Back to Paradise
Här är min reseberättelse om min andra resa till Celtic Park. Den gick av stapeln helgen som var (20-22/10). En resa som innehöll besök i fiendeland, upphetsning att kanske få ett skott på sig och självklart massor av fotboll.
Nackdelen med att ett flygplan avgår relativt sent är att dagen för avresa går fruktansvärt sakta. I och för sig är alltid väntan på något roligt det roligaste eller något i den stilen. När man sedan måste checka in två timmar innan avgång och att flygplanet sedan lyckas vara försenat så blir väntan ännu längre. Med andra ord kunde resan inte börjat bättre.
Väl på flygplanet hinner exalteringen över att få sätena längst fram i planet knappt lägga sig innan resans ända besvikelse inträffar. Jag har drabbats av ett oförlåtligt misstag att för tillfället inte ha på mig min Celtichalsduk när två skotska Celticsupportrar går förbi våra stolar på väg in i planet. Det hemska med det är att min reskamrat, också känd som pappa, har på sig sin halsduk. Naturligtvis hälsar skottarna på honom med glatt humör men jag blir bortglömd som en jag-följer-med-pappa-på-matchen-fast-jag-egentligen-inte-bryr-mig-om-fotboll-grabb (Hallå!, Det är jag som är den stora supportern här!!).
Nåväl, väl framme på Prestwick (ovanligt snabb resa eftersom att jag under hela flygresan varit helt inne i boken Fever Pitch av Nick Hornby, en bok som ni antagligen känner till, ett stort mysterium att jag inte läst den innan) delade vi en taxi med några skottar till hotellet. Ett ganska slitet hotell men med ett kanonbra läge.
När vi checkar in på hotellet frågar vi om det är mycket oväsen utanför på natten men blir lugnade med att vi inte kommer att höra något, skönt tyckte vi eftersom att vi var ganska trötta. När vi gick upp på morgonen efter en riktigt dålig sömn på grund av väldigt mycket oväsen på gatan utanför tänkte vi naturligtvis först klaga. Men genom att vi hade hört tre låtar om Rangers framförda av Celticsupportrar, ni fattar, under nattens gång gjorde att man var på bättre humör än så, det var ju ändå matchdag och inte en dag som skulle börja med att framföra klagomål!
Istället efter att ha avnjutit en skotsk frukost (okej då, en ganska modern skotsk frukost för mig) bar det av till en Celticshop för att göra en del inköp. På vägen dit gladde vi oss åt att en Rangersbutik på samma gata hade lagts ned, dagens gladaste syn än så länge. På vägen dit gick vi förresten förbi en staty, jag vet inte på vem men han var skrämmande lik Sven-Göran Eriksson.
Sen, efter lite bekymmer med vad vi skulle hitta på bestämde vi oss för att ta en promenad, över Clyde-floden och in i utkanterna av Rangerskvarteren för att se hur de här människorna kan ha det. Vi kände oss faktiskt som små barn som gjorde något de inte får – särskilt när vi passerade gamla slitna Rangerspubar.
Efter det lilla ”äventyret” gick vi tillbaka till hotellet för att göra oss matchklara. En kort vandring till Gallowgate och man kände matchpulsen komma. Vi besökte 4-5 pubar (lugna er, jag drack bara cola) innan himlen öppnade sig. Att jag och min pappa är sådana nördar att vi bara måste se lite grann på en korpmatch eller liknande som vi på en fotbollsplan bredvid Gallowgate fått syn på mitt i spöregnet kan jag fortfarande inte fatta, man kan ju undra hur man tänker ibland.
Inne på arenan kände man sig som en svamp men vad gjorde det, knappa 45 minuter till avspark. Men vi lyckades naturligtvis ta fel platser först. Precis när vi hade satt oss och var på gränsen till extas över att vi hade fått ett par platser precis under tak (raden under oss kämpade mot regnet) fick vi reda på att vi tagit fel platser och vi fick snällt flytta ner några rader, ner till regnet. Men vad gjorde lite regn när man kom ännu närmare spelarna och man kanske nu hade möjligheten att få ett skott på sig.
Matchen kanske inte kommer att skrivas in i historieböckerna som tidernas match men Celtic gjorde det de skulle och vann med 2-1 (Magic 2). Nakamura och Gary Caldwell fick bäst kritik i de olika tidningarna (ni kan räkna med att vi läste nästan varje artikel i nästan varje tidning) men i den något svåra vinkeln vi satt i vill jag framhålla Kenny Miller. Han verkade fantastiskt spelsugen.
You’ll never walk alone spelades två gånger men utan riktigt stor entusiasm hos publiken men det dög ändå. Andra hejarramsor var den obligatoriska We shall not be moved, Stand up for the Champions (riktigt bra tryck i den), There’s only one Kenny Miller, Pearo Pearo Pearo osv, Celtic klapp klapp klapp, och flera övriga men som dock inte blev särskilt högljudda.
Efter matchens slut begav det sig ner för Gallowgate för att hitta ett ställe att käka på. Det blev en mycket fräsch pub med lagom mycket folk. Efter god mat och noggrant studerad resultattavla med dagens resultat både i SPL (Hearts – Kilmarnock 0-2) och de engelska ligorna beslutade vi oss för att ta det lugnt på hotellrummet resten av kvällen, vi hade som sagt inte sovit så bra och var otroligt trötta.
Efter en något bättre sömn och ännu en god frukost visste vi inte riktigt vad vi skulle hitta på. Eftersom att vi bodde granne med tunnelbanan bestämde vi oss för att köpa dagskort och göra en minisightseeing i Glasgow. Efter föregående dags äventyr i Rangerskvarteren kände vi nu att det var dags att åka till fiendens bas. Första anhalt, Ibrox. För er som inte besökt denna arena och på något underligt sett gärna vill se dan kan jag här med lugna er, ni behöver inte åka dit, det är bara att kolla på vilket hyreshus som helst och ni har skapat er en uppfattning om hur den ser ut. Jag har ett par intressanta bilder för att bevisa det.
Efter Ibrox blev det några stopp till, bland annat på en pub för att se Man United-Liverpool. Att sedan flygplanet lyckades vara försenat än en gång gjorde att man i lugn och ro kunde se klart Reading-Arsenal på flygplatsens pub.
En riktigt rolig resa avslutades perfekt med att än en gång få platserna längst fram i flygplanet.
