Gästkrönika: Bosniens fotbollshistoria
Jasmin Krajčin, skribent på Sampdorias SF-sida, återberättar historien om det bosniska fotbollslandslaget.
Snarare än att dyka djupt in i fotbollshistorien (fotbollens ankomst till Jugoslavien via Wien) så börjar jag med den Jugoslaviska tiden direkt. Som så många av er redan vet var Bosnien Hercegovina en av det federala republikerna i detta nu upplösta stat, tillsammans med Serbien, Kroatien, Montenegro, Slovenien, Makedonien och nu även Kosovo. Mellan Röda Stjärnans glansdagar 1990 till VM 1998 är folk mest bekanta med de två förstnämnda staterna. Mindre kända, och mindre framgångsrika är Bosnien Hercegovinas innoficiella ställning som den tredje fotbollsnationen på Balkan. Man kan inte förneka att i fotboll, som i många andra områden var Serbien och Kroatien dominerande. Med det sagt, var Bosnien Hercegovina en anvisning framför de återstående republikerna och spelade en viktig roll i uppbyggnaden av Jugoslavisk fotbollstradition. Av de tio framgångsrikaste klubbarna i den forna Jugoslavien var fem serbiska, två kroatiska och tre bosniska. Av alla dessa lag var endast Željezničar och Sarajevo icke-serbisk/kroatiska lagen att vinna den Jugoslaviska ligan. Bosniska fotbollsspelare, från Dušan Bajević till Safet Sušić var inte bara medlemmar i landslaget, de spelade viktiga produktiva roller i Jugoslavien storhetstid.
Etablering och 1990-talet
Den beryktande kriget mellan 1992-1995 satte tvärstopp för all fotbollsverksamhet i Bosnien Hercegovina. Klubbarna låg i koma, fansen upphörde och alla lovande talangerna lämnade landet för att fortsätta sina karriärer utomlands. Man gjorde ett misslyckad försökt att establisera ett landslag redan 1993 men problemen i landet var enorma. 1995 erkändes dock den bosniska landslaget ur vraket av Jugoslavien splittring. Brist på spelare var ett särskild problem för landets första förbundskapten Fuad Muzurović. Kriget hade fördrivit bosniska talanger som nu var spridda över hela världen även politiska och etniska konflikter i landet gjorde att spelare av serbiska och kroatiska etniciteter inte ville spela för Bosnien Hercegovina.
Slišković eran
De första åren i Bosnien Hercegovinas landslagshistoria var därför mycket turbulenta. Olika chefer kom och gick, såsom själva staten omorganiserades förbunden gång på gång i takt med de snabba förändringar som drabbade landet. Trots allting som talade emot så ändrades saker till det bättre. Man bildade en liga och uttagningsproven till landslaget började. Sakta men säkert började ochså lokala bosnien- serbiska och kroatiska spelare integreras i landslaget. Utomlands hade en lovande generation börjat få mognad med aktörer som Elvir Bolić, Elvir Baljić, Hasan Salihamidžić, Sergej Barbarez, Muhamed Konjić och Mirsad Hibić. Denna generation hade nått sin främsta framgång under Slišković-eran (2002-2006) när man nästan kvalificerade sig till EM-04 och VM-06. Både gångerna föll Bosnien Hercegovina på mållinjen och lämnade landets trogna fans i djup sorg. I kvalet till EM 2004 hade Bosnien chansen att vinna sin grupp, en vinst hemma över Danmark i sista omgången var det som krävdes, Bosnien kryssade och hamnade till slut trea. Två år senare hade Bosnien åter chansen att kvalificera sig till ett stort mästerskap, nu VM, men man föll i sista omgången borta mot Serbien med 1-0 i en match som präglades av läktarvåld och nationalistiska budskap. Bosnien hamnade åter trea i sin grupp. Jakten på EM 2008 inleddes dock med stor optimism. Bosnien lottades i grupp C tillsammans med Grekland, Turkiet, Norge, Ungern, Moldavien och Malta i vad som såg ut att vara den enklaste gruppen vi någonsin fått. Istället för en EM plats bröt alla vedermödor inom förbundet till ytan när spelare helt plötsligt valde att hoppa av landslaget i protest. Man inledde dock stark med att besegra Malta på bortaplan med 5-2 men