Inför kvalet: Italien vill revanschera sig efter förra kvalfiaskot!
De sista laget som tas upp i artikelserien är Italien, ett land med en rik fotbollskultur där det samtidigt finns flera faktorer som påverkat sporten negativt. Landslaget missade det senaste världsmästerskapet och pressen är stor på gli Azurri, ännu en flopp vore en ren katastrof.
Italien är ett av världens största fotbollsländer och nationen har en magnifik och imponerande historia. I troféskåpet kan italienarna stoltsera med fyra VM-guld, två silver och en bronspeng, i EM-sammanhang har man dock inte varit lika lyckosamma men gli Azurri har ändå kammat hem en titel och två andraplatser. I epok efter epok har det producerats framgångsrika spelare på flera olika positioner, alltifrån Giuseppe Meazza, Paolo Maldini, Roberto Baggio, Dino Zoff, Paolo Rossi mfl, listan kan göras väldigt lång. Även den inhemska ligan håller en väldigt hög nivå och Serie A är en utav världens bästa, även om storhetstiden under slutet av 80-talet och decenniet därpå är passerad. Trots en god kvalité och mycket potential brottas italiensk fotboll med flera utmaningar, något som uppmärksammats efter VM-missen. Flera utav pamparna i förbundet och i de olika klubbledningarna har varit olämpliga och missköt sina poster, under Venturas tid fanns det bla en Juventusfraktion i förbundet som uppmanade tränaren att bänka Napolispelaren Insigne. Därutöver är talangutvecklingen sämre än förut, detta har bla Mancini påtalat. Det är nämligen relativt få italienska ungtuppar som får chansen i Serie A, specifikt vid en jämförelse med hur det varit tidigare. Förvisso håller ligan en hög nivå i konstrast till andra europeiska motsvarigheter men det är egentligen bara Juventus som har en realistisk chans att vinna Champions League, resterande lag nöjer sig troligen med en kvartsfinalplats. Därutöver plågas läktarna utav rasism, flera arenor är omoderna och bottenlagens publiksiffror är relativt låga.
Hur har det då sett ut för A-landslaget de senaste åren? Efter VM 2014 fick Antonio Conte efterträdda Cesare Prandelli varav Contes sejour blev relativt lyckad. Italienarna vann sin EM-kvalgrupp enkelt med sju segrar och tre kryss, de främsta utmanarna var Kroatien och Norge. Väl i huvudturneringen vann man en grupp bestående av Belgien, Sverige och Irland, trots att man faktiskt torskade mot irländarna. I åttondelen väntade Spanien och Contes mannar slog ut de regerande mästarna, det tog dock stopp i nästa fas där Italien föll på straffar mot Tyskland. Efter mästerskapet valde Conte att testa vingarna i Chelsea och fotbollsförbundet anställde Ventura, ett katastrofalt beslut. Med facit i hand var Ventura en kass tränare som gjorde en hel del konstiga uttagningar, placerade spelare på fel positioner, förde en ologisk taktik och dessutom hade han inte förmågan att ena och motivera laget. Italien lyckades förvisso komma tvåa i kvalgruppen (efter Spanien) vilket innebar en playoffplats och där lottades man mot Sverige. Trots att italienarna var favorittippade förlorade man med totalt 1-0 efter två väldigt mediokra insatser, man var framförallt uddlösa offensivt och skapade noll heta målchanser under 180 minuter. Efter att Ventura sparkats tog Luigi Di Biagio över som (tillfällig) interrimtränare och det dröjde fram till maj 2018 innan Roberto Mancini anställdes. Efter kvalmisslyckandet har det också skett en föryngring i truppen, flera erfarna herrar i form av Andrea Barzagli, Daniele De Rossi och Gianluigi Buffon har nämligen tackat för sig.
