Inför ligacups-finalen: Rangers - St Mirren
Rangers åker till nationalarenan Hampden Park på söndag för att spela om den första av tre möjliga titlar: ligacupen CIS Insurance Cup.
Vi verkar inte slippa St Mirren. Småstadslaget som jag för inte så länge skrev en arg krönika om - som det blev ett väldans rabalder om eftersom jag kallade Malmö för en liten håla och jämförde staden med Paisley, vilket för övrigt var sakmässigt felaktigt men ändock - står återigen på menyn. Det blir femte gången den här säsongen man ställs inför de svart-vit-randiga. I varje turnering tycks de dyka upp, redo att sätta käppar i hjulen och sparka av senor och knäskålar. Nå, hursomhelst, då var det dags igen.
Anledningen till min aversion i år kan ju också färgas av att de genomgående varit jobbiga att möta, speciellt för ett lag som befinner sig i bottenstriden. St Mirren ligger näst sist, fyra poäng före jumbon Falkirk. Trots detta har de inte varit enkla på något sätt. Vi har ännu inte förlorat mot St Mirren (de har bara fem segrar den här säsongen), men förutom 2-0 i januari har det varit fråga om uddamålssegrar Rangers fått kämpa sig till. Och glöm då inte att vi i cupen bara fick 0-0 i en första frustrerande match, vilket tvingade fram ett returmöte.
Och räkna med att St Mirren kommer ta i. De är i riskzonen för nedflyttning. Det går inte vidare. Men de vet att de ställt till problem för oss förr och är nu i en final. Vilket sätt för dem att rädda en medioker säsong. Min känsla är att detta kommer vara årets match för Paisley-klubben och deras spelare kommer ge varenda uns av energi som finns.
Rangers, å andra sidan, är nog hjärtligt trötta på dessa St Mirren. Att frustrerat stångas mot ett lag som egentligen är betydligt sämre, utan att för den saken skulle få någon solklar, billig seger, något man borde vänta sig med tanke på hur förhållandena ser ut i SPL.
Samtidigt är detta nog en av Rangers viktigaste matcher i år, då ligan känns som man har bra grepp om. Det är framförallt nu man kan spela ut och ta i. Bästa sättet att inte göra den här matchen till en tradig mardröm är att koppla greppet direkt, att gå ut stenhårt och försöka göra slut på striden så fort det bara är möjligt. Snabb ledning är det som gäller psykologiskt.
Så långt psykologin.
Rangers har nästan hela laget tillgängligt. De som saknas är Bougherra och Broadfoot. Vad jag vet så verkar det som om Alexander kommer ställas i mål och att Wilson kommer att ta Bougherras plats. Resten av laget är oklart.
Laget jag skulle starta med vore: Alexander, Whittaker, Weir, Wilson, Papac, Beasley, Davis, Edu, Thomson, Miller och Boyd. Men gissningsvis dyker McCulloch upp på mittfältet (i och för sig inte så dumt i en match där det förmodligen kommer smälla en hel del), och Novo, Lafferty, Naismith och Fleck är förmodligen väldigt sugna på att vara med och spela fram den första titeln. Startelvan känns därför inte helt klar.
Mehmet och Highdon är spelare i St Mirren man bör se upp för. De är ett förhållandesvis starkt par längst fram och kommer kunna skapa problem för Weir och Wilson. Men i ärlighetens namn är jag mer orolig för hur våra egna spelare sköter sig än för vad motståndarna har för spelare.
Där är den springande punkten. Om Rangers spelare håller Rangers-nivå finns det bara en enda tänkbar vinnare överhuvudtaget i den här matchen. Det gjorde man inte senast, framförallt inte i försvaret, och sådant har man inte råd med i en final. Jag förväntar mig att man försvarar sig resolut, kraftfullt och kompetent, allt annat vore en stor besvikelse.
Annars är nyckeln mittfältet och där ska vi vara fullständigt överlägsna.
Anfallsmässigt skulle jag vara förvånad om inte Miller och Boyd startar. Trots att de båda har varit skuggor av sina forna jag under de senaste veckorna, så är de Skottlands absolut vassaste anfallspar. Kanske är det dock Davis som kliver fram, eller Whittaker, eller en inbytt Novo.
Hursomhelst skall vi bara vinna detta första steg mot trippeln. Något annat finns inte.
