Årskrönika 2008-2009 - Del 2
Rangers-redaktionen fortsätter sin omfattande årskrönika. I del 2 diskuteras Silly Season - Miller, Cuellar, Bougherra, Mendes med flera, den mediokra försäsongen och dess skadehelvete, samt det pinsamma utträdet ur Europa-spelet. Det är med dessa förutsättningar, och mot denna bakgrund, klubben satte igång sin kampanj för året på allvar.
Silly Season
Det går inte att prata om den här säsongens Silly Season utan att börja med de två största snackisarna - Kenny Miller, som kom in i klubben, och Carlos Cuellar, som försvann.
Kenny Millers återkomst
Kenny Miller dök först upp som ett löfte i Hibernian, då han blev lagets bästa målskytt under säsongen 99-00 och utsedd till Skottlands främste ungdomsspelare år 2000, innan han som så många Hibs-talanger gick vidare till en Old Firm-club - i juni samma år kom han till Rangers. Där fick han en pigg start och gjorde mål både i hemlandet och ute i Europa-spelet (bland annat mot Kaunas - mer om dem senare). Efter ett tag sinade dock målen och han lånades ut till Wolverhampton. Där lyckades han bland annat bli vital i lagets uppflyttning till Premier League, och gjorde segermål mot Manchester United och dessutom en kvittering mot Liverpool. Vid det laget hade han permanenterats i klubben.
2004 sökte sig Kenny dock bort från klubben då han tyckte att han fick för dålig speltid. Trots att han blivit lagets bäste målskytt tre säsonger i rad vid det här laget lät de honom gå som Bosman - och han sökte sig till Celtic. Det var där grunden för kontroversen började. Inte så mycket i det att han spelat för båda klubbarna - det var visserligen kontroversiellt, men flera spelare hade gjort samma sak, utan för att han vid ett Old Firm-mål satt igång och kråma sig med Celtics klubbmärke i hand framför publiken. Säga vad man vill om klubbkänsla, men gör man på det sättet i ett Old Firm så får man räkna med att de flesta anser att man har valt sida.
Sedermera försvann Miller till Derby, återigen för att få mer speltid. Men bara ett halvår senare stod det klart att klubben sannolikt skulle flyttas ned, och Miller ville flytta. Siktet var inställt på Rangers.
Det hela vart inte bara kontroversiellt för att han hade spelat för Celtic, utan alltså för att han kramat deras klubbmärke inför ögonen på sina forna supportrar. Där ligger den stora kontroversen. Som Chris King i supporterklubben Invicta Loyal sa i en intervju med oss i september förra året - " Jag ser honom […] inte som en del i Rangers-familjen. Han visar ingen passion för klubbmärket, han är i mina ögon just en av de ”pengagalna” spelarna som inte bryr sig om var de spelar, bara de får sina pengar. "
Det skulle bli svårt för Kenny att åter bli accepterad av Rangers-fansen som till och med protesterade på läktarna inför övergången. Så här i efterhand får man erkänna att han dock lyckats med uppgiften - kanske för att han inte åmat sig för mycket med klubbmärket utan visat upp en professionell attityd, och för att han trots svackor blivit betydelsefull för laget. Han och Kris Boyd har bildat SPL:s klart farligaste och effektivaste anfallspar den här säsongen. Att han gjorde mål i sitt första Old Firm efter återkomsten hjälper sannolikt också.
Cuellar försvinner
Nästan lika mycket chock blev det runt Cuellars försvinnande. King Carlos, som han kallades, fick ligans pris som bästa spelare, och var ovärderlig i Rangers som mittback, inte minst i den taktiska och defensiva Europa-kampanjen. Han var också väldigt populär som spelare.
Inför säsongen fick man in Bougherra från Charlton. Han fick sedermera en egen enorm betydelse för Rangers under säsongen, men i samband med Cuellar bör nämnas att vi supportrar i huvudsak såg honom som den försvarspartner till King Carlos som skulle göra vårt försvar än starkare. Med det försvarsparet hade säsongen sedan artat sig väldigt annorlunda.
Istället gick Carlos till Aston Villa den 12 augusti. Officiellt var det fråga om 7,8 miljoner pund, ett inte allt för dåligt pris, och en release-klausul i kontraktet. När det däremot läckte ut att Alan Hutton och Cousin tidigare kunde ha pressats att lämna klubben av dess ekonomiska ledning och av finansiella skäl, så dök det upp några spekulationer om att så även kan ha varit fallet med Cuellar - möjligheten var för bra för att vara sann för klubbledningen, trodde många supportrar, och den typen av tankar var inte ovanliga under den här perioden. Det finns dock ingenting som vare sig bevisar eller motbevisar den här teorin.
Hursomhelst gjorde Rangers en vinst på nästan fem och en halv miljoner pund för kung Carlos. Hur han själv känner i efterhand för att ha gått från att ha varit den viktigaste spelaren i tronpretendenten Rangers till att ha fått mindre speltid på fel spelposition i en bättre ligas sjättelag och nästa år se fram emot Europa-spel mot storheter som Amkar Perm, Timişoara, Hearts och Vorskla Poltava vet vi inte. Men visst är nog lönen betydligt bättre. Jag önskar dock honom all lycka. För mig är han fortfarande en spelare som hade blivit en legend om han stannat tillräckligt länge.