sammanbrottet tar oss tillbaka till första hemmamatchen mot Ungern när den grekcypriotiska domaren dömde en obefintlig straff till bortalaget i matchminut 36. Ungerns ledningmål ledde till att vrede utbröt både på läktaren och på planen när Emir Spahić bara 3 minuter senare visades ut efter sitt andra gula kort. Ungern gick ifrån till 0-3 på bara några få minuter. Hela nationen var i chock. Detta var Bosnien Hercegovinas första nederlag på hemmamark i en tävlingsmatch och Slišković erbjöd sig själv att stiga av. FA vägrade och beodrade honom att istället koncentrera sig på de kommande matcherna mot Grekland och Moldavien. Med dessa två matcher förändrades sutuationen från värre till värst. Bosnien låg under mot Moldavien 0-2 i halvtid innan man till slut hämtade upp underläget och fick med sig en poäng hem. Mot Grekland hemma drabbades åter igen landslaget av en tvivelaktig straff och katastrofen var ett faktum. Även denna gång var domaren under hård kritik då han visade ut Saša Papac (2:a gula) för en tackling som Emir Spahić stod för. Trots underläge och en man mindre på plan dominerade Bosnien Hercegovina i stort sett hela matchen men tvivelaktiga domslut gjorde att spelarna till slut gav upp och förlorade 1-4 efter 3 grekiska mål sista 7 minuterna. Detta var Bosnien andra raka hemmaförlust och blott den tredje någonsin på hemmaplan. Denna gång var det ingen som stoppade Slišković från att avgå och kvalet var över för Bosniens del, innan den ens hade börjat.
Savez – roten till problemen
Innan jag går in på reaktionerna efter Greklandsmatchen är det viktigt att förklarar hur korrupta och inkompotenta det bosniska fotbollsförbundet är. Landets FA – NFSBiH eller helt enkelt Savez som skapades 2002 som en ledningsstruktur för landets gemensamma liga, Premijer Liga. Syftet var att sammanföra landslagets alla bosnien- serber, kroater och bosnjaker precis som man gjorde i ligan. Tyvärr, trots försök att uppnå detta ledde allting istället till otrolig korruption och missanpassade institioner. Snarare än att ha en president, roterade den ståndpunkt mellan landets tre huvudsakliga etniska grupper. Men till skillnad från andra länder där finansieringsöverrenskommelserna och ledningen bestog av samhällets ärliga män var männen i Bosniens fotbolspyramid kriminella. Tillsatta av ännu större brottslingar inom landets regering med litet eller ingen alls bakgrund eller kunskap om sport. För att belysa detta vidta Iljo Dominković, den nuvarande kroatiska ledamot av NFSBiH ordförandeskap. Före kriget var han en en sportjournalist . Idag är han en av de mäktigaste männen inom bosnisk fotboll. Detta är en bild av Iljo Dominković och hans familj under VM 2006.
Naturligtvis är Dominković och alla andra inom Savez hatade av flera anledningar. Man lanserade aldrig några som helst klagomål mot de tveksamma straffbesluten mot Grekland och Ungern som kan ha kostat Bosnien ett EM-plats. Man lanserade heller inte klagomål mot Spaniens segermål i den 97:e (!!!) matchminuten när endast 4 övertidsminuter tilldelades. Man valde ochså att blunda för den våld de tillresta bosniska fansen utsattes för i bortamatchen mot Serbien. Serbien gjorde sig skyldiga till flera brott, man kastade stenar, betongblock och andra föremål mot de bosniska fansen. Flaggor brändes och nationalistiska krigslåtar sjöngs, bilder på krigsförbrytare florerade på läktaren och glåpord mot grannlandets muslimska befolkning präglade denna match. Flera bosniska fans skadades allvarlig och fick uppsöka sjukhus efteråt. Sålledes borde matchen ha brutits (innan den ens startade) och Bosnien tilldelats segern 0-3. Precis som i alla andra matcher när publiken inte kan bete sig och bryter istället lag. Serbien skyllde ifrån sig allting på de tillresta Bosnien-serberna och gav ingen som helst skydd till varken spelarna eller de oskyldiga människorna som drabbades på läktaren.
