Resereportage Estland – Bosnien: En underbar upplevelse!
Resan till Estland och Tallin blev magnifik på alla sätt och vis. Vägen dit var minst lika bra som de tre poängen och festen efteråt. Undertecknad tar med er från början till slut.
Det hela började med att man fick gå upp klockan 07.00 fredagen den 9.e oktober. Det var ganska jobbigt då man gick och la sig ett par timmar innan bara. Att sova gick halvkasst alltså, mest beroende på nervositet och förväntningar inför resan.
En timma senare bar det av med bil till Skövde tillsammans med ett par kompisar. Väl där fick vi vänta in tåget och halv 10 rullade man fram mot Stockholm där färjan skulle avgå ifrån. På tåget fanns en del bosnier och festen hade redan börjat. I Sthlm var vi framme efter 3,5 timmar, runt 13-tiden alltså.
Direkt blev Pizza Hut nästa anhalt för hungriga fans. Där syntes också ännu fler bosnier, bland annat några från forumet. Några minuter efter detta skulle vi mötas upp på Sergels Torg med andra fanatiska fans. Typiskt nog kom vi som bestämde mötet själva försent och var på plats först halv fyra. Fint folk kommer ju sent sägs det…
Några valda att stanna medan andra, inklusive mig, drog iväg till en restaurang/bar på Östermalm ledde av en kille med Ljiljanflagga. Han hade redan dragit iväg festen långt innan om ni förstår vad jag menar.
Detta kunde ha kostat oss hela resan. Man satt och njöt medan tiden rullade vidare. Tid för avgång från Värtahamnen i Sthlm var satt till 17:45 och lite panik utbröt då det inte var lång tid kvar. Inte nog med det, medan vi väntade i tunnelbanan glömde en av oss sitt pass och var tvungen att hämta det hos sina nära och kära. Som tur var kom ”AramisBiH” på att ringa till terminalen och meddela att vi är försenade samtidigt som vi checkade in. Oron hade lagt sig.
Framme i terminalen tog vi ut våra biljetter och smälte in bland den stora skaran av bosniska fans som sjöng i gångarna och vandrade in till båten.
Ja, vad ska man säga hade Zlatan sagt. Båten var full av förväntansfulla fans och det tog inte lång tid innan festen var igång med dryck och sång. Man såg många med SvenskaFans-BiH-tröjan också. Roligt! Det fanns runt 8-9 våningar och man kunde höra folk heja från varje våning. Mäktigt.
Snart öppnade andra lokaler som casinot, baren och diskoteken. Väl där fortsatte festen och fansen tog över ställena. Vart man än gick och vart man än var fanns det bosnier till höger och vänster.
16 timmar senare, varav några timmar sömn bara, var man framme i det före detta Sovjetiska republiken, Eesti. En märklig känsla infann sig och regn väntade oss. Inte helt olikt Sverige alltså.
När vi kom ut från centralen väntade Hayat TV på oss och filmade. Genast började några sjunga medan andra tog taxin till sina respektive hotell. Undertecknad ställde en fråga till tjejen som körde oss, om vart man skulle gå och vilka ställen hon rekommenderade. Svaret blev gamla stan där det mesta fanns. Direkt blev jag lite orolig och frågade om det inte var farligt att vistas där då man hade hört att självaste Kaka gått vilse för en månad sen och fick bli upphämtad då han inte hittade hem. Chauffören nickade bara och sa ”No, no”. Jaha, fick man lita på det.
Hotellet vi bodde på var fyrstjärnigt och hette ”Tallink City Hotell”. Det var också där de flesta bosnier checkade in. Ett väldigt fint hotell med bra rum och stor lounge samt diskotek. Sen låg det mitt i stan också och en 20 meter från Viru köpcenter dit man begav sig strax efter ankomst.
Väl där hörde man åter folket sjunga. Man hade samlats i mitten av centret och bildat en ring runt om. Ja, vi trodde runt caféet bara men det skulle visa sig att tre av landslaget bästa spelare i Džeko, Spahić och Ibričić befann sig där för att ta en kaffe. Alla ville ta kort på spelarna som ställde upp. Džeko var självklart i händelsernas centrum och såg väldigt koncentrerad men också blyg ut. Inte mycket snack från hans sida inte. Det ända jag råkade höra var ”J*bo majku koliko vas je”. Det blev lite fotanden och bland annat ett utlovande ifrån Ibričić att en tröja skulle fixas till undertecknad. Återstår att se ifall han håller sitt ord. Måste också nämnas att Emir Spahić är precis som man tror att han är. Utåtriktad och väldigt trevlig. Den som snackade mest av de tre helt klart.
Sedan skulle man iväg och käka samt fixa sig innan match. Runt 3 bar det av till stan där alla skulle samlas. Det blev en mäktig syn, vi tog över stan och ramsorna hördes högt. Polisen var också där för att se till att allting såg bra ut. Chockade estländare syntes också på plats där en del t.o.m fotade/filmade tillställningen. Ett minne för livet helt enkelt.
