2017, vilket år!
2017 innebar att 5 år hade gått sedan 2012, året då Besiktas var på gränsen till konkurs och en ny styrelse tog sig an en uppgift som många backade för. Målet var att höja Turkiets äldsta klubb till högre höjder efter en lång period av misslyckanden. Besiktas har sedan dess lyckats få en ny arena, två raka ligatitlar, och en gruppvinst utan förlust i Champions League.
För att förstå vikten av ett år som 2017 så måste man se tillbaka och studera Besiktas historia och i synnerhet de senaste 5 åren. Turkiets äldsta klubb (skapat 1903) har länge hamnat i skymundan av Istanbuls andra två storlag Galatasaray och Fenerbahce. Det finns en rad anledningar till detta, vissa enklare än andra. Man kan peka på faktumet att de två rivalerna faktiskt har klart fler fans än Besiktas i Turkiet, det har lett till flera ekonomiska tillgångar och gett fördelar i ett land som Turkiet där så mycket handlar om kontakter och deras agenda. Det som har gjort Besiktas till ett storlag i Turkiet är därför en intressant fråga. Det är varken antalet titlar, då Besiktas under väldigt få tillfällen i Turkisk fotbollshistoria har varit det lag med flest titlar och priser. Det är inte heller antalet fans då Besiktas alltid varit tredje störst i Turkiet på den fronten och det har på många sett format kulturen kring Besiktas
Det som snarare har gjort Besiktas till det nationella märket som det idag är, är dess historia som Turkiets första sportklubb, deras fans, samt att när det väl har gått bra har det gått riktigt bra. Under 80-talet var man i en sits som liknats till sitsen man var i 2012. Det följdes av att en ny styrelse implementerade ett nytt lag av unga talanger som under slutet av 80-talet skulle fullkomligt dominera Turkisk fotboll då Besiktas tog tre raka ligatitlar och vann i princip alla inhemska cuper. Detta följdes med endast tre ligatitlar under perioden 1996-2016. Det har inneburit att under min uppväxt har Besiktas ligatitlar varit en sällsynt upplevelse. Det roliga var att under denna period fick världen upp ögonen för Besiktas fans, som (och jag säger detta på det mest neutrala sättet jag kan) faktiskt är Turkiets mest passionerade, kreativa, och högljudda fans. Det betyder väl ingenting från en supporter, så mitt råd är att fråga en neutral person så kommer min åsikt bekräftas. Men förutom fansen var det inte mycket att glädjas över som Besiktas fan. När dåvarande klubbpresidenten som numera är president för Turkiska Fotbollsförbundet (säger ganska mycket om Turkisk fotboll) valde att bota år av titeltorka med att hämta in en rad stora namn med höga löner med hjälp av pengar som inte fanns, så sprack bubblan. Samma president som hade lovat en ny arena, ligatitlar samt lycka i Europa hade nu fört klubben nära konkurs och efter denne avgick så var det chockerande nog väldigt få som tog sig an uppgiften att leda en av Turkiets främsta sportklubbar.
Besiktas fick en ny styrelse 2012 med Fikret Orman som klubbpresident, jag minns väl dennes första hemmamatch som president var ett derby som vi förlorade mot Fenerbahce. Därefter skulle han endast få uppleva 3 vinster under dem kommande 9 ligamatcherna och 6 slutspelsmatcherna, Besiktas slutade året som fyra. Året efter var planen att påbörja bygget av den nya arenan, något som Fikret Orman pekat ut som klubbens huvudmål ifall man ville konkurrera om ligatiteln på allvar. Som ligafyra var Besiktas tvungna att trimma sin trupp ytterligare och anlitade gamla spelaren Samet Aybaba som coach. Några veckor efter denna anlitades så annonserade klubben att arenabygget skjutits upp ett år på begäran av fotbollslaget. Med andra ord så visste tränaren att året var ett år av återuppbyggnad och om Besiktas inte skulle få spela på sin egna arena så kunde resultaten bli förödande. Den generella åsikten var att Besiktas förmodligen skulle hamna på en historiskt låg position runt mitten av tabellen. Den åsikten skulle ändras efter man mötte regerande mästarna Galatasaray på hemmaplan, en match där många trodde på en kross slutade 3-3 efter ett straffmål av Galatasaray i slutminuterna som följde en filmning av Burak Yilmaz. Besiktas skulle sluta säsongen som trea men spelade offensiv och rolig fotboll och fick snabbt titeln som Turkiets mest underhållande lag. Året blev känt som FEDA-året (uppoffring på Turkiska), och endast Oguzhan Özyakup (som värvades från Arsenal samma år) är kvar som en ledande spelare från den truppen.
