Han som älskade fotboll
Franska Fans rotade lite bakom sura presidenter, sponsorer och kamerorna i det stjärnspäckade lagets omklädningsrum. Där hittades en gammal hjälte som verkligen gillar fotboll.
Hur många fotbollsspelare brinner egentligen för vad de gör? Vem känner glädje under grundträningen eller vid nötandet av frisparkar efter slutfört pass? Det är kanske fånigt att gnälla, en bra fotbollsspelare är en bra fotbollsspelare. Men inte är det väl bara jag som ibland saknar passionen. Vi har ju faktiskt spelare i svenska landslaget som inte är intresserade av sporten och påstår sig aldrig titta på en match på fritiden.
Jag bor strax söder om Bordeaux i sydvästfrankrike, nära stan men ändå med landsortskänsla. Här spelar lagen i regionala ligor. Ett par hundra personer brukar på lördagseftermiddagarna ta sig till sin lokala fotbollsplan.
En lördag för två år sen var vi faktiskt kring tusen personer som sökt oss till Stade Municipal i grannbyn. I luften låg både förväntningar och pommes frites-os. Det såg till en början ut som en vanlig match i division 7 eller 8. (Jag blir aldrig riktigt klok på seriesystemet här nere.) Efter 75 minuter kom så det alla väntat på. Det stod 1-1 och bortalagets tränare började dra av sig overallen. Publikmumlet steg. Gästernas nummer elva blev utbytt och in sprang han.
----
Två veckor senare är jag på väg hem efter ännu en olidlig oavgjord match för les Girondins. I bilen lyssnar jag på programmet man ringer för att diskutera matchen med kommentatorerna. Från en telefon hörs först bara folk som alla verkar prata i munnen på varandra, sen säger en röst: ”Salut, det är Jean-Pierre från Arcachon.” Jag har glömt vad som behandlades, men minns tydligt radiokillens stress. Det finns nämligen en berömd Jean-Pierre i Arcachon och hans röst var den mest imiterade i Frankrike under 90-talet.
Nu sitter han i en bil på väg hem tycker och tänker till om matchen han just sett. För det är verkligen han, den riktiga, som likt alla andra supportrar behöver vädra sina känslor under en tung säsong.
----
Under de återstående 15 minuterna lyckades en 40-årig Jean-Pierre Papin med nästan allt. Visst, de unga grabbarna i hemmalaget var lite för respektfulla, men Papin vände matchen. Inte med sin snabbhet eller sitt typiska volleyskott, utan med sin enorma spelglädje.
Till skillnad mot vad man skulle kunna tro fanns det inget patetiskt alls i att se en av Frankrikes bästa spelare genom tiderna tampas med det lilla bylaget. När han till slut fick fram en smörpassning till sin anfallskollega, som bara hade att rulla in avgörandet, skanderade publiken hans namn ända in i klubbhuset.
----
Säsongen 1996/97 kunde Papin inte spela fotboll på heltid. Hans sjuka dotter behövde behandling utomlands. Bordeaux gav honom ett rätt unikt ”halvtidskontrakt” och efter en lyckad säsong slog han sig ner för gott i regionen efter avslutad proffskarriär.
Fotbollssuget blev till slut för stort och han engagerade sig i ett litet lag utanför semesterorten Arcachon. Nu har han lagt skorna på hyllan och leder Bassin d’Arcachon Sud som långsamt klättrar i seriesystemet. I år har man tagit sig upp i CFA 2 (division 5). Vem vet, i framtiden kanske han tar över ett mer namnkunnigt lag? Eller så känner han inget behov av det - fotboll som fotboll.