I Nations League lottades italienarna mot Polen och Portugal varav den nybildade turneringen inleddes sisådär ur ett italienskt perspektiv. Efter 1-1 mot polackerna i Bologna och en uddamålsförlust mot de regerande europamästarna följde en hel del kritik mot Mancini, opponenterna ansåg framförallt att laget såg livlöst ut och kämpaglöden saknades. Förvisso hade backlinjen varit stabil men både mittfältet och anfallsspelet såg fantasilöst ut och få farligheter hade producerats under de två första omgångarna. Desto bättre såg det ut månaden därpå när Italien slog Polen i Warszawa med 1-0, italienarna gjorde å ena sidan bara ett mål men gli Azurri var det spelförande manskapet och attackerade med anfallsvåg eller anfallsvåg, man borde vunnit med högre siffror. Inför avgörandet mot Portugal levererade Italien en grym förstahalvlek där portugiserna pressades långt ner i straffområdet och trion på mitten, Verratti, Jorginho och Barella, fick igång ett kvickt passningsspel samtidigt som yttrarna Insigne och Chiesa hotade på kanterna. Trots en imponerande press var det mållöst i halvtid och under de sista 45 höll man lägre nivå, den taktiskt skickliga Fernando Santos lyckades neutralisera den italienska offensiven och försvara sig till en poäng vilket var tillräckligt för en portugisisk gruppseger. Italien har förvisso bara spelat fyra tävlingsmatcher under Mancinis ledning men den generella känslan är att utvecklingen varit positiv, samtidigt kvarstår vissa brister vilket tas upp längre ner i denna artikel
En majoritet utav landslagsspelarna representerar en inhemsk förening och Italien har flera världsspelare i laget som är vana vid att spela stormatcher. Tre herrar som, enligt mitt tycke, måste hålla sig friska och leverera ifall Italien ska avancera långt i ett eventuellt europamästerskap är:
- Giorgio Chiellini, mittback född 1984 med över hundra landskamper på kontot. Chiellini beskrivs ofta som en traditionell försvarsspelare, hans styrkor är inte de speltekniska utan snarare aggressiviteten, tacklingarna, fysiken och arbetskapaciteten. Vidare är Chiellini väldigt bra på att läsa spelet och känd som en sann ledare med ett starkt psyke, han kan minst sagt hålla huvudet kallt i pressade situationer. Backen bär kaptensbindeln i landslaget och just hans ledarskap lär bli betydelsefullt i kvalet.
- Den andre nyckelspelaren är Leonardo Bonucci, även han är en erfaren mittback. I likhet med Chiellini så är han både lång och stark, han är dock desto mer bollskicklig och dessutom ett hot vid fasta situationer.
- Det tredje namnet är Marco Verratti, mittfältare som tillhör PSG. Verratti är lagets mittfältsmotor och det är han som väntas få igång anfallsspelet, skapa målchanser och producera poäng. Frankrikeproffset är kvick, teknisk, kreativ och en väldigt skicklig bollbehandlare i trånga ytor.
Utöver denna heta trio finns det flera andra kvalitéspelare, exempelvis Donnarumma, Insigne, Joringho, Florenzi, Immobile, och Bernadeschi som kan ställa till med problem för alla världens landslag. Anledningen till att just dessa tre lyfts fram är för att dem har vissa specifika egenskaper vilket gör lirarna extra viktiga, i fallet med mittbacksduon handlar det förutom erfarenheten också om defensiva spelfärdigheter. Gällande Verratti så har Italien haft det kämpigt offensivt och den som väntas knyta upp knutarna är just PSG:s storstjärna.
Som tidigare nämnt tränas Italien utav Roberto Mancini, den mest meriterande tränaren i grupp J. Forwarden Mancini hade en relativt framgångsrik spelarkarriär som primärt spenderades i Sampdoria men också i Bologna, Lazio och Leicester City. Redan under spelarkarriären uppvisade Mancini en del ledaregenskaper och han brukade ofta föra samtal med domaren och mana på sina medspelare. Totalt lyckades han vinna Serie A två gånger, Coppa Italia sex, supercupen två, Cupvinnarcupen två och även UEFA:s supercup ett par gånger.
Även i rollen som coach har han erövrat flera pokaler, hans första uppdrag varade i knappt ett år (Fiorentina) och därefter spenderade Mancini två säsonger i Lazio. Förvisso lyckades han under denna period vinna Coppa Italia två gånger och han nådde även semifinal i UEFA cupen med huvudstadslaget men det var i Inter som han fick sitt stora genombrott. Mancini anställdes sommaren 2004 och coachade klubben under fyra säsonger, under hans styre blev Inter en dominerande kraft i Serie A och man vann ligan tre gånger. Han nådde också final i cupen samtliga fyra säsonger och plockade guldet vid två tillfällen, därutöver vann Mancinis Inter supercupen två gånger. Trots att de svartblårandiga var överlägsna i den inhemska fotbollen gick det inte riktigt lika bra i Champions League, han lyckades som bäst avancera till kvartsfinal i världens bästa fotbollsturnering och detta är en av anledningarna bakom varför han sparkades 2008. Trots misslyckanden på den internationella scenen gick Mancini till historien som en av klubbens bästa coacher någonsin.
