Resereportage Portugal – Bosnien: Del 1, vägen dit och matchen
Här är första delen som dokumenterar vår något krokiga resa till Portugal, där det mesta inte ville gå vår väg.
Det här är en historia baserad på verkliga händelser som involverar fem personer. fyra föredetta fotbollsspelare och en basket/hockeyspelare som älskar sitt land och fotbollslag över allt annat.
Det hela började efter den positiva känslan med segern mot Estland. Bosnien stod klara att gå vidare mot playoffs. Lottningen resulterade då i Portugal, landet som hade “tagit” Sveriges plats i VM-kvalet och som har flera storstjärnor.
Vi fem tappra bosniska krigare bestämde direkt att vi ska åka dit och stötta våra spelare till en plats i VM i Sydafrika.
Vägen dit tyckte vi var lite krånglig: Skavsta – Bryssel – Porto och sedan hyrbil till Lissabon (ungefär 300 km), med en väntetid på runt sex timmar i Bryssel för att få åka till Porto. Men nåväl, vad gör vi inte för att få se första delen av en historisk matchserie för vårt land?
Alla vi fem bestämde att vi skulle mötas upp i Örebro där Mešić bor och sedan ta en bil därifrån till Skavsta flygplats. Klockan ett på natten påbörjade vi vår resa mot flyget och mot Portugal. I en gammal Golf-trea med sommardäck begav vi oss någorlunda skakiga mot Skavsta. Slaget om vem som skulle få sitta “shotgun” började direkt och sist men inte minst vem som skulle få nitplatsen att sitta i mitten av baksätet. Undertecknad gjorde direkt slag i saken och informerade moget* de andra att någon plats i mitten inte blir av. Fighten om framsätet löstes ganska fort då den personen som fick platsen i princip hade betalat tre av fem personers resor.
Han fick även sköta AC:n då den stackars bilen hade mer som inte fungerade än tvärtom. Den briljanta lösningen blev en skruvmejsel som han tappert fick trycka in i fläktkontrollen för att ta bort imman på rutorna, så vi skulle kunna se något när vi körde.
Efter ungefär en och en halv timme var vi äntligen framme i Skavsta. Jakten på Jack Vegas-maskinerna började direkt men de var dessvärre avstängda klockan tre på natten. Efter lite väntan (tre timmar) var det dags att gå på flyget. Undertecknad var lite av en fan av flygkatastrof-dokumentärer som direkt gjorde sig påminda.
Efter en (enligt mig) skräckfärd mot Bryssel var vi äntligen framme. En väntan på sex timmar tog sin början och nervositeten kröp upp igen. Vi tänkte att vi kanske borde leta upp ett hotell där vi kunde sova ett par timmar då vi ändå skulle köra bil till Lissabon senare. Efter en dyr taxiresa visade det sig att hotellet var fullbokat. Det blev istället en vild jakt på mat som slutade med en stor baguette med smör. Nåväl, bättre det än ingenting.
Efter ett par timmars väntande och försök till sömn var det dags att lyfta mot Porto. En resa som inte riktigt var lika skräckfylld tog slut och vi hade landat i Porto. Skön omväxling av väder mot Bryssel, då det var runt 17 grader när vi kom fram. Efter en visit till Hertz fick vi vår bil och färden mot Lissabon tog sin början.
Med stor förväntan och spända sinnen var vi på väg till staden där vi skulle börja vår historiska match och hela världen skulle få se vilka vi egentligen är. Ingen liten lingonnation utan ett fotbollslag som kan slå alla när som helst.
Väl framme i Lissabon tog det ett tag att hitta hotellet där vi skulle bo. Efter en timmes letande efter signal till GPS:en i en av personernas iPhone gav vi upp och började fråga människor. Vårt hat mot iPhone väcktes en hel del! Även en irritation mot Portugisernas icke-existerande engelskkunskaper.
