Krönika: Om ”devedesete” kunde ha skett ”osamdesete”
Under 1990- talet fick det bosniska folket och det bosniska landslaget ständigt finna sig i skuggan av sina två grannländer. Orsakerna bakom detta var flera och det är just det som jag ska gå in på. Jag ska även leka lite med tanken hur det hade sett för dessa tre nationer om kriget istället hade varit i början av 80-talet.
Det fanns flera bakomliggande faktorer till att Bosnien kom i skuggan av Kroatien och Jugoslavien (Serbien-Montenegro) under 90-talet. I VM slutspelet 1990 var alla av de flesta bosniska spelarna i det jugoslaviska landslaget spelare som hade kulminerat under 80 talet och njöt av sina sista matcher på den internationella scenen (Susic, Bazdarevic, Hadzibegic osv). Dessa spelare var bara toppen av grädden i den enorma utbud som fanns just då att hämta från den dåtida jugoslaviska republiken Bosnien och Hercegovina. Men hur kom det sig då att bli ett så stort utbud av bosniska spelare och just på 80-talet men inte på t.ex. 90-talet?
En av faktorerna till detta var att 80-talet helt enkelt råkade bli ett decennium där det lyckades komma massor med bra spelare från Bosnien. Bosniska spelare från bosniska klubbar fick sig ett sent genombrott både i jugoslaviska landslaget som i ligan. Fram till mitten av 60-talet så utgjordes landslaget för det mesta av spelare från ”velike cetvorke”. Under andra hälften började en stor decentralisering av landet och i och med det även decentraliseringen i andra delar än bara politiken. Klubbar utanför ”velike cetvorke” började för första gången vinna ligan som t.ex. Vojvodina 1966 och året därpå Sarajevo. EM 1968 blev ett sorts genombrott för bosniska spelare i det jugoslaviska landslaget där Vahidin Musemic och Ivica Osim spelade viktiga roller i den offensiva delen men mest av det faktum att backen Mirsad Fazlagic som förste bosnier bar lagkaptensbindeln.
70-talet blev explosionsartat med nya storspelare och man ifrågasatte inte längre det faktum varför det inte fanns några spelare från Bosnien i landslaget. Men detta förklarar inte varför 80-talet blev så enormt framgångslyckat. Det fanns flera faktorer än att det handlade om att man helt enkelt slumpartat fick en bra kull av spelare. Faktorerna bakom framgångarna var flera
- Ökad standard i själva landet (dvs. i dåtida jugoslaviska republiken Bosnien)
- Bättre organiserade klubbar
- Stöd till klubbar av landet (Bosniska kommunistpartiets stöd)
- Ivica Osims roll som förbundskapten i landslaget
Under 80-talet började en urbanisering av sällan skådad art. Städer som Sarajevo, Banja Luka och Zenica började få stora förflyttningar av människor som flyttade in från landsbygden in till städerna. Förhållandena för att spela fotboll för unga människor och lyckas var mycket bättre i de organiserade storklubbarna i städerna än att spela på åkrarna ute på landet.
Organiseringen av klubbarna hade blivit allt bättre. Klubbarna hade under sina stora framgångar under 70 talet i ligan börjat bli mer än bara klubbar, de började bli symboler för själva städerna och människorna som bodde i. Framgångarna för klubbarna blev i sin tur ett sorts tecken för själva framgången av städerna och deras tillväxt.
Eftersom klubbarna blev allt mer symboler för själva städerna så blev det allt mer logiskt att de största företagen i områdena i närheten av städerna valde att sponsra klubbarna som t.ex. Aluminium för Velez. Populariteten gentemot kommunistpartierna hängde ofta samman med framgångarna för klubbarna.
Den kanske viktigaste faktorn av alla var Ivica Osim. Ivica Osim kom att bli den förste bosniske och den siste jugoslaviske förbundskaptenen. Det var mer eller mindre logiskt att han skulle ge fler chanser till spelare från Bosnien än Kroatien och Serbien med tanke på att han kände spelarna från de bosniska klubbarna (speciellt Zeljo) bättre än till någon från t.ex. Vardar Skopje. I vissa av matcherna som det jugoslaviska landslaget spelade i slutet av 80-talet kunde man hitta hela 5-6 spelare på plan som kom från de bosniska klubbarna.
Men hur kom det sig då bli så att 90 talet blev fruktansvärd för den bosniska fotbollen?
Bosniska klubbar var inga storklubbar, det var klubbar som då och då kunde njuta av några år på toppen i ligan innan de sönderköptes. Så funkar det överallt i fotbollsvärlden. 80-talet var ju som sagt nått av en högkonjunktur där just alla klubbarna lyckades nå formen och vara i toppen (FK Sarajevo mästare 1985, Zeljo semifinalist uefa cupen 1985, Velez kup marsala 1986, vice mästare 1987, Borac kup marsala 1988, Velez finalist kup marsala 1989). Det var mer eller mindre logiskt att efter flera år på toppen så skulle man börja behöva bygga om och det är precis vad som hände. Säsongen 1988/89 åkte Celik ut och Zeljeznicar var bara två poäng ifrån att själva åka ut. Året därpå 1989/90 var det mellan Velez och Sarajevo om vem som skulle åka ut men efter strul i matchen mellan Sarajevo och Dinamo och dess effekter på Velez läge i ligan valde man att utöka ligan till 19 lag inför säsongen 1990/91 och därmed slapp båda klubbarna att åkta ut.
Men hur som helst så ser man tydligt att klubbarna var i en nergående spiral där dess 4-5 år tidigare storstjärnor hade själva sen länge nått toppen. Samtidigt hände det motsatta i grannrepublikerna. Dessutom försvann det politiska stödet till klubbarna. Monopolet som kommunistpartiet hade försvann i och med partiets försvinnande och klubbarna fick inte längre den ekonomiska stöd som klubbarna i grannrepublikerna fick av de nyvunna nationalistpartierna. Hade t.ex. kriget kommit i slutet av 90-talet istället så hade kanske läget sett annorlunda ut. Då hade sen länge Bosnien återigen haft en bra bas av spelare att välja på. Man kan säga att det helt enkelt säga att kriget kom vid ett dåligt tillfälle för bosnisk fotboll.
Därmed kom jag att tänka på tanken tänk om kriget hade skett någon gång i början av 80-talet. Då hade läget sett helt annorlunda ut. I början av 80 talet hade flera av de kroatiska (Surjak, Muzinic, Buljan osv) och serbiska storspelarna (Dzajic, Acimovic, Vukotic osv) sen länge passerat toppen. Det bosniska landslaget däremot hade haft flera stortalanger eller redan etablerade spelare (Susic, Hadzibegic, Halilodzic osv) att välja mellan. Man kan spekulera nu huruvida vilka landslag de kroatiska eller serbiska spelarna från Bosnien hade spelat för men även utan de hade det bosniska landslaget haft en stor bas av spelare att välja på. Som slutsats kan man säga att kriget kom tyvärr ett årtionde för sent för Bosnien, d v s ur en fotbollsmässig synvinkel…
