Ljiljanbloggen: Känslorna inför slaget i Aten
På fredag (12/10), klockan 20.45 riktas alla blickar mot händelserna på Kariaskakis Stadium i Pireus, Grekland. Gatorna runtom i Bosnien kommer att eka tomma, för det primära blir att bevittna slaget i Aten..
Det är 48 timmar kvar till matchstart. För varje timme som går, ökar nervositeten i intensitet. För varje timme som går stiger förväntningarna. Optimismen har tagit ett strypgrepp om realismen och lagom till matchstart kommer inte realisten att existera. Kärleken övervinner allt, så även mot förnuftet. Och jag älskar det. Jag älskar känslan som infinner sig vid matchstart då adrenalinet flödar och en ovillkorlig kärlek spirar igenom varje ådra. Den spända förväntan på vad som komma skall, som gör att man slutar att fungera som en rationell varelse - utan istället befinner sig ett i vakuum där bara matchen och nuet existerar. Allt det leder mig in i ett tillstånd av total fokusering på matchen - och bara den. Det må vara så att det inte är särskilt hälsosamt - men jag älskar varje sekund av det.
Det som är mest tillfredställande i det hela är att jag inte är ensam över att få uppleva detta. Denna passion upplevs och delas av miljontals bosnier världen över. Alla vardagsbekymmer, alla rivaliteter läggs åt sidan under 90`minuter. Under 90 minuter är vi förenade som en fungerande enhet. Det bevisade vi på läktarna på Marakana Stadion, det skall vi bevisa även på Karaiskakis Stadium i Pireus. Både på plan och läktarna. För mig innehåller varje match två matcher, den på som utspelar sig på fotbollsplanen - men också den som utspelar sig på läktaren. Matchen på läktaren är redan avgjord. Genom sin blotta närvaro har våra supportrar redan vunnit, frågan är bara med hur stor marginal den vinsten kommer att bli.
För spelarna på planen återstår det att fullborda triumfen. De är medvetna om att de inte spelar för sig själva, utan att de spelar för en hel nation. En nation som de senaste två decennierna inte har haft så mycket att glädjas åt. Ge glädje till folket - även om det bara är för en kväll. Och kom ihåg, ni spelar inte bara för supportrarna på läktarna och för de som ser matchen på tv - utan ni spelar också för de över 200.000 som har bidragit med sina liv, för att vi skall ha ett land - och ett landslag som heter Bosnien- Hercegovina.
P.s Då jag personligen inte kommer att ha möjligheten att närvara på plats de kommande nio månaderna, vill jag ta tillfället i akt och önska mina vänner och bekanta som reser imorgon och tidig fredag morgon till Athen - en "trevlig" resa!