Vi kom tillslut fram till hotellet och kunde äntligen slappna av och börja ladda inför matchen. Det pratades om kasino, fest, sovande med mera. Det hela slutade med att vi besökte ett kvarter med hundratals små barer där man kunde köpa diverse drycker och gå runt vart man ville. Stället var fullproppat och det var folk överallt. Väldigt många verkade ha en förkärlek till en viss växt de gillade att röka. När man kom förbi molnen av rök såg man våra Bosniska fans runtom och hörde vår musik spelas på barerna. En underbar syn!
Alla var verkligen taggade och hade roligt och så även vi. Det blev dock tillslut en kort utekväll och färden hemåt gick ganska fort. Efter en hel dag av resande var de flesta utmattade.
Dag två började med att vi skulle hämta ut matchbiljetterna som var något av guld för oss. Det hela gick smidigt då undertecknad låg och sov medan en tapper armé fick i uppdrag att hämta ut biljetterna. Enligt ögonvittnen var bortasupportrarna tvingade att gå till en egen sektion för att hämta biljetterna. En väg där både bilar och lastbilar passerade. Känslan av att man inte var välkommen började sprida sig.
Allt gick väl och vi planerade att vi skulle möta upp med alla våra fans på ett stort torg i centrala Lissabon. Känslan var överväldigande med flera tusen bosnier som sjöng nationalsånger och andra ramsor. Ett tåg mot stadion hade börjat och man var riktigt taggad!
Väl framme vid stadion började en lång kö bildas vid den ingången vi hade blivit transporterade till. Det var här de flesta tålamod skulle tryta. Det var här man återigen kände sig kränkt och felbehandlad. Det tog flera timmar att komma in och portugiserna behandlade oss som fångar. Kläder skulle av, saker skulle beslagtas. Vi stod flera timmar i kön och kom in precis till matchstarten. Bakom oss stod flera hundra, om inte tusen, kvar och väntade på att få bli insläppta. De tog plånböcker, accessoarer etc. och slängde det. Hatet mot detta korrupta system spred sig från person till person.
Till slut var vi inne och arenan var enorm! Sakta fylldes våra sektioner med våra fans, men det blev inte fullt innan matchen hade startat. När alla var på plats blev det en mäktig känsla, fullt av skrik och hejaramsor. Det var lite svårt för oss att överrösta över 50 000 portugiser men vi gjorde vårt bästa. Det enda de gjorde var att bua eller börja skrika när någon i högtalarna sa åt dem att skrika.
Matchen var faktiskt riktigt spännande. Portugal hade mycket boll men hade egentligen inga chanser! Om jag ska vara ärlig hade de en riktigt farlig målchans, som det inte blev mål på. Deras mål kom egentligen efter en serie av slarv. Många var riktigt missnöjda med hur Misimović agerade och inget han gjorde var egentligen av någon kvalitet. Vi bara väntade på att få se Pjanić i halvtid.
När andra halvlek började såg vi att ingenting förändrats. Jag började bli riktigt irriterad, inte minst på Ćiro. Varför låter man en Misimović i uppenbart dålig form spela vidare? Till slut, i 83:e minuten, byttes Pjanić och även Muslimović in, inte en sekund försent!
Redan då såg man hur vårt anfallsspel blev mer dynamiskt och mer fantasifullt. Efter flera ribbträffar och lägen som fick oss att jubla flera gånger var matchen slut! Man stod kvar där nästan paralyserad. Hur kunde vi inte ha gjort något mål? Kändes som om all tur och allt flyt vi haft, som alla lag har ibland, vände sig om och gav oss fingret.
Allting kändes tomt. Vi bara satt på läktaren och stirrade ut över Portugiserna och hur glada de var över segern. Men så hände något som fick ett hopp om människan att tändas inuti mig.
Under hela matchen hade vi skrikit hur vi hatar Portugiserna och gett dem fingret. Lite hatstämning blev det emellanåt. Så från ingenstans kom tre små flickor som ville byta halsdukar med oss. Från den stunden började alla byta med varandra, precis som spelarna byter tröjor. De började sjunga med i vår ramsa om Bosnien och vi i deras.
