Zignerat Zetterström: Oh Captain, My Captain
Idag tar Stamford Bridge avsked av sin kapten, ledare och legendar. Tack för allt, John Terry.
John Terry är 36 år gammal och har varit kulturbärare, lagkapten och ikon i Chelsea Football Club under nästan två decennier, decennier av idel titlar och troféer. Det går inte att beskriva hur mycket han betytt för Chelsea under de mest framgångsrika åren i historien. Idag tar han avsked av den publik som sjungit hans namn i 19 år. Visst att FA-cupfinalen mot Arsenal kommer bli John Terrys sista strid. Men det är mot Sunderland lagkaptenen för sista gången kliver ut på Stamford Bridge.
Vi anklagas ibland för att vara plast, ett köpelag som värvat sig upp i världstoppen. Visst har vi välsignats med Roman Abramovitj tjocka plånbok, och har den att tacka för mycket, men John Terry har alltid funnits där som en tydlig kontrast, en motpol om man så vill. Han föddes 1980 i östra Londons ruffiga kvarter och kom till Chelsea från West Ham som 13-åring. Sedan dess har han blivit kvar.
John Terry har varit den trygga punkten i en föränderlig värld, omständigheter har vänts upp-och-ner, tränare har kommit, gått och återvänt och spelartruppen blivit fullständigt utbytt. När kaptenen lämnar Chelsea försvinner inte bara den sista utposten från den gyllene eran på 00-talet, utan också den enda rest från tiden före Abramovitj oljepengar. Det är med Terry vi har genomgått konkurshot, ligatriumfer, bittra uttåg, tränarkaruseller och Europapokaler. Hur ser ens ett Chelsea utan nummer 26 ut?
”Jag har varit på den lägsta nivån i klubben. Jag har putsat skor, jag har städat toaletter, jag har varit bollpojke, jag har gjort allt skitgöra så att säga."
Terry lärde sig den hårda vägen och var till slut mogen för A-lagsspel. Efter en utlåningstur till Nottingham etablerade han sig i Claudio Ranieris startelva som mittbackspartner till världsmästaren och lagkaptenen Marcel Desailly. Terry var 20 och skulle så småningom segla förbi den rutinerade fransmannen som kapten och mittbacksrese. Sommaren 2004 flyttade Desailly till Qatar. Terry är än idag full av beundran för sin mentor:
”Han var som en pappa för både mig och [William] Gallas. Han var den bäste, och att lära sig från honom gjorde oss till bättre spelare.”
Terry, Gudjohnsen och Cudicini.
Egentligen är berättelsen om John Terrys karriär inte speciellt okänd, eftersom hans bana går parallellt med Chelseas. Våren 2005 blev han den första Chelseakaptenen sedan Roy Bentley 1955 att lyfta den engelska ligapokalen. Terry utsågs också till årets spelare i Premier League, som den första försvarsspelaren någonsin. Spelförståelsen, närkampsspelet och inställningen var några av flera fina egenskaper som lyftes fram hos mittbacken.
Titeln försvarades året därpå och efter VM i Tyskland fick Terry äran att ta över David Beckhams lagkaptensbindel i det engelska landslaget. John Terry var 25 år och karriären pekade spikrakt uppåt för en av världens bästa backar.
Det är lätt att glömma nu, i tider av Islandsfiaskon och Allardyceskandaler, men i mitten av 00-talet hade England ett av världens på papperet främsta landslag. Rooney, Owen, Lampard, Gerrard, Beckham, Joe Cole. Offensiven var bländande, defensiven ramstark med namn som Ferdinand, Carragher, Neville och Ashley Cole.
Danny Murphy, som representerade bland andra Liverpool och Charlton, var samtida med supergenerationen håller Terry som den bästa mittbacken:
”Vi hade många riktigt bra mittbackar, men med små marginaler är Terry före Rio Ferdinand, Ledley King och Jamie Carragher. De var alla toppspelare men JT hade det lilla extra som gjorde honom till den bästa.”
Våren 2008 hade Three Lions, med Terry som kapten, emellertid misslyckats att kvalificera sig för EM i Schweiz/Österrike, en av karriärens största besvikelser för honom personligen. Men än värre var Champions League-finalen i maj. John Terry hade, i straffsparksläggningens avgörande omgång, chansen att skjuta den efterlängtade Europacuptiteln till klubben han spelat för sedan 13 års ålder. Men slutet verkar nästan regisserat på grymmast möjliga sätt: Terry halkar och skjuter i stolpen, Manchester United vänder och vinner, och Luzhnikistadions våta gräsmatta står en 27-årig lagkapten och gråter otröstligt.
”JT har gått från hjälte till nolla.” slog en ilsken supporter på en av pubarna vid Fulham Road fast. ”Han är slut här. Vi kommer aldrig att förlåta honom.”
Nog blev han förlåten, nog återfick han sin hjältestatus. Men debaclet i Moskva tog hårt på Terry, som lovade sig själv att i framtiden lyckas vinna Champions League med Chelsea.
Otröstlig i Moskva 2008.
