And the fat lady sings ”Three in a row!”
Jag har nog aldrig varit så glad över att ha fel om något som jag är ikväll. Jag trodde nämligen att vi var uträknade för bara några veckor sedan, och skrev i en tidigare artikel att vi inte skulle få hem något guld till Celtic Park denna säsong, men nu plötsligt står vi där med bucklan i handen!
Sista omgången i SPL och upplagt för max dramatik. Vi möter Dundee United samtidigt som Rangers möter Aberdeen, bägge ligger vi på 86 poäng men vi har fyra måls bättre målskillnad. Konstigt nog kände jag mig inte nervös innan matchen (till skillnad från t.ex. Linnea, som haft hjärtat i halsgropen sedan igår ;).
Vi samlas som vanligt på O’Connells i Gamla Stan, Stockholm, och vi var rätt många ikväll. Det hade även smugit sig dit några Rangersfans, då de visade den matchen också. Stämningen var på topp redan från början, då rebellmusiken ljuder ur högtalarna innan match.
Vi börjar också starkt, tar hand om bollen på en gång och trycker högt upp i banan. I femte minuten får vi en frispark på vår vänsterkant i anfall, som Robson slår in och den går bara centimeter över Caldwells huvud. Dundee visar dock direkt efter att de inte är ofarliga i sina kontringar, då Hunt snappar upp en långboll och har något stegs försprång till McManus, men skottet är svagt och går rakt på Boruc
Vi fortsätter pressa och i tolfte minuten får vi en kontring, Nakamura slår en låg cross till McGeady som har bra läge att avsluta, men Dundees duktiga målvakt Zaluska (f.d. lagkamrat med Boruc för övrigt) räddar till en resultatlös hörna. Strax efter är det dags igen, då Nakas inlägg når Robson, men återigen räddar Zaluska snyggt. Det ser lite oroväckande ut som många matcher gjort i år, vi pressar, har boll och skapar en del men kan inte sätta bollen, samtidigt som våra motståndare kommer i farliga kontringar.
I 37:e minuten bryter Dundee bollen på mitten, och en lång pass till en öppen De Vries ger honom ett kanonläge att skjuta. McManus hinner inte dit, och Caldwell syns inte till, men som tur är går skottet en bra bit utanför. Det står 0-0 i halvtid.
Vi startar även andra halvlek starkt. I 46:e minuten får Jan Vennegoor of Hesselink ett kanonläge i Dundees straffområde, men hans får ingen kraft i skottet och Zaluska kan enkelt ta hand om bollen. Strax därefter är det Skippy som har 3-4 skottlägen, men istället för att skjuta vrider och vänder, något som slutar med att bollen rinner över kortlinjen till en inspark. I 48:e minuten hittar Robson till Nakamura i straffområdet, som drar till med högern, men en back kan rensa bollen, som går tillbaka till Naka. Naka vänder bort en försvarare, kontakt uppstår och Naka försöker förstärka på tok för mycket. Slutar med en varning för japanen…
Nästa chanser är Dundees. De Vries är fortsatt vass i kontringar, vänder bort Naylor i straffområdet och skjuter ett lågt skott som Boruc klarar till hörna. På hörnan får Swanson till ett klurigt skott som Boruc får precis över ribban.
Celtic gör sitt första byte i 68:e minuten, då Scott Brown ersätter Nakamura.
I 72:a minuten kommer sedan det viktiga 1-0 målet, då Hartley slår in en riktigt bra hörna, som Jan Vennegoor of Hesselink möter perfekt. Zaluska är chanslös och 1-0 är ett faktum! Strax innan hade Celticfansen fått reda på att Aberdeen hade tagit ledningen med 1-0 genom Lee Miller. Man kan lugnt säga att stämningen på O’Connells var på topp, och det skulle bli bättre när Aberdeen gjorde 2-0 genom Darren Mackie, och sedan Rangers också fått Novo utvisad. I 81:a minuten kommer Samaras in istället för JVOH, som hyllas på vägen av plan. Några minuter tidigare hade Wilson ersatt Naylor.
Minuterna rinner iväg och när klockan står på 92:29 blåser domaren äntligen av matchen och firandet kan börja; THREE IN A ROW! Vi på O’Connells gör vårt bästa för att matcha sången på Tannadice, och glädjen vet inga gränser för stunden! Man of the match går från mig, precis som på Celticfc.net, till Paul Hartley, även om det var extremt tajt mellan honom och Robson. Men Hartleys kämpaglöd och vilja framför allt i defensiven var enorm ikväll!
Klockan tickar sedan på medan sångerna byter av varandra innan det är dags för prisutdelning. Men sen blir det äntligen dags, och 23:05 lyfter lagkapten Stephen McManus, som sista spelare att få medalj, SPL-bucklan mot skyarna och firandet börjar på riktigt.
Detta var även en speciell titel med tanke på vad som hände nyligen då Tommy Burns gick bort efter en tids sjukdom i cancer. McManus tillägnade seger till Burns och ett stort tack ska gå till alla lagen som spelade ikväll, och bar svarta armbindlar! Spelarna bar även specialtryckta T-shirts efter matchen till minne av Tommy Burns.
