Alla älskar Raymond?
Det är viktigare än på länge att ett franskt landslag vinner en fotbollsmatch med tanke på striden och splittringen inom landet. Den som leder laget heter Raymond Domenech och han har två matcher, ungefär 180 minuter, på sig att lugna en nation. En nation som i skammen inför världen med sin segregation och sina kravaller fortfarande vill visa sig vara en stor fotbollsnation.
Sedan EM-guldet 2000 har det Les Bleus inte rosat marknaden. Fiasko i VM 2002 och halvfiasko i EM 2004 och nu skulle ny landslagtränare utses. Franska fotbollstidningar spekulerade som aldrig förr. Till slut enades man om att Laurent Blanc och Jean Tigana var de troliga kandidaterna. Det blev Raymond Domenech. En gammal storspelare från bl.a. Lyon och PSG som funnits längre bak i kulisserna i det franska landslaget och nu alltså skulle fylla ut tränarkostymen. Det började med att Thierry Henry, lagets stora stjärna sedan Zizou stämplat ut, drog en straff i stolpen mot Bosnien-Hercegovina och den första träningsmatchen för Domenech slutade 1-1. Jag minns hans min när Henry prickade stolpen – han slöt ögonen och försökte inte se alltför besviken ut.
Sen kom kvalet till VM. Flera spelare från guldåren hade annonserat sitt avsked och Domenech skulle nu börja bygga något nytt. In med Malouda, Diarra och hela Monacos backlinje. Domenech blev oense med två av lagets få rutinerade spelare, Silvestre och Pires, som förlorade sina landslagsplatser till följd av kontroverserna. Domenechs bråk med den äldre generationen spekuleras det om i tidningarna vilket ligger honom i fatet. Den tills då givne förstemålvakten Barthez skämde ut sig och spottade på en domare vilket ledde till att Coupet blev förstemålvakt.
Allt under tiden detta har hänt så har Frankrike spelat ett ganska tråkigt kvalspel däri man blandat trepoängare med oavgjorda matcher. Laget såg ut att gå en tuff gruppavslutning till mötes med Irland, Schweiz och Israel inblandat i slutstriden. Kritiken mot Domenech och landslaget var stort eftersom man inte hade avgjort en såhär ”lätt” grupp snabbare.
Så den tredje augusti 2005 kommer nyheten som får hela Frankrike att jubla. Nyheten heter Zinedine Zidane. Han annonserar sitt intresse för landslagsfotboll igen och tar då med sig gamla vapendragarna Makelele och Thuram. Den franska stoltheten skulle återupprättas. Zidane såg även till så att hela laget lade handen på hjärtat när franska nationalsången spelas, precis såsom den dära Chirac (eller vem det nu var?) hade sagt till honom.
Avslutningen i kvalet blev dramatisk, men den gick Frankrikes och Domenechs väg. Zidane gjorde 1-0 mot Cypern i matchen som med resultatet 4-0 symboliserar nya tider för Les Bleus. Kritiken mot Domenech är stor men lagd på is för tillfället. Han har inte förlorat en enda match med Frankrike och en närmast felfri defensiv har skapat trygghet i laget. Nu ska bara målen komma med Henry, Cissé, Trez och alla de andra världsspelarna. Det är mål som behövs göras i matcherna nu mot Costa Rica och Tyskland. När England vann med 5-1 mot Tyskland blev Svennis närmast helgonförklarad. När Sverige utklassade Bulgarien hyllades Lars-Tommys anfallsfotboll (?). Det är något liknande, i alla fall mot Costa Rica, som krävs för att Domenech ska få lugn och ro under sista halvåret inför VM 2006.
Det kommer inte att bli lugn och ro på Frankrikes gator hur många mål än de sportiga tupparna prickar in. Men jag tror franska regeringen och samhället behöver vinsterna för att kunna föra in diskussionen på någonting annat. En av de få faktorer som kan ena Frankrike är landslaget med spelare från olika bakgrund. Och mitt i smeten står Raymond Domenech. Förlorar Frankrike en av de två matcherna tror jag han får svårt att sova närmsta tiden, hur mycket han än blundar.