Året efter påbörjades rivandet av Inönu och det kostsamma byggandet av Vodafone Park och som salt på såren kickades man ut från Europaspel pga. inblandning i den stora korruptionshärvan i Turkiet under den perioden. Det skulle innebära två år i rad utan Europaspel och därmed två år utan chans att på riktigt tjäna in pengar till klubbens kassa. Slaven Bilic blev coach och utvecklade det offensiva spelet ytterligare samt hämtades spelare som Atiba Hutchinson, Cenk Tosun, Dusko Tosic in under hans tid.
Två raka tredjeplatser betydde dock att kroatens tid i Turkiet var över. Det följdes av Senol Gunes entré i den svartvita klubben och resten är historia, två raka ligatitlar och en klar dominans av Turkisk fotboll under den perioden. Det är makabert gjort, och om man studerat vägen dit så förstår man det ännu mer. Besiktas valde att riva sin gamla arena och bygga den nya arenan på samma plats för att hedra klubbens historia och fansen. Man gjorde detta när klubben var nära konkurs och valet att bygga arenan på samma plats skulle utöka tiden utan en arena ytterligare en säsong. Bara en vecka in i bygget skedde folkupproret i Gezi-parken precis bredvid och upproret skulle sprida sig över hela landet och hålla sig. Det drog ut på bygget ytterligare. Samtidigt hamnade man på radarn av Financial Fair Play (kanske värst av allt) och sedan dess och än idag får Besiktas endast handla för så mycket som de sålt för. Det betydde att när man fick ett bud på Demba Ba från Kina, var man tvungen att släppa sin första lyckade anfallare på flera år för annars hade man inte kunnat göra någon annan värvning. Året efter tog man in Mario Gomez som trots sin karriärs bästa säsong (hans ord) inte vågade tro på projektet om ett Turkiskt lag i Champions League och valde att hellre återvända till Tyskland. Eftersom han var hos Besiktas på lån så tjänade man ingenting på en spelare som lämnade som målkung och ligamästare. Då hämtade man in Aboubakar på lån från Porto, man kunde såklart inte köpa loss honom året efter och idag är Aboubakar inte längre på Portos lånelista utan han är deras främsta målskytt denna säsong. Det finns en rad ytterligare liknande småhistorier som verkligen förklarar det Besiktas styrelse gått igenom under vägen mot framgång.
2018 innebär andra året för Besiktas på Vodafone Park. Det innebär också året då det långa straffet från FFP försvinner och Besiktas kan återigen köpa spelare fritt. Efter att man två säsonger i rad åkt ut i den sista gruppspelsmatchen i EL respektive CL innebär 2018 första året då Besiktas är gruppvinnare i Champions League. Under dagarna blev det klart att man möter Bayern München i åttondelsfinalen, ett tufft motstånd men huvudsaken är att befinna sig i fotbollens finrum som Besiktas så länga blivit hämmade från. Turkiets äldsta klubb har fortfarande inte flest fans eller flest titlar, men de spelar bra fotboll, är regerande mästare och med den nya arenan har dess fans fått en större plattform att göra det de gör bäst. Det återstår att se om den uppåtriktande kurvan kommer fortsätta men det som är säkert är att Besiktas styrelse har lyckats med deras mål sedan 2012. De har förutom titlar och en arena fastställt det nuvarande klimatet inom Turkisk fotboll där alla andra klubbar arbetar för att konkurrera med Besiktas, lag formar sitt spel utifrån Besiktas och sätter sina mål utifrån Besiktas. Detta är något jag som Besiktas fan aldrig upplevt förens nu och att fastställa detta klimat är viktigare än någon som helst titel.
2017 gav oss mycket i Europa League, Turkiska ligan, samt Champions League. 2018 har ribban höjts, rivalerna i ligan har blivit bättre och fler och fler nya lag börjar konkurrera om titeln i Turkiet. Samtidigt väntar Heynckess Bayern i februari som ett nästintill oöverkomligt motstånd på papper. Sen kan man ju fråga sig, om man vunnit båda matcherna i CL mot tyska ligatvåan, kan man inte konkurrera mot ligaettan?