Efter en match med heta känslor och efter alla skällsord vi skrek mot varandra, står vi där och skriker varandras ramsor. Det var en surrealistisk känsla, men ändå så unik. Tänk om allt vore så lätt? Tre små flickor fick stora arga män att mjukna.
Efter matchen fanns ingen större lust att göra något speciellt. Det enda några av oss ville var att ta det lugnt och spela bort våra pengar, som så många gånger förr. Så blev det också, då vi åkte till ett riktigt stort kasino i Lissabon. Efter ett litet hopp och lite segrar så gick det som för landslaget. Korthuset föll ihop och pengarna försvann, liksom vår lust att förlänga natten.
Tredje dagen var det dags att gå upp runt fem-tiden. Vi hade en resa tillbaka till Porto framför oss som vi ville vara i god tid till. Man ville ju inte missa planet hem och göra av med ännu mer pengar.
Så var vi äntligen på väg. Vi hade fem timmar på oss att åka 300km, vilket tordes vara mer än nödvändigt. Den långa resan påbörjades och det var dags för Mirza Schumacher att återigen sätta sig vid ratten och föra oss hem.
Allt gick enligt planerna och vi var riktigt bra med i tidsschemat, när det helt plötsligt började bli lite trafikstockning. Ja ja, tänkte vi, klart det kan vara lite kö på morgonen när folk ska till jobbet i en storstad. Men det var mer än kö, vi stod nästan helt stilla och framför oss såg vi bilkö, och åter bilkö.
Man började fundera på hur länge det här kunde hålla i sig, men vadå, vi har ju över en och en halv timme på oss, det är inga problem! Men tiden går och vi rör oss otroligt sakta. Efter en timme har vi kommit fram en bit och ser hur en stor lastbil har vält och blockerat allting. Bilarna rör sig riktigt sakta och känslan börjar komma att vi kanske inte alls har så gott om tid som vi tror.
Tiden tickade i blixtfart mot elva och vi började sakta röra oss framåt. Ungefär kvart i elva hade vi kommit loss från bilkön och försökte hitta vägen till flygplatsen. Vi var på god väg att ta rätt avfart när någon i gruppen skrek ”rakt, rakt!” när avfarten var till höger. (Vem som gjorde bort sig låter jag vara osagt).
Vi insåg då att vi hade missat avfarten och hade inte den blekaste aning om hur vi skulle ta oss tillbaka eller om det fanns en annan väg. Vi försökte fråga folk men självklart kunde ingen ett ord engelska, utan pratade vidare på portugisiska. Nu var kaoset totalt och vi skrek på varandra, på Portugisare och på allt vi kunde komma på.
Det var mindre än 10 minuter kvar innan gaten stängde och vårt flyg lämnade oss kvar i Porto. Vi lyckas hitta en väg som skulle leda till flygplatsen men tiden var så knapp att det enda vi kunde göra var att hålla andan och hoppas att vi skulle komma fram i tid.
Efter en av de snabbaste bilfärderna vi varit med om sen vi kom till Portugal närmade vi oss flygplatsen. Men det var inte det enda, vi hade ju hyrbil som skulle återlämnas och tankas upp igen. På fem minuter skulle vi lämna bilen, ta hand om allt kring den och då även hinna till vår gate. Något mirakulöst säger killarna på Hertz att de kunde skicka faktura så vi slipper vara kvar där och slösa tid. De visar oss till taxin som kör oss så fort han kan till flygplatsen. Alla skriker (ni vet hur Bosnier är när de är stressade och upprörda) och ingen vet vad som ska hända.
Taxin tvärbromsar vid ingången till flygplatsen och vi slänger med oss våra väskor och lämnar allt vi inte anser viktigt. Springer till tre olika köer där vi tror att vi ska checka in. Till slut kommer vi fram till rätt och är hur glada som helst, när värdinnan i gaten säger: Tyvärr gaten är stängd...
* Med moget menas: “Bara så ni vet så sitter jag inte baksätet. Jag struntar i vem som gör det, bara det inte är jag!”