Därefter dröjde det mer än ett år, rättare sagt den 19 december 2009, innan han kritade på för nästa klubb vilket var storsatsande Manchester City. Det var i just City som han värvade Edin Dzeko i januari 2011, på Storbritannien befann sig Mancini i drygt tre och ett halvt år. Han lyckades förvisso vinna FA Cupen, Premier League och Community Shield en gång vardera men överlag blev han inte riktigt lika framgångsrik i Manchester som i Milano. Trots de ekonomiska förutsättningarna och storhandlandet på transfermarknaden lyckades han aldrig nå någon europeisk framgång med klubben, han passerade inte ens CL-gruppspelet. Dessutom gjorde han flera strategiska misstag och han betraktades som taktiskt oskicklig. Ett exempel är relaterat till Dzeko, flera gånger bänkade italienaren den bosniske anfallaren och spelade istället med Tevez och Aguero. Förvisso är båda herrarna bra forwards men flera experter ansåg att dem helt enkelt var alltför lika varandra och därför hade det varit lämpligare att lira med Dzeko som är en tydligare nummer nio och kan bidra med tyngd i straffområdet. Därutöver hävdade Mancinis antagonister att han inte hade förmågan att få spelarna att dra åt samma håll och stärka lagsammanhållningen, detta nämndes frekvent som förklaring bakom flera av klubbens misslyckanden. Med facit i hand hade Mancini en del bra perioder i England, tänker tex på hösten 2011 där Man City var urstarka i Premier League och gick obesegrade i flera månader. Tränaren var dock väldigt svajig och ojämn vilket bidrog till flera floppar, specifikt i europamatcherna.
Efter förlusten på Wembley (FA-cupfinal) mot Wigan Athletic sparkades Mancini och han tränade därefter Galatasaray under en säsong. Han vann förvisso cupen men satte inget större avtryck i Turkiet, anledningen till att han lämnade beror på finansiella orsaker och i november 2014 återvände han till Inter, sin föregående arbetsgivare. Han befann sig i hemlandet i ungefär ett och ett halvt år men han var inte i närheten av att uppnå samma framgångar som under åren 2004-08, coachen lyckades inte vinna en enda titel och var inte heller särskilt nära. I juni 2017 påbörjade han ett nytt utlandsäventyr och det var för ryska Zenit, i jättelandet befann han sig enbart säsongen 2017-18 och anledningen till att han lämnade var pga erbjudandet ifrån det italienska förbundet. Även insatsen i Zenit var medelmåttig, storklubben blev endast femma i ligan vilket får ses som en besvikelse med tanke på att Zenit är ett lag som ständigt nämns bland förhandsfavoriterna. I både Europa League och i den inhemska cupen tvingades Zenit abdikera i sextondelsfinalen, Mancini floppade alltså ännu en gång i en europeisk turnering. Sammanfattningsvis kan man således säga att tränaren hade en guldperiod under mitten av 00-talet i Inter men alltsedan han anslöt till Manchester City har han varit ojämn och Mancini har inte blivit den stortränaren som vissa förväntade sig under den första Interperioden.
BiH och Italien har drabbat samman en gång tidigare och den matchen lyckades faktiskt Bosnien vinna med 2-1. Bataljen var en träningsmatch i Sarajevo den 6 november 1996 där Salihamidzic och Bolic nätade för hemmalaget samtidigt som Chiesa frälste gästerna. En ”fun fact” är att detta var Bosniens första seger någonsin sedan man blev medlem i FIFA, därutöver är BiH ett av sju landslag som Italien har negativ statistik gentemot.
