A trip to Paradise
Här kommer en reseberättelse där Tomas Johansson berättar om sin fantastiska helg i Glasgow
Reseskildring – Celtic vs. Dunfermline
Vart? Glasgow
När? 25/11 till 28/11
Vilka? Johannes, Nicklas, Tobias och jag då Tomas Johansson
Avresa (fredag)
Dagen var äntligen kommen, vi hade sedan en dryg månad tillbaka bokat flygbiljetter, hotell och matchbiljetter.
Så hur börjar man en sådan dag då?, - jo, i mitt och Tobbes fall så började dagen med skola, vi hade föreläsning på morgonen och efterföljande handledning, man satt av sin tid likt en fågel i bur, med annat än skola i tankarna.
Sedan, innan det bar av hemåt så möte jag upp Nicklas för att äta lunch och därefter gick vi hem till mig där även Tobbe möte upp då han haft en något längre skoldag än mig (haha).
Väl där bedrev vi tiden med att kolla på en film och sedan så åkte vi iväg, pendeltåg mellan Haninge och Centralen där även Johannes anslöt. Därefter blev det buss till Skavsta där vi skulle vänta in flyget och vänta var just var det blev.
Flyget skulle gå 22:05 men vi blev ganska snabbt meddelade att ny preliminär tid skulle bli 00:40, sur som en ättika blev man men vad kunde vi göra?
Vi beställde in en välbekant dryck bestående av vatten, malt, jäst och humle i en kanna för att bedriva tiden.
Efter den första kannan blev det naturligtvis dags för den andra, men då kom en överraskning, när jag tog kannan i min hand från bartendern så kom ett nytt utrop, ny bestämd avgångstid 22:50 och klockan var då 22:30 och som ni vet så har denna dryck en viss dragningskraft som gör att man inte bara kan lämna den ensam och orörd så vi blev helt enkelt tvungna att i mycket rask takt dricka upp och gå mot passkontrollen.
Ditresan var som alla resor ointressant, därför hoppar jag lite i handlingen fram till Prestwick airport som vi landade på.
Vi hade i förväg köpt bussbiljetter mellan Prestwick och Glasgow därför var vi besvikna över att planet hade blivit försenat och att vi därmed hade missat bussen, trodde vi, men det visade sig att de hade väntat in oss vilket vi är mycket tacksamma för.
Under bussresan in till Glasgow lyckades jag med att kläcka den oerhört intelligenta kommentaren: - hur f-n kan klockan vara 26 och 11??, pga av trötthet hade jag lyckats missa att bussklockan växlade mellan tiden och dagens datum, detta var inte sent uppsnappat av mina kära vänner som hånade mej hela vägen tills vi nådde Glasgow…
Vi bodde på hotellet Euro Hostel i Glasgow som är ett s.k. youth hostel vilket innebär att det är billigt, mycket ungdomar och ett jäkla liv på nätterna.
När vi checkat in efter diverse bokningsstrul (de hade missat att vi ändrat vår bokning, trots mail kontakt), slängde vi in väskorna och gick ner till hotellbaren Osmosis för en ”nightcap”, efter biljard och avklarat intagande av öl så avslutade vi dagen med sömn.
Matchdag (lördag)
Så var dagen kommen, vi hade talat med Martin (LISBON LIONS på svenskafans) som är bosatt i Glasgow och bestämt att vi skulle träffas innan matchen för uppvärmning inför matchen och en guidad tur i Glasgows publiv.
Vi började dagen med hotellfrukosten och begav oss därefter mot Gallowgate som är den gatan som leder mot Celtic Park.
När vi nådde Y-korsningen Trongate, Gallowgate och Wellheads road, så siktade vi puben Martin hade talat om, The Toolbooth Pub, då den låg tvärsöver gatan så tänkte jag att det var dags att ringa Martin och höra vart han var och vilken tid han hade tänkt komma dit, i samma ögonblick han svarade så sa Nicklas; - Jag tror han står där! Och pekade tvärsöver gatan, och mycket riktigt där var han med syster och hennes respektive, alltså hade vi kommit dit i exakt samma minut, kul sammanträffande tyckte vi och joggade raskt över gatan och presenterade oss.
Därefter äntrade vi The Toolbooth Pub och hälsade där på en mycket trevlig irländsk vän till Martin vid namn Paul och därefter blev det någon Guinness och trevliga konversationer.
Inne på puben så pekade Martin ut en tjej som stod bakom oss och förklarade att det var Bertie Aulds systerdotter, för de oinvigda (den gruppen som inkluderade mig fram till att Martin berättade detta) så kan jag berätta att Bertie Auld är en av de berömda Lisbon Lions som 1967 tog hem Europa cupen (nuvarande Champion league) såväl som allt annat i tävlingsväg de spelade det året (Skotska ligan, Skotska FA cupen, och Glasgow cup).
Nåväl efter någon timme kände vi att det var dags för mat, det visade sig då att det låg ett fish and chips ställe runt hörnet åt varje håll, vi valde lite symboliskt det som låg åt vänster håll då den högra sidan av puben vetter mot Wellheads road och Wellheads road byter kort därefter namn till London road och London road leder i sin tur till Bridgeton som är lika med Mordor för alla Celtic fans (Rangers Territorium).