Runt 16.00 begav sig alla med poliseskort framför, på sidan och bakom, mot arenan. Man hade spärrat av alla Tallins gator och trafiken stoppades för att vi skulle komma fram till arenan. Stämningen var helt underbar och gåshud var ett ofta brukat ord. 20-30 minuter tog promenaden till arenan och då började de tråkiga scenerna. Värdarna på plats ville inte släppa in oss på utsatt tid utan först klockan 17.30 fick de första gå in. En halvtimme efter. Kroppsvisiteringen var också en aning överdriven då vissa till och med fick ta av sig alla kläder utom underkläderna. Banderoller, bilden på den avlidne Sarajevosupportern samt andra saker togs hand om utav polisen på plats. Eesti fans fick däremot ta med trummor och andra liknande saker in. Detta gjorde att många av våra supportar missade större delen av matchen då de fortfarande befann sig utanför arenan i väntan på att bli insläppta. Tråkiga scener men inget ovanligt när det handlar om bosniska fans som vill titta på fotboll.
Även olika TV-stationer fanns på plats.
Matchen drog igång men vår läktare var tyst i 24 minuter då vi ville hylla den avlidne supportern. Efter dessa minuter brakade festen igång med ”Jedna Si Jedina”. Vi sjöng och hoppade hela matchen men det ända som var tråkigt var alla de som höll på och tutade. Grymt störande var det och gjorde också att vi inte hördes lika mycket eller sjöng i takt alla gånger. En eloge till er som förstörde festen. Hoppas aldrig att man mer får höra det oljudet igen. Vi är bosniska fans, vi hörs och vi sjunger. Detta är inte Confederations Cup.
Matchen i sig var helt okej, ett mål i vardera halvlek räckte till säkrad playoffplats. Själv tyckte jag att Salihović gjorde en strålande insats och nu på allvar börjat komma in i rollen som vänsterback/ytter. Synd bara att han inte fick ett läge på frispark. En annan var en stor besvikelse. Jag pratar om Samir Muratović som nog gjorde sin sämsta match i landslaget. Mycket felpass och diverse felaktiga beslut på hans konto. Även Ibišević kunde gjort något mer mål och måste skärpa sig i passningsspelet.
Andra som förtjänar beröm är Jahić, Nadarević, Spahić, Misimović och Džeko.
Måste också ta upp matchbladet. Stod ganska mycket om spelarna och så men när det kom till startelvorna hade de lyckats med att pricka fel på samtliga elva (!) spelare. En stor prestation om du frågar mig.
Med tio minuter kvar beordrar speakern oss att stanna kvar efter slutsignalen och en stor skara polisinsatser vandrar fram mot vår sektion. Arga över att vi beslagit stan eller förlusten?
Efter just slutsignalen utbryter ett stort jubel på läktarplats. Spelarna kastar över sina tröjor och plockar upp flaggorna vi slängt till de på plan. Sedan sätter de sig ner och tystnad på läktaren. Efter några sekunder reser sig alla upp och börjar sjunga. En obeskrivlig känsla det där.
Sakta men säkert är det dags att gå ut och medan alla väntar på att bli utsläppta forsätter ramsorna i gångarna. Väl utanför arenan väntar bland annat Estländsk TV som gärna vill höra vad vi fans har att säga.
Kvällen fortsatte sedan till Park Hotell Casino. Där stannade man till 06.30 då det var dags att åka tillbaka till hotellet och käka frukost med andra pigga fans. Innan detta, runt 03-04.00, staplar Berberović, Damjanović och Štilić in. De hade uppenbarligen varit ute på en runda och ville spela bort lite pengar. Några av oss gick fram och gratulerade till vinsten där Damjanović gav det mest underliga svaret till undertecknad: ”Damja, cestitam na pobjedu”,- Damjanovic:” Izvini”. Tolka det hur ni vill… En dryg timma efter detta kommer servitrisen fram till vårt bord och undrar vem Dario Damjanović är. Han hade nämligen tappat sitt kort och vi fick kalla på honom. Skön snubbe det där.
Söndagen var en lång väntan på att få åka hem. Utmattade och fyllda med intryck bar det av till terminalen. Man trodde att det skulle vara lugnt på vägen hem men icke. Fansen började sjunga och Ibiza diskoteket var fullproppat med bosniska fans. Det skulle visa sig vara en festnatt även söndagen. Efter återigen 16 timmar är vi framme i Sthlm och efter ytterligare fyra är vi i Skövde för att sedan åka tillbaka till Lidköping.
***
En underbar helg på alla sätt och vis. Alla ni som av olika anledningar inte åkte med bör tänka om till nästa gång för jag undrar om det finns något bättre än detta. Och med nästa gång menar jag playoffen i november. Alla destinationer utom Ryssland känns realistiska och då ska vi vara minst lika många som i Estland (4000-5000). De matcherna spelas 14 och 18 november.
Det var inte bara bosnier som åkte med för att titta utan även svenskar, somalier, albaner och andra. Riktigt kul att se att det finns människor med andra nationaliteter som uppskattar vårt land och den fotboll vi bjuds på.
Mer bilder och videos kommer snart att dyka upp i VideZona..