Som tidigare nämnt är gli Azurri gruppens storfavorit men det finns några orosmoln, det tydligaste är att laget saknar en pålitlig anfallare. Den främsta alternativet är Ciro Immobile som förvisso varit grym i Lazio, han blev delad skytteligavinnare förra säsongen med 29 baljor och har dessutom gjort det bra i klubblaget under hösten. Dessvärre har Immobile inte levererat i landslagströjan och han var kass mot Portugal i den avgörande UNL-matchen, han missade bla öppet mål. Ett annat namn som nämnts är Andrea Belotti som hade en supersäsong 2016-17 i Torino och bla länkades ihop med Manchester United under den efterföljande sommaren. Belotti har dock inte målmässigt kommit upp i samma nivå därefter men ändå gjort det relativt bra i Serie A, spelaren har dock inte heller han levererat i landslaget och faktum var att Mancini petade honom efter septembermatcherna. I spekulationerna har också Mario Balotelli omnämnts, inte särskilt oväntat med tanke på att han och Mancini har en far-och-son-liknande-relation. Balotelli värvades nyligen utav Marseille och ifall han skulle få fart på karriären så lär forwarden ha goda möjligheter att bli en startspelare. Utöver dessa har också Kevin Lasagna (Udinese) och Patrick Cutrone (Milan) seglat upp som potentiella nior och de ska bli spännande att se ifall Mancini kan hitta en långsiktig lösning på anfallproblemet.
Ett annat frågetecken för det italienska landslaget är Mancini, tränaren har som tidigare nämnt svajat rejält sedan flytten till England och förbundskaptenen betraktas utav allmänheten som ett osäkert kort. Förvisso har han vunnit flera titlar och imponerade minst sagt under sina första fyra år i Inter, samtidigt har han inte nått den världsnivå som vissa förväntade sig. Det han saknar är förmågan att sammansvetsa grupper, strategiskt tänk och även den där ” fingertoppskänslan” som kännetecknar världscoacher. Detta kan i sin tur kan vara en förklaring bakom hans fiaskon i internationella turneringar, i europamatcher ställs man ofta mot bättre lag och också mot andra spelsätt. I såna situationer krävs det att tränaren är taktiskt skicklig och flexibel, dvs har förmågan att anpassa sitt lag efter andra spelfilosofier och matchutvecklingar.
Något som specifikt gynnar Bosnien inför matcherna mot Italien är att bosniska men också ex-jugoslaviska spelare i allmänhet brukar trivas i Serie A. Därutöver har också Italien haft det kämpigt mot landslag från balkanhalvön flera gånger förut, i det senaste kvalet tappade man bla poäng mot Makedonien i Skopje.
Ytterligare en nackdel för Italien är pressen, trots att landslaget missade VM betraktar gemene italienare landet som en stor fotbollsnation och förväntar sig att landslaget ska kunna utmana om EM-guld nästa sommar. Ifall kvalet skulle börja dåligt och ifall mästerskapsambitionerna börjar kännas alltmer avlägsna så lär en kritikstorm från både media och befolkningen i stort komma, frågan är ifall spelarna och även Mancini kommer att kunna hantera en sådan situation.
En sista svaghet är målvaktspositionen, förvisso har Italien en duktig förstamålvakt i form av Gianluigi Donnarumma som tagit över ettan efter Buffon. Donnarumma är en väldigt talangfull keeper som spelat A-lagsfotboll för Milan i mer än två år och han har potential att bli världens bästa på sin position. Tonåringen har dock väldigt lite erfarenhet ifrån landslagsfotboll samtidigt som han spelar på en ”utsatt” position där misstag tenderar att få stora konsekvenser. En stabil sista utpost brukar också bidra till att utespelarna känner ett ökat lugn, frågan är helt enkelt ifall Donnarumma är redo att axla den viktiga rollen som burväktare och ifall svaret på frågan är ”nej” så ökar sannolikheten för ett nytt kvalfiasko rejält. Därutöver kan det också nämnas att målvakten har en medioker höst bakom sig i klubblaget och han har inte direkt dominerat mellan stolparna, detta gäller dock hela Milan där flera intressanta spelare underpresterat under Gattusos ledning.
Trots en del svagheter vore det naivt att påstå att Italien inte är en tydlig favorit inför matcherna mot BiH, det främsta som talar för gli Azurri är helt enkelt att dem har ett bättre landslag på pappret. Det är högst oklart ifall någon drake hade kunnat platsa i en italiensk elva, möjligen hade Kolasinac (Biraghi), Pjanic (Jorginho) och Dzeko (Immobile) kunnat utmana om en startposition men ingen av herrarna hade varit tveklöst given. Inom parentesen nämns förövrigt de spelare som väntas starta på de nämnda lirarnas positioner i det kommande kvalet.
