Att skåda en krigares själ
Två supportrar, Marcus från Luleå och Mathias från Göteborg, berättar om hur det var att bevittna den sista matchen för säsongen på plats.
“ One Neil Lennon, there's only one Neil Lennon, there's only one Neil Lennon”.
Texten ekar i huvudet när vi vaknar till efter att tänkt på den gångna matchen mellan Celtic v Motherwell i den skotska ligaavslutningen. Har i ärlighetens namn lite svårt att släppa taget om publikens hyllning till den tränare som varit så utsatt under den gångna säsongen.
Vaknar till på hotellrummet i centrala Glasgow. Att valet föll på Celtic var givet efter tidigare besök i den fotbollstokiga staden Glasgow. Förra säsongen fick vi se publikens besvikelse efter en ganska misslyckad säsong. Visserligen hade Robbie Keane tillkommit och resultaten förbättrats, men det saknades tydliga direktiv från Tony Mowbray och hans ledarstab. Ingen sång på arenan och ingen passion kunde upplevas, den passion som annars sitter långt inne i betongen på Celtic Park, en känsla som tar tag i en när man vandrar i gångarna på arenan som är fyllda av bilder från det senaste årtiondets stora spelare, du ser Sutton, Hartson, Balde och givetvis mängder av den störste på senare år, ”Ghod 7, Larsson the great”.
En viss oro inför dagens match, det måste bli bättre än senast. Att Lennon och Mjällby lyckats bättre än sin föregångare Mowbray rådde ingen tvekan om, men ändå kände vi oss lite kluvna och spända inför dagens drabbning. Matte vaknade till och visade sitt bästa humör som han oftast brukar och började sjunga inledningen på YNWA. Kom snabbt ur sängen och nu var det dags . Efter en snabb frukost på det anrika hotellet Millenium gick vi raskt upp på rummet igen, nu skulle det bli riktig frukost, en par gravt spetsade Red Bull sköljdes ned i snabb takt och stämningen var på topp, dags för obligatoriskt ombyte till matchtröja. Som föregående år hade vi införskaffat nya matchtröjor och halsdukar. Anledningen till halsdukarna var om” you´ll never walk alone” skulle få upplevas denna gången. Efter en snabb taxiresa till Celtic park så stod vi inför det ögonblick som vi längtat så mycket till. Matte såg en aning lyrisk ut, Marcus slöt ögonen och tog ett djupt andetag. För stunden slog det mig att det var historia jag andades på platsen.
Då matchen bara var några minuter från avspark så kunde vi se att det var fullsatt. Musiken spelades på bästa sätt från högtalarna och stämningen började bli riktigt bra. Då hände det, ”When you walk through a storm...” äntligen fick man uppleva det vi så länge sökt efter. Matte greppade Celtichalsduken och höjde den snabbt mot skyn. När jag och de andra snabbt hängde på så kunde man skymta det oförglömliga. Att stå på Celtic park och sjunga, lyssna, samt skåda så många halsdukar i grönt&vitt bland de 57300 besökarna kröp rakt ner efter ryggen. Rysningen och lyckan var total för stunden. När Neil Lennon och övriga från tränarstaben äntrade spelarbåset utbröt ett jubel som sällan skådat verkligheten. Publiken skanderade "one Neil Lennon, its only one Neil Lennon, its only one Neil Lennon”. Den hårdföre Nordirländaren såg tagen ut av det stöd som visades honom.
Domaren blåste i pipan och Celtic mönstrade ett lag med stora luckor på mittfältet. Joe Ledley, Benjamin Kayal och Kris Commons saknades, det märks i ett Celtic av 2011 års modell. Dock kunde man se att ersättarna Ki och James Forrest tog sig in mer och mer i matchen. 1-0 efter en tjusig yttersida från Hooper, jublet visste inga gränser och stämningen ökade rejält på arenan.” I just cant get enough” ekade i högtalarna innan publiken snabbt tog över och fortsatte sången, ytterligare rysningar och gåshud i en redan glädjefylld kropp kändes underbart.
2-0 Samaras, och nu började publiken att vända sig om, ”The huddle” praktiserades och i princip alla åskådare stod som galna och hoppade upp och ner. När domaren blåste för halvlek så kändes det som en välförtjänt vila efter urladdningen. Efter att spelarna kommit ut på planen så sjöng publiken YNWA igen.
3-0 Maloney, nytt jubel och sång. Trots att i stort sett alla besökare fått reda på att Rangers ledde stort mot Kilmarnock och att ligatiteln var körd så dämpades inte stämningen, detta följdes av 4-0 från McCourt som blivit inbytt och på sedvanligt maner visat vilka oerhört tekniska egenskaper han besitter, märkligt att den spelaren inte är given i startelvan.
Neil Lennon blev intervjuad alldeles efter det att domaren blåst av matchen och sa det redan klassiska citatet "this is not the end , it´s just the beginning”. Publiken exploderade, Neil fick välförtjänta applåder och ovationer av den stora publiken som trots besvikelsen över att missat ligasegern stod kvar på arenan och hyllade laget som gick ärevarv runt arenan, det haglade in halsdukar, flaggor , mössor. En känsla av tillfredställelse infann sig, vi stod kvar till att vi nästan var sist på arenan, överens om att detta är i särklass den bästa fotbollsupplevelse vi upplevt på plats. Vi vandrade Gallowgate ner mot city centre, en tid för eftertanke och diskussion över matchens inramning och ögonblick.
Att behålla en tränare som Lennon känns självklart. Vi är båda rörande överens att Celtic spelat en positiv fotboll under säsongen, en fotboll vi inte skådat sedan O´Neill`s dagar som manager då Celtic var ett stort lag i Europa och hotade lag i både Champions League som Europa League. Att få vara på plats och höra Neil Lennons starka ord, där han visar att han inte tänker ge sig för hot och våldshandlingar förstärkte ögonblicken.
En annan stark upplevelse var att se den unga pojke som satt bredvid oss. Ett par minuter in i matchen vänder han sig mot Marcus och säger ” Rangers One-Nill” hans ögon är ledsna och han sjunker ihop i stolen bredvid alldeles gråtfärdig. Han blev lite lyckligare när Celtic tog ledningen men för han var dagen och säsongen förstörd.
När man fick se en så ung pojke stötta sitt lag så mycket förstod man att fotbollen är ALLT för många i Glasgow. Hoppas innerligen att få se honom när Celtic vinner en titel i framtiden.
Väl hemma efter en intensiv upplevelse ställer Marcus sig frågan; "Hur beskriver man till någon som aldrig varit med om upplevelsen och känslan på Celtic Park?" Detta efter att ha fått frågan av en kollega som undrade hur det var på matchen.
Det går inte att säga med ord till någon som inte varit på paradise. Det måste upplevas och den som inte upplever detta har missat en stor fotbollsupplevelse i en liga som lever mer på styrka än teknik, mer på hjärta än hjärna. En liga som verkligen visar vad hjärta kan betyda för såväl spelare, ledare, publik och alla andra involverade.
Med dessa orden vill vi tacka spelarna och ledarna i Celtic FC för denna säsongen och det gör vi med orden:
”Once you´ve been there, you will always go back”
See you in Celtic park 11/12