciellt bländande fotboll från någon av lagen. Carroll försökte liva upp stämningen genom att dra en fin kapning helt i onödan i första halvlekens sista sekunder. Andra halvlek blev dock riktigt dramatisk!

Det hela började i den 53:e minuten då man tog sig för pannan… Antonio fick kontroll på bollen på egen planhalva och började försiktigt driva bollen inåt banan. Jag vet inte om det bara var jag som fick dålig feeling när han drev bollen så, men jag kände på mig att något dåligt skulle hända. Istället för att släppa bollen till någon av de fyra fria lagkamraterna fortsatte Antonio att drälla med bollen och när det var för sent försökte han sig på en konstpass som inte gick som planerat. No offence nu Antonio, men du har inte bra passningsfötter. Det du ska göra att springa som en bulldozer rätt in i gröten och på något sätt ändå få med dig bollen i farten och sedan slå en krossboll in i boxen. Du ska inte ge dig på att slå passningar med din yttersida från egen planhalva som ska färdas längre än 5 meter. Sånt gör Payet eller Lanzini, inte du. Tyvärr försökte Antonio sig ändå på just detta. Hans passning gick rätt in i Ander Herrera och studsade sedan vidare till Martial som kunde styra om skutan och sätta ManU i ett snabbt anfall, med Antonio lunkandes efter som en Yaya Touré. Själva målet kan man dock inte säga något om – ett fantastiskt och välkomponerat avslut av den blott 18-årige Rashford. 0-1 var ett faktum och härifrån var det uppförsbacke som gällde. Publiken gjorde tyvärr inte det hela bättre. Tänk er 30000 personer som alla är på bristningsgränsen och måste gå på toa nu nu nu. Ungefär den stämningen rådde på läktaren.

Randolph i mål var dock riktigt stabil för dagen och fick göra en hel del utrusningar för att förhindra ytterligare anfall. West Hams anfall kom däremot inte ens innanför straffområdet, utan man begränsades till skott utanför straffområdet. Inläggen som vanligtvis brukar fungera bra gick inte alls utan bollen gick antingen för långt eller för kort. Väldigt svårt för Carroll att jobba med.

I den 67:e var det tyvärr dags igen för en kalldusch. Ett katastrofalt dåligt försvarsspel bjöd mer eller mindre ManU på 0-2. En krossboll slogs in i West Hams eget straffområde där Fellaini fick ta ned bollen på bröstet. En motståndare ska aldrig få ta ner en boll på bröstet i straffområdet och sedan kontrollera bollen, aldrig någonsin! Nu fick Fellaini tyvärr det och sedan krossades bollen tvärs över straffområdet av Lingard till Martial som också fick ta ner bollen (!), men med fötterna. I detta läge önskade jag att vi hade Collins på planen som oförväget hade kastat sig mot motståndaren och bollen för att blockera skottet. Istället trippade Tomkins och Antonio fram försiktigt på tå och vände bort kroppen när Martial sköt. Hans skott var lite felvinklat men lyckades ändå träffa Fellaini som stod någon meter från målet och som kunde trycka in bollen i mål bakom en Randolph, som inte kunde göra speciellt mycket mer än att se bollen segla in i nätmaskorna.

Det var väl först efter detta som West Ham vaknade på riktigt. Tyvärr lite för sent. West Ham tog över matchen de sista 20 minuterna och tryckte på rejält efter att ha fått in en pigg Emenike och Moses. I den 78:e minuten tvingas De Gea till att göra en riktig klassräddning då han med en fin benparad räddade bollen på mållinjen efter ett farligt skott av Antonio som då styrdes ut till hörna. Payet slog hörnan mot den borte stolpen där vem annars än Carroll dök upp och nickade in bollen mot Tomkins som i sin tur nickade in bollen i mål. Ställningen var nu alltså 1-2.

De sista minuterna blev därmed fantastiskt spännande! Nu blev det faktiskt även riktigt härlig stämning på läktarna. Publiken jagade på spelarna på ”rätt” sätt vilket man märkte då man kunde se att laget helt plötsligt trodde på det igen! West Ham matade bollar längs med kanterna och in i boxen. I den 88:e minuten fick Carroll ett jätteläge efter en precis boll från Cresswell. Tyvärr hade Carroll två spelare på sig och fick inte bollen under ribban. Minuten efter krigade Kouyate till sig ett superfint läge i mitten av straffområdet. Han avlossade ett skott med fel fot som gick rakt på De Gea som återigen gjorde en riktigt fin räddning och styrde ut bollen till Carroll, som drog på ett stenhårt skott. De Gea räddade även detta skott men släppte ut en retur till Kouyate som nickade bollen i mål!! Trodde hela Upton Park, utom linjemannen som hade uppfattat att Kouyate var i offsideposition då Carroll avlossade sitt skott. Tyvärr stämde detta med ca 10 cm. I en annan match hade domaren missat detta, men dessvärre tog domarkåren förvånansvärt rätt beslut och dömde bort målet. Närmre än så kom vi inte. West Ham förlorade därmed den sista cupmatchen på Boleyn Ground.

Trots att West Ham nu är utslaget ur FA-cupen ska man ändå stå rakryggade och vara nöjd med denna säsong. Visst, det hade betytt mycket för fansen med en vinst och en semifinal på Wembley, det ska man inte sticka under stolen. Men det som Slaven Bilic och hans lag har åstadkommit denna säsong hade jag inte ens kunnat drömma om när han tog över rodret som manager. Vi har fått uppleva vinster över storlag, överkörningar av smålag, långtgående spel i cupsammanhang och en dröm om spel i Europa. Tidigare säsonger var man nöjd när vi hade samlat ihop 42 poäng i ligan så att vi var på säker mark. Nu finns det istället fortfarande en teoretisk chans att nå Champions League, även om det ska mycket till för det. Nej, detta är en säsong och ett lag att minnas! Detta är säsongen då vi West Hams fans har givits drömmar och sluppit få magsår efter varje match. Detta är säsongen då vi har korkat upp champagneflaskan oftare än vi har dränkt våra sorger och ångest i ren förtvivlan. Det blev kanske inte en semifinal på Wembley, men det har blivit en säsong som i alla fall jag kommer att minnas länge. En säsong där Mark Noble fick en testimonial match, en säsong där vi fick en av Europas bästa spelare (Payet), en säsong där avbytarbänken är bättre än förra årets startelva. Kort och gott, detta är den bästa säsongen sedan jag började följa West Ham för 10 år sedan.

Jag ser verkligen fram emot säsongens sista matcher och vad som händer härnäst. Vi går en ljus framtid till mötes. Nu blickar vi framåt.

COME ON YOU IRONS!