En annan källa till hatet är förbundets uttagningar av landslagspelare. Flera spelare av tvivelaktiga kvalitéer kallades till landslaget medans etablerade utlandsproffs lämnades hemma. Det tog inte lång tid för folk att inse att detta var bara spel om pengar för ledarna inom Savez. Det blev senare känt att dessa värdelösa spelare som gång efter gång kallats till landslaget hade agenter som hade nära förbindelser inom landes FA tjänstemän. En uttagning i den bosniska landslaget är verkligen en bra merit för en som siktar att bli såld till en mindre klubb i t,ex. Ryssland. Och det var underförstått att FA:s tjänstemän i fråga skulle få en trevlig andel i övergångskostanden. Det finns i dagsläget ett dussintal spelare som som på bara några månader gjort en (1) landskamp, blivit såld utomland för att sedan aldrig mer höras från igen. Den kanske mest absurda exemplet är Ante Aračić, som kalldes till VM-kvalmatchen mot Grekland. Aračić, född och uppväxen i Kroatien spelade för tillfället för K.V. Oostende där han inte gjort ett enda match under hela säsongen. Till råga på allt var K.V. Oostende överlägsen ligajumbo I den Belgiska ligan.
Rat Savezu – Kriget mot Savez
Kriget på 90-talet fördrev hundratusentals bosniska familjer på flykt till bland annat Tyskland, Sverige och USA. ”Dijasporan” var 15 år senare väl intregrerade i sina nya hemländer, men man höll alltid ett vakande öga på utveckligen i deras gamla hemland. Landslaget, och i synnerhet fotbollslandslaget var en källa till stolthet för alla människor som hade flytt sina hem. En väl organiserad supporterförening bildades för att stödja landets alla landslag. BH Fanaticos eller kort och gott BHF. BHF växte snabbt och etablerade sig i flera länder på väldigt kort tid. Resultaten var imponerande med 15.000 bosniska fans från Tyskland, Sverige, Danmark, Norge och Holland bland annat på en bortamatch mot Belgien, visade prov på hur många och organiserade man var. BHF skulle bli Savez stora fiende. Efter förlusterna mot Ungern och Grekland inledde man kriget mot FA – Rat Savezu. De krävde omedelbar bojkott av landslaget och var snart i sällskap av flera spelare, bland annat kaptenen Sergej Barbarez. Bortamatchen mot Norge ses som en start på kriget som varar än idag. Man inledde sitt protest på allvar och fångade helas världens uppmärksamhet. Trots att resultatet talade för Bosnien (vinst 1-2) så märktes det tydligt att allting var inte som det ska inom den bosniska fotbollsförbundet. Några månader senare lyckades man besegra Turkiet på hemmaplan, men protesterna bara fortsatte. Man tog sitt tredje raka segern mot Malta och hoppet om en EM plats var åter inom synhåll. Protesterna avtog något och trycket på Savez var betydligt lägre. Nästa match skulle man möta Ungern och en vinst skulle ta oss på till förstaplats trots den dåliga starten på kvalet med två hemmaförluster på raken. Flera tongivande spelare meddelade att de var beredda att komma tillbaka för att säkra denna denna position men Savez begick ett dyrbart misstag genom att lämna dem utanför truppen och dessutom kalla dom för ”överflödiga”. Bosnien förlorade ödesmatchen mot Ungern och landslagets såväl som fansens entusiasm sprack som en ballong. Man hade fortfarande en minimal chans att nå play-off men man var nu åter igen ett sargad och splittrad landslag. I sista hemmamatchen mot Moldavien kom endast 4,000 fans (Kosevos kapacitet är ca 36,000) för att bevittna ännu en hemmaförlust och Bosnien Hercegovina hamnade till slut på den nedere halvan av tabellen.
Kaos utbröt på nytt. Dåvarande förbundskaptenen Muzurović fick sparken tillsammans med flera andra fystränare och ledare. Den dåvarande ordförande i Savez, Ahmed Pašalić var nu en av landets mest hatade män och avgick efter hårt press. Någon månad senare drabbades Milan Jelić, den serbiska ledamoten av FA:s ordförandeskap, av hjärtattack och dog. Orsakerna till detta förklaras med att han levt under stor press sista månaderna vid livet. Efter noggran övervägande och påtryckningar från supportrarna tillsattes Meho Kodro som ny förbundskapten.
