Gästkrönika: Champions League-finalen

Gästkrönika: Champions League-finalen

Champions League finalen 2006, en på förhand fantastisk match mellan Europas två spelmässigt sett vackraste lag. Det var dessutom ett möte med två svenskar i huvudrollerna, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson. Och det var framför allt ett möte mellan världens två bästa fotbollsspelare på varsin sida av planen, Ronaldinho och Thierry Henry återvände till staden där allting började.

Henry född och uppvuxen i Paris fick återvända till arenan där han en gång blivit världsmästare och Ronaldinho fick återvända till staden där han började sin europeiska proffskarriär. Det var i Paris han tog de sista kliven till en världsspelare, in i den brasilianska VM-tuppen som tog guld 2002.

Aftonbladets Simon Bank skrev i sin krönika före matchen att det var som ett möte mellan Robert De Niro och Al Pacino i filmen Heat. Så spännande att man nästan inte vågade titta och trots att skådespelarna själva inte gjorde mycket annat än att titta på varandra kunde det inte bli dåligt. Expressens Mats Olsson skrev i sin krönika att han önskade alla inblandade väl. Jag höll med båda två till 100 % och 20:45 på Stade de France sparkades finalen igång. Passande såhär i Joga Bonito tider att bägge lagen representerades av otaliga tekniker sponsrade av Nike.

De förväntade laguppställningarna på planen och bara fem minuter gammal nådde matchen en rejäl spänning. Henry hade två kanonlägen att ge Arsenal ledningen men Barcelona fick så småningom kontroll på bollarna och slog med fantastisk precision ut dem till den evigt löpande Giuly. Fransmannen gjorde också matchens första mål men den norske domaren Hauge hade hittat en frilägesutvisning i momentet innan och Jens Lehmann fick som första spelare i en Champions League final lämna planen till följd av ett rött kort. Vad den norske domaren gjort för att imponera på UEFA vet jag inte, men i mina ögon var han inte mogen uppgiften att döma världens största klubblagsmatch. Hur regeln lyder och hur situationen skulle ha bedömts låter jag vara osagt, men för alla oss som väntat på The Final var det givetvis tråkigt att Arsenal reducerades till tio man. 20 minuter senare filmade, den i första halvleken strålande, Eboue till sig en frispark och Sol Campbell skallade in Henrys frispark och den ifrågasatte engelske mittbacken gjorde sitt första mål i Champions League, vid helt rätt tillfälle.

För första gången den här säsongen var Barca rejält pressat. Precis innan andra halvlek börjar såg man i tv-skärmen hur Henry och Ronaldinho sa någonting till varandra och brassens min var väldigt sammanbiten. Frank Rijkaard tog ut den elegant arbetande Edmilson direkt i paus för att ersätta honom med spelgeniet Iniesta. Jag vet inte om Edmilson gjorde sin bästa match igår men jag är väldigt förtjust i hans enkla och väldigt effektiva sätt att spela fotboll på. 

Thierry Henry fick en chans att avgöra, Fredrik Ljungberg likaså men trots stolpskott, frilägen och farliga frisparkar stod det 1-0 när klockan tickat upp mot 75 minuter. Då fick Etoo sin andra farliga chans att näta, den första hade han via Almunias hand tvingats se gå i stolpen. Den lilla nätta skarven av inbytte Larson placerade Etoo, för dagen ute till vänster, i mål vid första stolpen och Barca fick utdelning på allt sitt bolltrillande. Den här kvällen skulle dock inte få det avslut som vi på förhand hade tippat. Att Ronaldinho eller Henry skulle frälsa sitt respektive lag. En för dagen ganska beskedlig Ronaldinho var aldrig nära och Henry missade sin stora chans i mitten av andra halvlek. Nej, den här kvällen kom att tillhöra Juliano Belletti och till stor del även Henrik Larsson. 



Fingertoppskänsla och mod av Frank Rijkaard slutade med att Barcelona till slut hade offensiva spelare på varenda position. Deco, Iniesta, Ronaldinho, Etoo, Larsson och Giuly dansade fram på Stade de France och då kunde till slut inte Arsenal med sitt organiserade försvar stå emot. I september hade man släppt in sitt senaste Champions League mål fram till Etoos igår. Nästa dröjde bara fem minuter. Det var då en veteran från Högaborg i Skåne och en inbytt högerback född i brasilianska Cascaval och fostrad i Cruzeiro avgjorde den här tillställningen. Larsson hittade Belletti med en enkel passning och denne visade ingen tvekan eller pardon, tryckte bara till bollen som smet in mellan Almunias ben och sedan var det total eufori.

Henrik Larsson ja. Jag vet inte hur bra Nordahl, Lidholm, Gren, Edström och alla de andra genom tiderna har varit. Men Larssons meriter är fantastiska, inte bara med svenska ögon sett. Han har deltagit i två EM och två VM-slutspel och gjort mål i samtliga. Gjort två mål i en UEFA-cup final som han förlorade. Otaliga seriesegrar och skytteligavinster i Skottland med Celtic. Tilldelats den Europeiska Guldskon för bästa målskytt i Europa en gång. Och de två senaste åren har han tagit två ligaguld och ett Champions League guld med Barcelona. Det räcker så. Alla tvivlare som hävdade att Larsson dominerade bara för att han spelade i Celtic, ni kan ju ta och läsa föregående rader en gång till. Henrik Larsson lämnar Barcelona som en hjälte. Inbytt i 60:e minuten var han direkt avgörande för att Barcelona tog sin blott andra titel i Champions League, eller som den förut hette, Mästarcupen.

För den andre svensken slutade finalen inte lika lyckligt men Fredrik Ljungberg visade återigen vilken stor spelare han är. Ett oerhört arbete i det defensiva samtidigt som han ständigt var villig att löpa i offensiven för att få till ett avgörande. Problemet i svenska medier är att Ljungberg allt som oftast döms efter antalet mål. För några år sedan sprang han in minst tio mål varje säsong men har det senaste året tvingats ta allt mer defensivt ansvar och den uppgiften löser han på ett föredömligt sätt. För Henrik Larsson var det definitivt den sista chansen att vinna Champions League, Ljungberg kan om ödet vill honom väl, kanske få en chans till.

Det gladde mig även att se att Henry inte var alltför nedslagen efteråt. Han kramade om allt och alla och vem vet, kanske var det hans blivande lagkamrater som firade triumfen igår. Jag tror inte Henry stannar i Arsenal ett år till.

Till sist, nog för att det svänger snabbt i fotboll men borde inte konfettin som blåstes i luften bakom Puyol och de andra varit röd och blå, istället för röd och vit? Kanske var arrangörerna säkra på att det rödvita Arsenal, för kvällen klädda i gult, skulle ta hem pokalen när Barca aldrig lyckades göra mål. En inbytt högerback från Brasilien och en 34-åring från Högaborg i Skåne ville dock annat.

Grattis Barcelona!

Oscar Lindgren2006-05-18 17:05:00
Author

Fler artiklar om Frankrike

UEFA Nations League: Israel - Frankrike