Jag beställde in Spaghetti Bolognese (spaghetti och köttfärssås) och när tallriken kom in så fick jag en extra tallrik med chips (strips) på, detta är Skottland i ett nötskal, ALLT ska friteras och det inte lite heller.
Efter avslutad lunch så gick vi tillbaka till The Toolbooth Pub och därifrån fick vi vägdirektiv till Celtic Park av Paul, de var inte svåra att följa; - Follow Gallowgate at all time until you see a gigantic spaceship sticking up out of nowhere.
Sagt och gjort, på vägen dit köpte jag min halsduk med texten: THE CELTS hands across the sea, mycket passande i mitt fall.
Matchen (lördag)
Celtic inledde fruktansvärt dåligt och i 17:e matchminuten kom det chockande men inte helt oväntade, sett till matchbilden, 0-1 målet.
Dunfermline spelade ett MYCKET disciplinerat försvarsspel som inte sällan inkluderade åtta man i eget straffområde, och Celtic envisades med att spela bollen på felvänd spelare vilket omöjlig gjorde avslut och när de väl hade bra lägen så spelades istället bollen ut på kanten för resultatlösa inlägg mot en ovanligt tam Hartson som blev totalt bortplockad av en grymt bra mittback i Dunfermline försvaret.
Vi hade platser ”pitchside” på The Jock Stein Lower till höger, detta resulterade i att vi befann oss ca tio meter ifrån straffsituationen i andra halvlek då McManus vart tillsynes nedriven i straffområdet efter en glidtackling bakifrån av Scott Wilson, domaren måste där ha sett något som varken jag mina tre vänner eller de andra 58 199 åskådarna sett då han friade helt.
Om han hade gjort tolkningen att Mcmanus filmade så borde han ha utdelat en varning och om han gjort vad som enligt mig var rätt i den situationen så hade han gett Scott Wilson rött kort (då McManus var fri i ett mycket bra skottläge vilket faller under regeln om målchansutvisning eller det tidigare namnet frilägesutvisning) och gett Celtic en straff som sannolikt hade resulterat i åtminstone en poäng mer för Celtic.
Resterande andra halvlek kännetecknades av en enorm Celtic anstormning som tyvärr blev resultatlös samt Dunfermline målvaktens otroliga maskande som aldrig resulterade i någon varning, noterbart är att domaren inte delade ut ett enda kort under hela matchen.
Finnegan´s (lördag)
Efter matchen hade vi bestämt att åter träffa Martin´s gäng, nu anslöt även irländaren Mick, en trevlig herre precis som Paul, vi skulle bege oss in mot centrum och den Celtic/irländska puben Finnegan´s
Det röda strecket beskriver vägen vi tog från Paradise (Celtic Park) in till centrum, kartan är hämtad från: http://www.aicsc.com/safety.html
Och de gröna pilarna beskriver den ”säkra” vägen till och från arenan.
Mick och Paul valde det mindre säkra åt oss och när vi gick förbi en Rangers pub så sa Mick att en Celtic supporter hade blivit knivdödad av Rangers anhängare vid exakt den punkten vi befann oss på, - jaha, tänkte jag ängsligt…gåendes med Celtic halsduken runt halsen…
Nåväl, fram till Finnegan´s kom vi och när vi kom innanför dörren så möttes vi av en stor samling glada (trots resultatet) Celtic supportrar och gladare stämning skulle det blir.
Efter en mycket god hamburgare och ett okänt antal öl så blev det dags för livemusik i form av två irländska (?) trubadurer som sjöng mycket vackra och välkända (i vissa kretsar) irländska visor så som Wild Rover och The Celtic Song och naturligtvis många fler.
Den senare nämnda av de två sångerna föranleder en historia, mitt i öl-hävandet lyssnandes till trubadurerna så hörde man den ena av dem säga något i stil med: - I´ve heard that we have one group from Sweden and one group from Norway with us here today följt av frågan vart vi satt, Martin tillkännagav sig då (tack och lov skulle det visa sig, annars hade man själv hamnat i följande situation, eller vid närmare eftertanke så hade det kanske inte gjort något, full och glad som man var).
Martin hade precis bett om The Celtic Song och när det nu kom fram att han även var svensk så blev han ombedd att stanna kvar på scenen under framförandet och han kunde ju knappast tacka nej när de bad så snällt.
Så under hela framförandet så fanns vår svenske representant i Glasgow på plats på scenen, stoltserande med sin fina tatuering på ena överarmen inför en imponerad samling av irländare, skottar, norskor och så oss svenskar då förstås.
”For it´s a grand old team to play for.....” – en stolt Martin på scenen
Kvällen fortsatte i god stämning mötte man någon inne på puben oavsett om man kände dem eller ej, så hälsar de alltid glatt och man känner sig mycket välkommen.
