Krönika: Säsongen 2005 - 2006
David Skoog, känd som "Nakamura" på forumet delger sina tankar om säsongen som varit för Celtic.
Matchen mot Motherwell på Fir Park förra säsongen vill alla Celtic-supportrar glömma. Ett bittrare slut kan man knappast tänka sig och jag kommer inte att återge vad som hände för den som inte vet, det skulle jag inte klara av.
Hur som helst var det Martin O´Neills sista säsong på Celtic Park. Många med mig sörjde väldigt mycket när kanske en av världens bästa tränares tid i Celtic var över. Men vem skulle ersätta honom? Spekulationerna var snabbt igång och tillslut fick Gordon Strachan jobbet. Jag blev otroligt besviken, inte kunde väl Gordon Strachan ta över Skotlands bästa lag?
Jag hade fel, men det dröjde länge innan min uppfattning ändrades. Inköpen var helt OK. Magic Zurawski, Artur Boruc, Mo Camara och Nakamura verkade riktigt bra och även några outsiders som jag inte visste så mycket om verkade lovande, Paul Telfer och Adam Virgo. Det kunde helt klart bli bra men än en gång frågade jag mig, kan Gordon Strachan vinna titlar med oss? Har han kvaliteterna att vara manager för en klubb där det är en stor besvikelse att komma tvåa?
Gordons första match var i träningsmatchen mot Fulham, en match jag hade sett mycket fram emot men där det slutade i att Channel 67 inte funkade under hela matchen. Där var den dagen förstörd, det finns knappt något mer irriterande än när något man har betalat mycket pengar för inte funkar. Matchen slutade 0-0, Magic missade straff. Komiskt nog slutade alla försäsongsmatcher lika varav tre stycken 0-0. Det gjorde mig inte direkt optimistisk inför säsongen.
Äntligen var det dags för CL-kval. Vi fick en bra lottning, jag hade nämligen aldrig hört talas om Artmedia Bratislava. Matchsammanfattningen ska göras så kort som möjligt; Total Celtic-kollaps och förlust med 5-0. Att jag var på fotbollscup med mitt lag gjorde inte saken bättre, mer trackad än vad jag blev får man leta efter. När returmötet kom hade Celtic redan lyckats klämma in en match till som slutade lika (såklart), 4-4 i seriepremiären mot Motherwell och David Marshalls tid som förstemålvakt i Celtic var över. Det var dags för Arthur Boruc att visa vad han gick för.
Celtic var faktiskt nära att gå vidare till nästa omgång i CL-kvalet efter att ha gjort en riktigt bra match och vunnit med 4-0.
Målvaktsbytet visade sig vara ett bra byte, frånsett den mycket irriterande förlusten mot Rangers i årets första Old Firm förlorade Celtic inte en enda match tills den 26 november då det kom en svidande förlust mot Dunfermline. När det gick så pass bra började jag acceptera Gordon Strachan mer och mer som tränare för Celtic. Speciellt eftersom vi vann båda matcherna i dubbelderbyt mot Rangers. Vem kan glömma Maloneys fantastiskt fina mål i den första matchen och när kommentatorerna skriker ”This is the goal of the season(!)” och ”absolutely!”
I december skrev Roy Keane efter mycket om och men på för the Bhoys, jag visste inte vad jag skulle tycka. Självklart har han haft en fantastik karriär och det var väldigt hedrande att han valde Celtic framför många mycket bättre klubbar. Men jag gillade inte riktigt hans attityd i alla lägen. Hade han börjat bli lite för gammal? Skulle han kunna slå sig in i ett redan bra mittfält?
När år 2006 kom var jag väldigt positiv, serieledning och äntligen så öppnade transferfönstret igen. Och så skulle vi förstås göra mos av division 1-gänget Clyde i FA-cupen. Så blev inte fallet och än en gång fick man nästan gömma sig av skam. Riktigt tråkigt när man nu i efterhand vet att vi kunde ha tagit trippeln om vi vunnit cupen.
