Resereportage Portugal – Bosnien: Del 2
Så stod vi där tänkandes, ska vi verkligen inte kunna åka hem i tid och behöva betala massa extra pengar och ta ännu mer omvägar? Mitt i all vemod säger värdinnan: ", Jag ska kolla med kaptenen men jag kan inte lova något", vilket hon sedan följer upp med "ni får boarda planet, men ni måste själva gå bort med era väskor".
Väskorna är vårat minsta problem tänkte vi och sa, inga problem det gör vi. Äntligen, äntligen var vi på väg mot planet, självklart efter att personalen på flygplatsen tog ytterligare saker av oss i säkerhetskontrollen. Väl nere vid planet säger tjejen ”så här får man inte göra, ni får inte åka med”. Vi säger till henne att ringa upp till tjejen som bad oss göra såhär och när de hade pratat så bad hon om ursäkt och vi fick äntligen gå på planet.
Nu satt man där på planet på väg till Bryssel igen. Det kändes otroligt att vi faktiskt hann dit efter alla hinder vi hade tagit oss igenom.
Några timmar senare landar vi i Bryssel och där var det bara att vänta runt sex timmar igen, försöka få lite sömn eller mat. Tiden gick sakta men till slut var det dags att äntligen bege sig tillbaka till Sverige igen. Nu satt man på planet tillbaka hem igen, något som för ett antal timmar sedan kändes väldigt avlägset.
Efter en flygtur som faktiskt gick rätt fort landade vi i Skavsta. Det var en känsla av frihet och lättnad att ha landat i Sverige igen. Det kändes helt otroligt, äntligen var vi framme! Undertecknad funderade på om man skulle ta tåget hem eller om vi helt enkelt skulle åka med Mirza "Schumacher" igen och få skjuts hem. Det senare kändes tillslut lite skönare och man skulle komma hem betydligt tidigare.
Så alla begav sig till parkeringen där bilen stod för att lasta in bagaget och bege sig hemåt. Spända sätter vi oss i bilen och tänker "fan vad skönt att äntligen komma hem". Mirza stoppar in nyckeln och vrider om för att starta bilen, samtidigt som vi sitter beredda med att peta in skruvmejseln för att fläktarna ska fungera men det enda man hör är lite hosta från motorn. Andra, tredje, femtionde försöket, startar bilen fortfarande inte.
Vi provar den gamla hederliga "ni puttar och jag försöker starta-tekniken". Efter något som kändes som ett maraton så startar bilen ändå inte. Mot oss kommer några bosnier och frågar om vi behöver hjälp med startkablar för att få igång med bilen. Självklart tar vi hjälp av våra landsmän och får nytt hopp om att kunna ta oss hem. Startkablarna hjälpte dock inte alls och bilen startade fortfarande inte.
Vad ska vi göra nu tänkte vi? Försöka hyra bil, ta tåg, buss eller försöka mer med bilen? Vi bestämde oss för att vila ut på flygplatsen några timmar och senare ta ett beslut om vad vi skulle göra. Där träffade vi förövrigt några andra bosnier som hade glömt nycklarna till deras bil i Lissabon. Det var med andra ord inte bara vi som hade lite otur med oss från Portugal.
Vi vaknade några timmar senare och tänkte att vi kan ta oss in till Nyköping med taxi där några av oss skulle ta buss och tåg hem medan de andra skulle hyra en bil och återlämna den i hemstaden. Vi åkte tillsammans in mot Nyköping och väntade på bussen som skulle ta oss hem. Vi väntade och väntade men ingen buss kom förbi stationen där vi var.
Snart började man bli lite paranoid och tänkte, kommer vi komma hem igen? Vi gav upp idén om att vi skulle ta den bussen vi hade planerat. Trots att den skulle åka förbi den hållplatsen vi stod vid så kom ingen. Vi bestämde oss för att ta en fika vid ett café alldeles intill och försöka komma på en ny plan som förhoppningsvis skulle ta oss hem.
Vi beslutade att vi skulle försöka få tag i två bilar som vi sedan kunde återlämna i de städer vi skulle till. Några av oss blev tveksamma till att man skulle kunna återlämna bilen på annan ort, men Mirza hade gjort så tidigare och sa att det gick bra. Visst, vi kan väl hyra en varsin bil, det verkade som det enklaste alternativet just då. Vi börjar gå mot Statoil och mitt i allting börjar såklart regnet ösa ner på oss men det spelar ingen roll, vi ska ju ändå hyra varsin bil och äntligen få åka hem.
Efter ungefär 20 min i regnet ringer en av oss till Statoil och frågar om man verkligen kan återlämna bilen på annan ort? Nej svarar de, det går inte! (varför vi inte ringde och frågade från början vet vi fortfarande inte)
Fast nu blev man inte förvånad, självklart ska ju något mer gå fel, varför skulle det inte göra det när allt annat redan gjort det? Vi delade upp oss i två grupper, en som trodde att man fortfarande kunde lämna in bilen på annan ort och en som struntade i bilen och försökte ännu en gång hitta ett annat sätt att komma hem.
Till slut hittade vi till en annan busstation med en buss som så småningom skulle ta oss till det tåg som äntligen skulle ta oss hem. Äntligen satt man där i bussen, blöt, trött och irriterad. Men vad spelar det för roll när man äntligen var på väg hem?
Det var nästan en orealistisk känsla att vi faktiskt var på väg hem och behövde inte planera, putta på bilar, leta tidtabeller eller någonting. Vi hördes inte mer med den andra "gruppen" förrän vi kom hem. Vi fick dock höra om att en av de hade glömt alla sina saker på tåget, inkl. laptop. Oturen tog tydligen aldrig slut för vissa, men vi var äntligen hemma!
Läs även: Resereportage Portugal – Bosnien: Del 1, vägen dit och matchen