Mittbacksparet Chiellini-Bonucci är Italiens främsta styrka och herrarna spelaregenskaper har redan nämnts i denna artikel. Förutom deras enskilda kvalitéer stärks duon utav att båda två tillvardags tillhör Juventus och är vana vid att lira med varandra vilket minskar risker för att missförstånd uppstår. Traditionellt sett har gli Azurri associerats med en stabil backlinje och försvaret är något som måste klicka ifall Mancinis landslag ska kunna vinna guldet nästa sommar.
Därutöver så ser mittfältet med Jorginho, Verratti och Barella väldigt spännande ut, trion var grym i den sista UNL-matchen där bollen gick som ett snöre dem tre emellan. I likhet med sydeuropeiska mittfältare generellt är samtliga tre väldigt bollskickliga och tekniska men dem har olika utgångspositioner. Verratti har en offensivare roll och är mer utav en playmaker som är en duktig avslutare men också har ögat för ”sista passen”, en riktig poängmaskin. Landsmannen Jorginho är inte lika snabb men framförallt en duktig bollvinnare och han brukar också täcka stora ytor, eftersom att han saknar speed intar Jorginho oftast en mer defensiv position. Mittfältaren brukar beskrivas som en box-till-box-mittfältare och han tenderar att röra sig mer på den egna planhalvan och i området vid mittcirkeln men inte lika mycket i närheten av straffområdet vid en jämförelse med PSG-stjärnan. I och med att han saknar snabbheten är detta lämpligare eftersom att Jorginho på så viss kan få mer tid med bollen och även har möjligheten att diktera matchtempot. Den tredje herren är Barella, en väldigt lovande mittfältare som tillhör Cagliari och är född 1997. Han är en väldigt mångsidig lirare som förutom sina tekniska förmågor också är väldigt stark, uthållig och aggressiv. Barella har beskrivits av flera som landets främsta mittfältslöfte och han kan både dribbla förbi sina motståndare och samtidigt var väldigt jobbiga att möta i försvaret eftersom att han är tuff försvarsspelare.
Vidare tenderar Italien att betraktas som ett ”storlag” med flera kvalitéspelare, en bred trupp med dugliga reserver, en mäktig historia och en återkommande förhandsfavorit vid de stora mästerskapen. Flera av de italienska landslagsspelarna är vana vid att ladda upp inför, spela och utvärdera viktiga matcher och just denna erfarenhet är något som kännetecknar mästarlag. Förutom bra spelarmaterial brukar också ”storlag” ha förmågan att på något sätt kvalificera sig för mästerskap efter mästerskap, det kanske är lite motigt i början och ibland går man på pumpen men i slutändan tar man sig alltid ditt och levererar när man har kniven mot strupen. Det är möjligen ironiskt att nämna just med Italien eftersom att gli Azurri missade föregående VM, men utav de tjugo senaste mästerskapen har Italien kvalat in till sjutton och historiskt har landet lyckats rida ut kriser och imponerat när det ser som sämst ut. Ett skolboksexempel på detta är VM 1982 där Italien såg väldigt bleka ut i gruppspelet och inte vann en enda match, trots detta lyckades man turligt ta sig vidare till slutspelet och därefter vann man faktiskt hela turneringen. Möjligen kan det finnas en psykologisk aspekt i sammanhanget, ifall lirarna ser sig själva som en del av ett vinnande ”storlag” leder detta till att man agerar som vinnare och inte ger sig vid första motgång utan kämpar ända in i kaklet. På det sättet främjas en kollektiv vinnarkultur som kännetecknar landslaget över flera decennier och just mentaliteter som dessa tenderar att bevaras och bli väldigt långlivade.
En annan faktor som brukar gynna meriterade lag är domare, i varje liga tenderar favoriterna att få fler 50/50-beslut med sig på bekostnad av de mindre lagen. UEFA ser tveklöst hellre Italien i ett EM än Bosnien och det är tyvärr inte helt orealistiskt att detta kan påverka domarinsatsen. Nära till minnet är kvalet till EM 2012 där Safet Susics drakar möte Frankrike i avgörandet och där BiH vid en seger hade nått en historiskt EM-turnering, dessvärre slutade matchen 1-1 varav skotten Craig Thompson tog flera tveksamma domslut som påverkade matchutvecklingen till fransmännens fördel. Det vore tyvärr inte otänkbart att en repris av det nämnda sker under kvalet vilket självklart vore väldigt sorgligt.
