Rangers - St Mirren 2-1
Rangers vann mot St Mirren och är definitivt med i racet, trots att avslutningen blev litet svettig. Chansmässigt borde Rangers ha vunnit rätt stort, men efter ett mål av Miranda tio minuter från slutet av ordinarie matchtid blev det att hålla undan istället för att bara slappna av.
Nog fick man litet av en chock till att börja med, när man kollade laguppställningen. Backlinjen bestod av Broadfoot, McCulloch (!), Weir och Whittaker. Sedan hade man ett mittfält bestående av Davis, Mendes, Ferguson och Adam (!) bakom det nästan givna anfallsparet Miller/Boyd.
"Det må vara hur det vill med den saken, men risken är stor att Smith ångar på som vanligt", skrev jag i införrapporten, och där fick jag ordentligt på näsan. Vi snackar ommöblering här. Frågan är om det var fråga om att cirkulera spelare eller för att satsa på bredd. För i så fall kan man fråga sig vad McCulloch gör i mitten. Antagligen ville man låta Adam fylla på från ytterbackplats.
Hursomhelst tycktes det fungera. Innan det gått fem minuter slog Mendes en av sina kirurgiska passningar från mittlinjen diagonalt ner till kanten av straffområdet. Boyd nickade bollen ner på fötterna till Miller som väggade tillbaka till Boyd, och Boyd satte ettan.
Fem minuter senare var Miller återigen inblandad i väggspel, den här gången med Broadfoot, innan bollen hamnade hos Davis som kunde panga in nummer två.
Fansen på Ibrox hoppades nu naturligtvis på samma massakrer som mot Inverness för inte så länge sedan. Och rent spelmässigt kunde det ha gått så, men bollen studsade inte riktigt som den skulle.
Med tretton avslut skulle det kunna blivit fler mål. Men efter att Miranda fått in sitt mål i 81:a minuten blev det till slut ändå fråga om att spela slut matchen. Det viktigaste nu är helt enkelt att inte tappa några poäng.