Samtidigt som John Terry säger hejdå till Stamford Bridge tar en annan ikon i ett annat land avsked. 40 år gammal slutar Romas Francesco Totti med fotbollen. Det finns en viss skillnad i antal år, Totti har 24 i Roma, Terry 19 i Chelsea. Men där Totti väcker beundran hos motståndarsupportrar och folk som knappt ens sett en Serie A-match, skapar Terrys namn avsmak och avsky. Detta trots att John Terry faktiskt haft en bättre karriär än Totti och på många sätt varit en mer framgångsrik lagkapten än italienaren.
Hade John Terry varit mer felfri hade han hyllats som en Totti, en Maldini eller en Xavi. Men Chelseakaptenens karriär har kantats av skandaler. John Terry hånar amerikanska turister efter 11 september-attacken. John Terry åtalas för misshandel. John Terry kastar rasistiska glåpord mot Anton Ferdinand. John Terry har en affär med lagkamratens ex-fru. Vissa förseelser mer allvarliga än andra, och tillsammans formar de ett mönster. Porträtteringen av Terry har emellanåt liknat porträtteringen av en jubelidiot.
Någon gång i slutet på 30-talet lär den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt yttrat ett par berömda ord: ”He may be a son of a bitch, but he’s our son of a bitch.” Roosevelt syftade på Nicaraguas dåvarande diktator Somoza, vars regim stöttades av USA trots de uppenbara övergreppen på den egna befolkningen för att förhindra en eventuell kommunistkupp. Jämförelsen med John Terry är inte rättvisande på något sätt, men någonstans går det kanske att applicera påståendet. He may be a son of a bitch, but he’s our son of a bitch. Oavsett vad de andra säger kommer han alltid vara vår kapten, ledare, legendar.
Den inställning John Terry så ofta personifierat på planen, har han behållit karriären igenom: förmågan att alltid resa sig. 2009/10 ledde han Chelsea till dubbeln under Carlo Ancelottis tid i klubben. VM i Sydafrika blev ingen succé för landslaget, men Terry klarade sig undan med hedern i behåll mycket tack vare den berömda blockeringen i matchen mot Slovenien. Situationer som den symboliserar i mångt och mycket mittbackens kompromisslöshet och offervilja.
Radarparet Terry och Lampard har tillsammans 1 364 Chelseamatcher.
John Terry har på senare år räknats ut av många. ”Snart platsar han inte längre” har varit ett återkommande påstående som visat sig felaktigt gång på gång.
När André Villas-Boas skulle vända upp-och-ner på Chelsea började slutet skönjas inte bara för Terry utan också andra ikoner som Lampard och Drogba. Den unge portugisen tog sig vatten över huvudet och ersattes av Roberto di Matteo. Våren 2012 slutade Chelsea sexa i Premier League, den sämsta ligaplaceringen på tio år, men mot alla odds lyckades man vinna Champions League. John Terry, som var avstängd i finalen mot Bayern München efter en ful tackling på Alexis Sanchez i semin, fick inte uppleva den historiska titeln på plan. Men kaptenen fick sin revansch från Moskva 2008 när han lyfte pokalen mot skyn.
Men också åren därpå kändes det som att den allt äldre kaptenen skulle fasas ut. Likväl var han 2014/15, precis som tio år tidigare, ryggraden hos José Mourinhos ligamästare och karriären såg ut att få en sen blomning. De senare åren har dock visat motsatsen. I år har Terry kämpat mot skador och, när han varit frisk, förpassats till bänken av Antonio Conte. Verkligheten kom till slut ikapp ikonen: han är inte tillräckligt bra för ett Chelsea längre.
I måndagens match mot Watford fick Terry starta för första gången sedan september, och blev en av huvudrollsinnehavarna i egenskap av målskytt när Chelsea vann med 4-3. Målet innebar att Terry gjort mål i 17 raka Premier League-säsonger. Efteråt skulle kaptenen sätta ord på sitt förestående avsked:
”Jag blev ganska känslomässig när jag gjorde mål och som jag sa innan matchen så är det precis som en saga, att få avsluta säsongen som mästare och att lämna klubben i perfekt skick hos tränaren, ägaren och med fansen här.”
Ibland känns fotbollsvärlden regisserad för att ge det dramaturgiskt perfekta slutet - grymma som lyckliga. Precis som Terrys straffmiss i Moskva var ett exempel på det förstnämnda, är det faktum att han på söndag lämnar Stamford Bridge som ligamästare en fotbollssagas lyckliga slut.
Den stundande finalen på Wembley i all ära: idag säger vi hejdå till 715 matcher och 66 mål, fem ligatitlar, tre Europatitlar och fem FA-cupsegrar. Med tanke på alla toppar och dalar i John Terrys karriär vore det föga oväntat om han avslutar mot Sunderland med antingen mål eller rött kort. Men oavsett vad det än blir för slut så sjungs svanesångens sista vers av en ligamästare.
Idag hyllar vi Englands bäste försvarsspelare i modern tid och den mest framgångsrika arm Chelseas lagkaptensbindel någonsin suttit på. Det enda vi kan veta om livet på andra sidan Terry, är att ingenting kommer längre vara som förut.
Källor:
Aftonbladet, BBC, chelseafc.com, Daily Express, metro.co.uk, The Guardian, Transfermarkt, Weaintgotnohistory