Andra nyförvärv
Men som sagt var dök Bougherra upp, och kanske är det så att hans framgångar dövade den värsta förbittringen över Cuellars försvinnande (även det faktum att SPL ÄR en farmarliga spelar förstås in). Bougherra har blivit Rangers viktigaste spelare sett över säsongen - skyttekungen Boyd i all ära - och även om han hade gjort sig bäst som partner till kung Carlos så har han på egen hand visat sig vara en så gott som fullgod ersättare. Återstår förstås att se om han får vara kvar.
En annan spelare som visade sig vara en jättesuccé var Pedro Mendes. Om inte presenterade han sig genom ett nu legendariskt mål i säsongens första Old Firm, som i sig var en enorm topp under säsongen - mer om detta i nästa del av krönikan. Med sitt rappa steg och sina exakta precisionspassningar har Mendes även han kommit att bli en favorit bland supportarna, även om man måste medge att han tappat fart under säsongen, så var han - och inte kapten Ferguson på något sätt - nyckeln till SPLs antagligen starkaste mittfält när det var som bäst.
Fyra nytillskott som var segstartade var Maurice Edu, Kyle Lafferty, Velicka och Aaron Niguez.
DaMarcus Beasleys amerikanske landslagskollega Edu, nordirländaren och Rangers-supportern från barnsben Lafferty (som gjorde mål på Sverige i EM-kvalet), och litauern Velicka fick vänta länge innan de fick en ordentlig chans, men har visat sig riktigt viktiga i olika perioder. Edu är inte en spelare som syns, men som gör nytta och jobbar hårt. Lafferty hamnade i en formtopp offensivt just när Rangers anfallspar nummer ett - Boyd och Miller - hamnade i en samtidig svacka, och Velicka var en utmärkt utfyllnad (som dock bör vara en av de som försvinner för att lämna plats om jag får bestämma).
Niguez var ett av de absolut intressantaste nyförvärven inför säsongen, en ungdomsspelare som har hypats som näste Messi av vissa - jag vet, stora ord. Trots dessa vitsord har Walter Smith inte gett honom någon riktig chans. Om det beror på Wallies konservativa läggning eller för att han sett något jag inte sett (vilket han antagligen också gjort och det är därför han är manager istället för mig, ha ha) vet jag inte. Han har gjort ett par riktigt stora insatser när han väl fått chansen, dock. Enligt vad jag förstår är han kvar på lån även nästa säsong och förhoppningsvis kan han börja blomma ut då.
Annars var besvikelsen att vi inte hade någon chans att få in Farfán och Pallidino, jag hade hoppats på dem.
Försäsongen
Först bör noteras att försäsongen inte var resultatmässigt någon större succé. Man testade nya spelare och nya konstellationer. Resultatet var rätt mediokert. Man lyckades återigen besegra tyska gärdsgårdsklubbar, man orkade inte med Schalke, och man stod chanslösa mot ett relativt reservbetonat Liverpool.
Dessutom råkade man ut för en ny skadechock, i och med att Barry Ferguson blev långtidsskadad, samtidigt som tröttheten och skadorna från förra säsongens rekordtuffa matchning fanns kvar. Ferguson, Davis, Beasley, Burke och Naismith saknades. Alla defensiva mittfältare i ett taktiskt defensivt var borta - vid den tiden hade inte Mendes dykt upp än.
Kaunas - pinsamheternas pinsamhet
När vi sedan åkte ut mot Kaunas var oron total. Vad som egentligen hände är enkelt att förklara: man spelade fegt och håglöst, och coachades fegt och håglöst, man tänkte att man skulle göra en lätt överkörning av det lilla laget från Litauen, samtidigt som man efter en krävande säsong nu inte spelat tävlingsmatch på länge medan Kaunas befann sig mitt i säsongen. 1-1 hemma var oacceptabelt och 0-0 borta var ännu värre. Jag vill inte analysera matcherna mer än så, de är inte värda det och jag mår fortfarande smått illa vid tanken på detta debakel.
Så gick vi in i säsongen - med sin redan relativt offensiva arsenal rejält decimerad, med en manager som ansågs vara feg och försiktig, med ett trupp som fått sin viktigaste spelare såld, sin näst viktigaste spelare skadade, som inte förstärkts tillräckligt på långa vägar och som, tack vare att man åkt ur allt Europa-spel mot ett skräplag i två matcher som är att betrakta som dåliga skämt nu hade ännu sämre chanser att förstärkas transfervägen.
I del 3 tar vi upp första halvan av tävlingssäsongen. Där kommer vi diskutera Cousin-affären, Barrys återkomst, Famine-sången och kontroversen däromkring, interna spänningar mellan fans och klubb, och de två höjdpunkterna under hösten - första Old Firm och krossen av Inverness.
