Årskrönika 2008-2009 - Del 1

Rangers-redaktionen inleder en ingående sammanfattning av den berg-och-dalbana som årets säsong bjudit på. Först ut försöker vi besvara frågan - varifrån kom Rangers in i årets kampanj, och varför är allt så förbannat skönt, trots Europa-fjaskot, den ekonomiska krisen och förlusten i CIS-finalen?

Rätt tidigt varnade jag för att den här säsongen skulle kunna komma att bli en mellansäsong. De inledande resultaten och mängder av andra saker har gjort att den här säsongen på något sätt har känts som en lång besvikelse.

På något sätt byttes besvikelsen ut mot ett darrande crescendo i slutet, med en succé som är svår att matcha under senare år. Detta har skett utan att man kunnat förstå hur det egentligen gick till. För ett halvår sedan trodde väl ingen att Rangers skulle avsluta säsongen med en dubbel. Och, förutom den underbara sista veckan, så har väl egentligen inte så fruktansvärt mycket ändrats.

Gång efter annan har fantastiska händelser varvats med anti-klimax och djupa dalar, och när allt är sagt och gjort får jag nog erkänna att den krassa verkligheten är att vi i slutänden vann ligan, inte därför att vi var fruktansvärt mycket bättre (oavsett resultat är vi alltid fruktansvärt mycket bättre, men det är en supporter som skriver), utan därför att vi tappade mindre.

Men vad gör väl egentligen det idag? Förra året tappade vi fruktansvärt mycket när vi hade det i vår hand. I år gjorde vi det inte. Och när allt kommer omkring - inte fan kan jag väl gråta över hela säsongens lågvattenmärken, när det bästa sparades till sist, och det bästa var otroligt skönt och otroligt vackert och otroligt rätt?

Sanningen är att fulspelet runt Cuellars försvinnande, praktfjaskot mot Kaunas, ligacupfinalen och Boozegate kan inte förta glädjen Rangers supportrar kände efter årtiondets Old Firm i höstas, vid prisutdelningen efter segern mot Dundee United (en av säsongens bästa matcher), Nacho Novos drömmål i cup-finalen som gav oss dubbeln.

Innan allt började
Men för att förstå den underbara glädjen vi nu kan uttrycka vid sammanfattningen måste man se varifrån vi kom.

Vi kom från förra säsongen, som kunde blivit helt fantastisk, men som fick en ganska avslagen avslutning. Vi fick en cup-dubbel, men det var så mycket mer vi fick se glida oss ur händerna.

Vi gjorde, med skotska förutsättningar mätt, en enastående början av Champions League. Vi spöade både Stuttgart och Lyon rätt så klart, och fick sedan 0-0 mot Barcelona i stort sett genom ett taktiskt mästerverk. Även om folk skrek om anti-fotboll - det är lätt att klaga när man inte gör tillräckligt bra ifrån sig, och mest av alla skrek Messi - men faktum är att Rangers vann den matchen med 0-0. Sedan var det dags att åka ner till Barcelona.

"Nobody likes us? Do we care?"
Därifrån åkte supportrarna efter att ha kommit dit i tiotusental utan allvarligare följder än att några blivit fulla, några skräpat ned och några kissat på träd eftersom det inte fanns några förberedelser att ta emot så många människor - och att Barcelonas nöjesidkare tjänat in en säsongsinkomst på de törstiga skottarna. När man åkte hem hade en fjärdedel av de tillresta blivit blåsta på biljetten, och man hade utsatts för ett regn av mynt och muggar och andra provokationer under hela matchen. Och trots att det hade varit betydligt mindre bråk än om en vanlig rockfestival med samma antal människor hade arrangerats i staden istället, så skrev el Mundo Deportivo att Rangers-fans per definition var dåliga människor, lata och dumma och inte förtjänade att ha med fotboll att göra eller beträda katalansk mark igen. Många kom hem och omdefinierade sin uppfattning om omvärldens inställning till dem.

Sammanbrott på sammanbrott
Men det hela var inte slut. Rangers hade fortfarande avgörandet i sin hand för att ta sig vidare i Champions League. Men detta gled oss ur händerna efter två totala ihopklappningar. Speciellt den mot Lyon är väl snudd på legendmaterial. Ett öppet mål från två meter hade sannolikt tagit oss vidare, men efter att Darcheville i vanlig ordning bränt chansen bröt Rangers ihop totalt.

Ändå lyckades man kämpa sig fram till UEFA-cup-finalen. Kampanjen dit var underbar. Matchen var meningslös. Bråken runt om på staden har det tjatats tillräckligt mycket om. Men Zenit var värdiga vinnare av UEFA-cupen, Rangers var det inte. Och hur mycket de bråkiga idioterna än förtjänar att hoppas på med stålskodda kängor, så gjorde Manchesters kravallpolis, bristfälliga stadsledning och - efter vad jag har hört - snudd på varenda huliganliga i hela England sitt bästa för att förvärra situationen.

Ligan slutade inte bättre den. Man hade segern i sin hand ända till slutet. Och man klappade ihop även där. Man kan tala om det späckade schemat och hur ligaledningen vägrade göra något för att hjälpa till - snarare tvärt om. Man kan tala om att uppskjutningarna klaffade väldigt bra för jagande Celtic. Men till slut skall ändå sägas att Rangers hade ligasegern i sin hand, och tappade den. Man kunde inte leverera när det gällde. Man orkade inte hela vägen. Inte i Champions League. Inte i UEFA-cupen. Inte i ligan.

Nu kan spelet börja
Det är från den utgångspunkten man måste se Rangers säsong 2008-2009. Man måste inse att det var ett tröttkört lag som haft allt och förlorat det mesta, med en otroligt stolt manager som befann sig under press och med en klubbledning som stod under massiv kritik från supportrar som ifrågasatts och bespottats under i stort sett en hel säsong, ibland med fog och ofta utan. Det är först då man kan inse vad årets dubbel betyder, både för klubben, för ledningen, för spelarna och för supportrarna.

Detta är den nödvändiga, och antagligen allt för långa inledningen, på Rangers-redaktions krönika över årets säsong. Det blir några delar till, två eller tre. Säsongen har varit lång och variationsrik, och det krävs en del för att sammanfatta den på ett vettigt sätt.

Mathias Hellsten2009-06-02 00:47:00
Author

Fler artiklar om Rangers