Rangers lyckades inte besegra Aberdeen
Rangers hade chansen att behålla pressen mot serieledande Celtic på lördagen. Hade dessutom Hibernian slagit rivalerna hade Rangers rent av kunnat gå om. Men trots att man styrde matchen och flera gånger var nära ett avgörande, klarade inte Rangers av att göra mål. Då Celtic slog Hibs på the Piggery - som många Rangers-fans kallar Celtics hemma-arena - har de grönvita dragit ifrån ett par poäng i toppstriden.
Låt oss vara ärliga en stund. Även om Rangers var klart dominerande, så borde de ha utnyttjat sina möjligheter. Även om matchen emellanåt hettade till så kommer gårdagens drabbning inte gå till historien som ett av de klassiska mötena lagen emellan. Stora delar var matchen ganska stillastående och trevande.
Walter Smith förvånade supportrarna med en ganska intressant, men underlig laguppställning. Han hade tydligen tagit fasta på Aberdeens starka form, och gick tillbaka till ett koncept vi supportrar blivit allt för vana vid, en defensiv 4-5-1. Dessutom lät han den främsta målskytten Kris Boyd vila till förmån för Kenny Miller. Den femte mittfältaren var defensiv och hette Lee McCulloch.
Låt oss analysera detta litet noggrannare.
Först och främst 4-5-1-uppställningen. Förra säsongen kan en hel del av framgångarna i Europa-spelet attribueras till detta system. Det har en klar fördel, då man kan komma till kraftfulla kontringar genom att yttermittfältarna gör löpningar och backarna fyller på, och sedan kan man snabbt gå till försvar igen.
Problemet är att detta spel är beroende av att man har bredd på båda kanter med yttrar som inte bara springer mycket, utan även snabbt. Rangers saknar som bekant bredd på vänsterkanten, det är ett problem man brottats med länge nu, och det är det näst viktigaste problemet man har att lösa, direkt efter det tunna försvaret.
Med andra ord fungerar inte 4-5-1 riktigt offensivt när man saknar den här bredden. Dessutom är det fråga om ett, förvisso starkt men ändock, SPL-lag. Motståndarna är inte Fiorentina, Werder Bremen eller för den delen Barcelona. Rangers position, storlek och material borde innebära att man kan kontrollera en match utan defensiv uppställning.
Det andra som behöver tas upp noggrannare är valet av anfallare. Jag kan förstå att Walter väljer att inte spela Boyd som ensam topp. Boyd är inte en spelare som skapar chanser, utan en som utnyttjar de som skapas av andra. Han är en spelare som i allmänhet har behov av en partner. Han passar bättre i ett tvåmanna-anfall.
Men frågan är varför man låter Kenny Miller ta platsen längst fram. Han har tappat form på sistone. Han har verkat trött och oexakt. Jag föreslog i inför-rapporten att han borde vilas ett litet tag, och efter den här matchen måste jag säga att jag vidhåller den positionen - Miller misslyckades genom att han inte orkade springa i rätt luckor, genom att uppmärksamt ställa sig i offside och genom slarvig bollhantering. Han missade ett friläge genom just denna bollhantering. Det finns flera som jag tror hade kunnat fungera bättre.
Att stoppa in McCulloch är kontroversiellt. Han har haft en svacka på ett och ett halvt år, med avbrott för sporadiska hyfsade insatser. Många ifrågasätter hans roll i laget och kritiserar Smith för att favorisera honom så till den grad att han stoppar in honom i ett redan instabilt försvar bara för att behålla honom på plan. Det må vara hur det vill med den saken, men igår spelade han defensiv mittfältare, och faktum är att han var riktigt bra - han skapade en av de absolut vassaste chanserna genom att spontant dra iväg ett stenhårt skott som Hearts målvakt lämnade i retur åt en sopren Miller. Det skulle varit 1-0 där, men Miller var offside, antagligen på grund av brist på koncentration. När jag ser reprisen blir jag övertygad om att han egentligen är rutinerad nog att ta sig till den positionen utan att springa genom en offside position.
En annan positiv kraft var 17-åriga John Fleck som återigen fick chansen att spela, och det i en sådan här viktig match. Och han var en av Rangers absolut bästa spelare (tillsammans med Bougherra och Mendes, vilka förväntas tävla om titeln som matchens lirare). Han bidrog med individuella prestationer och fart. Och istället för att försöka passa runt Aberdeen-försvaret, så valde han att utmana sin försvarare, gång på gång. Visserligen med blandat resultat, men att han gjorde det var en positiv signal. Att han lyckades mer än han misslyckades visar också på potential. Fleck anses av många vara en av den kommande generationens stora skotska spelare, och många supportrar börjar få höga förväntningar på honom. Man får hoppas att han kan hantera detta. Jag ser fram emot att följa honom om han får vara kvar i klubben.
Men som sagt, genom något underliga coaching-beslut - till exempel sattes Boyd till slut ändå in som mer eller mindre ensam topp - och ett relativt trevande anfallsspel och ett antal ofördelaktiga studsar, lyckades inte Rangers plocka hem en seger man borde ha fått.
Pressen ligger fortfarande kvar på Rangers. Vi kan inte hoppas på att Celtic fortsätter tappa poäng. Det är tyvärr fullt möjligt att det är denna match och kommande Old Firm som till slut avgör vem som blir den här säsongens ligamästare.
I artikelkommentarerna frågade man efter laguppställningar. Jag hör och lyder. :)
Aberdeen: Langfield (52), Foster, Severin, Diamond, Mulgrew. Mackie, McDonald, Kerr, Aluko (81), Duff (64), Miller. På bänken: Mair, Considine, Maguire (81), Bossu (52), Wright, De Visscher, Vidal (64).
Rangers: McGregor, Broadfoot, Weir, Bougherra, Papac, Davis, Ferguson, Mendes, McCulloch, Fleck (77), Miller (63). På bänken: Ness, Alexander, Boyd (63), Novo (77), Dailly, Whittaker, Niguez.