När Celtic skulle handla spelare behövdes det egentligen bara en ny spelare, en ytterback. Strachan tänkte likadant och inhandlade unga Mark Wilson från Dundee United. Han tog snabbt en ordinarie plats som vänsterback där han har varit riktigt bra. Samma vecka som Wilson blev klar för Celtic blev även den före detta Rangersspelaren, Kenny Miller från Wolverhampton och Hibernianspelaren Gary Caldwell klara för oss. Tyvärr så kommer de till Parkhead först efter sommaren. Det är två relativt unga spelare som jag hoppas mycket på under nästa säsong, speciellt Caldwell.
Gordon Strachan valde även att ta hand om Dion Dublin efter att denne fått sparken från Leicester, en ganska onödig värvning då den gamle Dublin inte skulle ha någon chans att gå in i startelvan, kanske inte ens platsa på bänken och så hade vi relativt gott om forwards. Men eftersom att Gordon hade haft Dublin förut under sin tid i Coventry visste Strachan vad han gick för. Dion har fått ganska mycket speltid men kanske inte varit jättebra, enligt mig i varje fall.
Under januari lämnade Cris Sutton Celtic efter en lång tid i klubben, men med väldigt lite speltid under Strachans ledning. Jag vill härmed tacka Sutton för allt han har gjort för klubben.
Den 28 januari hann jag med min första resa till Celtic Park och definitivt inte den sista. Jag såg Celtic – Dundee United i en match som tyvärr slutade lika eftersom Dundee gjorde två sena mål. Men det var ändå en underbar känsla att äntligen få sitta på Parkhead och gå på Gallowgate med mera. Ett plus var även att jag såg Wilsons första match på Celtic Park och det var passande att Dundee United stod för motståndet.
I årets näst sista Old Firm vann Celtic med 1-0, efter mål av Magic.
Den 13 mars avlider Celtics bästa spelare genom tiderna, Jimmy ”Jinky” Johnstone, 61 år gammal. Även om jag var långt ifrån född när ”Jinky” spelade fotboll har jag ändå sett väldigt många filmer med honom, en fantastik dribbler och väl värd utnämningen ”Celtics bästa spelare genom tiderna”. Begravningskortegen följdes av 20 000 supportrar runt om i Glasgow.
Några dagar senare när Celtic äntligen ska spela om den första titeln (Ligacupen mot Dunfermline) är allas tankar att vi ska vinna för Jimmy. Alla spelare bär nummer 7 på shortsen, Jimmys nummer, och efter att Celtic vunnit en ganska enkel seger (Dublin gör sitt första mål för Celtic) vill alla skänka segern till ”Jinky”. Det är inte många klubbars supportrar och spelare som hyllar sina legender lika mycket som Celtics. Fantastiskt!
När sju omgångar återstår har vi en 17-poängs ledning. Om vi vinner i nästa omgång mot Hearts har vi vunnit serien. En förväntansfull och lycklig dag närmar sig, vilken säsong. Att kunna avgöra ligan när det är sex omgångar kvar är inget annat än utklassning. Det blir vinst efter ”sisådär” spel av mästarna, fram med champagnen, vi har vunnit serien för 40:e gången! Födelsedagsbarnet John Hartson gjorde matchens enda mål, ett volleyskott.
Under den här säsongen tycker jag att våra unga talanger Shaun Maloney och Aiden McGeady har gjort enorma framsteg, från att ha varit talangfulla spelare har de gått till att bli viktiga kuggar i ett lag som bygger för framtiden. Jag vill även lyfta fram Roy Keane som har varit riktigt bra när han väl fick chansen och Magic som har varit magnifik efter en trög inledning av säsongen. Att komma tillbaka så enormt starkt efter skadan han ådrog sig visar att han kommer att vara riktigt bra nästa säsong.
Försvaret har varit vår svagaste länk genom hela säsongen, det blev bättring när Wilson kom och förhoppningsvis utvecklas alla spelare till nästa säsong. Frågan är hur länge Balde platsar i startelvan framöver. Han blir bara slarvigare och sämre för varje säsong som går.
Jag lyfter på hatten och tackar Gordon Strachan för en i det stora helt fantastisk säsong där han har lyft fram många unga spelare och skapat en säker harmoni i spelet som visar att vi helt klart har kapacitet att gå längre i Champions League än vad Rangers gick i år. Jag ser med spänning fram emot säsongen 2006-2007.
Nu får vi hålla på Hearts resten av säsongen, så att Rangers kommer 3:a, en riktig looserplats.