Kodro ny förbundskapten
I landslagets yngre dagar var Meho Kodro den enda riktiga stjärnan i laget. En skicklig målgörare som hade köpts upp av Barcelona av Johan Cruijff. Bosniska supportrar välkomnade utnämningen entusiastiskt eftersom de såg honom som en ”orörlig” faktor mot korruption runt NFSBiH. Kodro själv var optimistisk och tillsatte Elvir Bolić, landets främsta målgörare genom tiderna och uttalad kritiker mot NFSBiH som assistent. Bojkottet mot landslaget upphörde och alla spelare återvände. Atmosfären var återigen på topp. Tyvärr så dröjde det inte länge innan saker och ting åter igen försämrades. Förbundet hade bokat in en träningsmatch mot Japan, mitt under pågående ligaspel i hela Europa och utan Kodros samtycke. Kodro hade svårt med att få ihop spelare på så kort varsel och tvingades ta med sig ett lag med endast inhemska spelare (som egentligen inte var i närheten av en landslagsplats) tvärs över andra sidan av jorden. Bosnien förlorade 0-3 mot Japans b-lag. NFSBiH lovade att inte göra samma förhastade beslut igen men bara månader senare bokade förnundet åter igen en träningsamatch utan Kodros samtycke, mot Iran och sedan en onödig hemmamatch mot blåbärsnationen Azerbaijan.
Bosnien hade mött Iran flera gånger det senaste åren och det var ingen hemlighet att matcherna mot just Iran hade tilfört Savez personal extra pengar i fickan. En spelare vittnade dessutom om hur den tidigare ordförande Ahmed Pašalić gick hem med en påse full med pengar efter en match mot Iran. Kodro blev upprörd av beslutet att hans mannar skulle möta Iran och Azerbaijan då han ville möta bättre motstånd. Han vägrade möta Iran och fick stöd från såväl spelare som supportrar. BHF hotade med upptrappad våld och bojkott om Savez ”lade ett finger på Kodro”.
Ćiro -eran
Den 17:e maj avskedades Kodro som följd av han vägran att möta Iran. Kalabalik utbröt i Bosnien och en ny bojkott var efterlyst. Landslagets stjärnor gjorde en mindre protest genom att vägra komma till matchen och nästan alla uppgav ”skador och förkylningar” som orsak till detta. Andra sade rakt ut varför de inte ville komma. Media i Bosnien skrev dagligen om förbundets maktmissbruk och massiva gatuprotester utbröt i Sarajevos med sammandrabbningar med polisen. Kodro och Bolić lovade att göra allt i sin makt för att bringa ner ledarna i NFSBiH. De planerade en egen ”landskamp” i Sarajevo på samma dag som landslagets match mot Azerbaijan. 20,000 människor kom på Kodros och Bolićs humanitära träningsmatch I Sarajevo, medans knappt 500 människor tog sig till Bilino Polje i Zenica för att bevittna landslagets ”officiella” match mot Azerbaijan.
Ett krismöte bokades av NFSBiH, där de offentliga ledarna förväntades avgå och en omfattande omstruktuering av landest fotbollsförbund väntades men istället skjöt man upp mötet en månad för att sedan inte göra någonting. Den 10:e juli tillsattes Miroslav ”Ciro” Blažević som ny förbundskapten.
Blažević, född 1935 i Travnik är utan tvekan den framgångsrikaste tränaren i f.d. Jugoslaviens historia. Men han tillsattes inte för han taktiskta kunskaper, utan för hans karismatiska personlighet. Medier i Bosnien, såväl som resten av Balkan respekterar ”Ćiro” enormt och när det blev känt att han är landslagets nye tränare avtog kritiken mot NFSBiH drastiskt. Ett halvår senare erövrade han hela Bosniens respekt med viktiga vinster i den nuvarande VM-kvalet och har utvecklat en hat-kärleksförhållande med bosniska supportrar. Maktmissbruket inom NFSBiH har avtagit något och han har inspirerat till en hel del optimism och främjat en allmän positiv atmosfär bland landest tre etniciteter. En hel ny generation av spelare har kommit in under Blažević ledningen och optimismen är åter på topp. Endast tiden kan visa om det kan gå bortom gränserna för sina föregångare.