Följande konversation utspelade sig mellan mig och en gråhårig man då vi möttes, han på väg ut från toaletten och jag på väg ner.
Han: - Cheers!
Jag: - Cheers mate!
Han: - (hörde inte vad han sa)
Jag: - Say again?
Han: - (samma sak igen kunde inte förstå vad han sade)
Jag: - One more time?
Han: - (förstod nog vid det här laget att jag var en av svenskarna och sade det mycket tydligare) – These are waterproof aren´t they? (pekandes på mina skor, åsyftandes det blöta klimatet inne på herrarnas toalettgolv.
Jag: - Aye!
Sedan skrattade vi båda.
Detta är ett praktexempel på vänligheten som genomlyser Glasgow, inga sura miner trots förlust hemma mot ligans slagpåse, utan idel glada miner och skämt om folks skor och andra ting.
Har ett till exempel på kul konversation under kvällen då Mick reste sig ifrån stolen och började ta på sig sin jacka klockan elva på kvällen, - Where ye going?, Frågade jag, - Home! Blev svaret, But yer already here aren´t ye? Sade jag, Mick la då på ett brett skratt, tog av sig jackan och satte sig ner en timme till.
Mick gav oss förövrigt smeknamn för att lättare komma ihåg vad vi hette, Johannes=John, Nicklas=Nick, Tobias=Toby, Tomas=Tom.
Pubar stänger generellt sett tidigt i Glasgow och vid tolv så började stället tömmas, vi begav oss iväg mot vårat hotell för lite välförtjänt sömn.
Mobillarmet? (lördagskväll/söndag)
Väl på hotellet (vi sov i våningssängar med två personer i varje rum) så gick jag och Nicklas till vårat rum för att sova, han sade att han ville upp till frukosten men jag tvärvägrade då jag var ordentligt trött och full (frukosten stängde kl. 10), han sade då att han skulle ställa sin klocka, - aldrig! Sa jag då hans klocka har ett larm som tjuter högt, så jag ställde min åt honom istället, sedan somnade vi båda.
Helt plötsligt vaknar man av världens tjut (otroligt högt) och jag skrek åt honom: - STÄNG AV MOBILJÄ**LN!!! Han skrek tillbaka (för att överrösta larmet): - DET ÄR INTE MIN, DET ÄR DIN!! Jag undrade vad f-n som pågick och kollade på min, men inte var det min mobil, vilket jag meddelade honom.
Därefter följde ca fem sekunders tystnad mellan oss två innan jag frågade lite undrande: - Kan det vara brandlarmet?, - Ja, det är det ju… Svarade han.
Då rev man på sig kläderna och gick ut i korridoren, väl där såg jag en tjej som antingen hade ramlat eller sprungit in i något för hon låg ner (vid medvetande) med ett jack i tinningen, hon vart omhändertagen av hennes kompisar så jag och Nicklas passerade henne.
När vi kom ut så följde en timmes väntan i kylan innan det konstaterades att det var ett falsklarm, någon obegåvad person hade satt igång en rökdetektor i trapphuset.
Dagen efter blev vi bjudna på pizza av personalen då vi satt och kollade på fotboll nere i hotellbaren, lite plåster på såren kanske.
Resten av söndagen avlöpte i fotbollens tecken och vi såg Barca slå Racing Santander med 4-1 på en annan pub och återigen blev det några öl (för mycket för min del) på kvällen.
Bakfull men vid gott humör (Måndag)
Vaknade upp med en kraftig bakfylla denna dag, vi hade sedan innan bestämt att vi skulle äta frukost på Subway, men när vi väl var där så vände jag i dörren (den smälta ost doften fick mig att må om möjligt ännu sämre) de andra intog frukost där medan jag köpte en flaska vatten och en tidning i en kiosk och knallade runt hörnet in på tågcentralen i Glasgow och satte mig på en bänk och läste flinandes om Rangers sämsta svit någonsin.
Resterande timmar innan hemresan spenderade vi bland annat i den underbara märkes-outleten T.K. Maxx som säljer i princip allting till ett mycket billigt pris.
Därefter följde tågresa till Prestwick airport där Tobbe lyckades med bragden att glömma sin mössa vid säkerhetskontrollen och blev påmind genom att ett meddelande gick ut genom högtalarsystemet på hela flygplatsen där alla passagerare ombads kolla sitt bagage då ”någon” hade glömt sin mössa..
Resten av hemresan gick smärtfritt och allt förlöpte väl.
Allt som allt så var det en härlig upplevelse skitresultatet till trots (en vinst hade naturligtvis förgyllt resan ännu mer) och man har bara varma och trevliga minnen från Skottland, lokalbefolkningen, irländarna och Martin och hans sällskap.
Jag hoppas mycket på att kunna åka tillbaka till våren, då för att se The Hoops vinna och få ännu en oförglömlig upplevelse!
Ps. Ett stort tack till Martin som tog sig tid med oss och förgyllde våran helg! Ds.
Reseskildring skriven av: Tomas Johansson
Övriga resedeltagare: Johannes Johansson, Nicklas Nielsen och Tobias Ferreira Sjöström
