Nu blev det svart på vitt...
Tio år i Europa, tio års erfarenhet och tio år av Europamatcher på Maksimirstadion. Nu räckte det inte hela vägen. Rättare sagt så har Dinamo aldrig sett så dåligt ut som igår, mot Skenderbeu. Killar som är 20, 22 och 25 år gamla såg ut som ett juniorlag, ett juniorlag som inte ville nå hela vägen. Allt detta kostade Dinamo ett avancemang i Europa League. Vart problemet ligger – det är en bra fråga.
Vi har under många matcher (och till och med år) sett Dinamo spela dåligt, men igår blev botten nådd. Det handlar inte om att laget inte kan nå målet, inte kan hitta fram, inte på det sättet. Nej, det handlar om att Dinamo inte kunde skjuta ett enda skott på mål under första 45. Det handlar också om att Dinamo inte kunde finna laganda i matcherna mot Skenderbeu. Det handlar sist men inte minst om en massa korkade samt ologiska beslut.
Varför? På vilket sätt? Och hur? Ja, det går att analysera detta i ett år till… Allt handlar självklart inte om förlusten mot Skenderbeu (även om Dinamo aldrig förlorade mot albanerna) – känslan är att det blev en enorm förlust året och säsongen ut. Matcherna mot Skenderbeu blev svart på vitt att saker och ting inte fungerar som de skall i klubben.
För att hela tårtan skall kunna bli fin och rund, behöver man forma varje bit så snyggt som möjligt.
Dinamo började säsongen med att spela dåligt. Odd BK väntade i andra kvalomgången till Europa League. Redan där var det på tok. Om en klubb skall peta en tränare – gör detta innan träningsmatcherna, innan träningslägret. Ivaylo Petev fick sparken i mitten av kvalomgångarna, vilket är helt komiskt. Mario Cvitanovic tog över. Här kan man inte kritisera allt för mycket, oavsett hur mycket man stödjer sitt lag, sitt Dinamo. Cvitanovic hade en enorm uppgift framför sig, utan tid. Ledningen gjorde fel, det är ledningen som får ta på sig misslyckandet. Ledningen tog död på laget. Listan kan bli lång, men Dinamo har inte kvalitén att spela Europa League. Det fick vi svar på igår. Dinamo hade i 18 minuter en man mer på plan, och vad gör spelarna? Skjuter upp bollen, chansar, kan inte få ihop ett(!) farligt anfall och det värsta är att Dinamo inte har spelare som är starka på huvudet. Det går ju inte ihop. Men vi tar det vidare ett steg till. Ledningen och klubben lovade att fina värvningar skulle göras inför kvalomgångarna och på det sättet se ett vasst Dinamo i Europa League i höst. I princip hände ingenting. Doumbia är det bästa klubben kan ta fram, och det skall dem ha. Doumbia har verkligen visat framfötterna, oavsett hur arg man är efter matchen mot Skenderbeu. Killen hade bollen under kontroll i 90 minuter. Istället fokuserar man på Coric, Pavicic, Stojanovic och Lecjaks. Den förstnämnda jämförde man med Modric för ett tag sedan. Ante Coric har mer varit het i media än på plan. Mycket negativ energi, gnäll och misslyckande mot Skenderbeu i första matchen på Maksmirstadion. Pavicic och Stojanovic är heller inte något att ta i. Matchen borta mot Skenderbeu gick två av tre inlägg från Stojanovic sida ut till inspark. Det handlar om okoncentration och ett misslyckande i allt man gjort som ytterback det senaste året. Pavicic har heller inte visat framfötterna, förmodligen på grund av konkurrensen. Istället att ordet konkurrens skall effektivisera ett lags status så har konkurrensen skrämt bort Pavicic. Även Lecjaks blev ett nyförvärv inför säsongen. För honom gäller det att öva att skjuta inlägg och kunna få precision på passningar.
Foto: Bildbyrån
Nervositeten steg för varje dag för tränaren Cvitanovic, inte minst igår. Det finns ingen bortförklaring till misslyckandet, alla har gjort fel, uppifrån och ner. Från klubbledningen till spelarna.
Igår fick vi se en tränare i Dinamo som verkligen försökte. Cvitanovic tog in Gojak, bosniern fick verkligen fart på Zagreblaget. Men det räcker inte. Det är ständigt en Dinamospelare mot två ibland tre motståndare. Dinamo har inte en riktig killer där framme, en striker som kan näta och som inte behöver något extra utrymme för att sätta dit den. Istället valde man att tacka nej för övergångsbudet för Angelo Henriquez och två miljoner euro. Något är fel, killen hade inte gjort mål på ett och ett halvt år – och man vill inte sälja honom? Armin Hodzic försöker men han är alldeles för egoistisk, liten men samtidigt ensam. En liten knuff sen är han på marken. Dinamo har heller inte några vassa offensiva och ”vanliga” mittfältare. Olmo försöker, även Moro. Dessa killar väger inte mer än 70 kilo, då blir det svårt att möta en mittback som väger 95 kilo. Även här, och denna faktor återkommer ständigt – Olmo och Moro gör bort sina motståndare, men sedan är de helt ensamma där framme. Det håller inte. Vi har kommenterat det tidigare, men återigen – lagets ytterbackar håller inte, Stojanovic och Lecjaks kan inte täppa igen när det verkligen krävs.
Om vi bortser från individen så har en nervositet blivit något normalt i klubben. Man har gjort, år efter år, fel. Gång efter gång. Ett typiskt exempel på detta är när klockan börjar ticka allt närmare 90 minuter, då skall och alla vill skjuta mot mål. Det är inte bra läge att skjuta, bättre att göra inlägg. Man känner pressen, man skjuter 25 meter från mål. Man börjar bli extremt nervös, då vill man dribbla. Det man inte inser är gå fram med bollen, genom kollektivet, och söka upp en spelare. Man var i 18 minuter med en man mer och hela sju spelare in i motståndarnas straffområde. Då skall både Lecjaks och Soudani söka sig (med bollen) till tom yta för att slå upp den. Ingen idé, ingen tanke bakom spelet, ingen logik och något enormt misslyckande i allt man gjort senaste tre månaderna.
Foto: Bildbyrån
Frågan vad man gör nu och hur man skall gå vidare, kvarstår. Dinamo måste hitta spelare, vassa spelare. Men varför? I ligaspelet räcker det med dessa spelare, i ligan har man råd med ett till två fel och ändå vinner man med ett eller två mot noll. Men i Europa League och europeiska turneringar håller det inte. Ytterbackarna måste få förstärkning, mittfältet måste i princip bytas ut helt och hållet. Även kaptenen Domagoj Antolic håller inte. Dinamo behöver sist men inte minst få in en anfallare som kan göra mål, som inte behöver så mycket tid. Istället läser man idag att klubben försöker värva Josip Simunic som ny tränare – är det okej? Nej det är det inte. Cvitanovic har inte ens fått den tid som en tränare behöver för att stabilisera ett lag. Cvitanovic har kastats in i grytan med budskapet ”lös uppgiften!” – det är helt ofattbart. Det är nu Cvitanovic skall få chansen, fram till jul – minst. Det är nu tränaren, när det är lugnare, kan bevisa hur han tänker, vad han vill göra och hur hans tränarkarriär i Dinamo ser ut. Cvitanovic har inte gjort fel under sin tid i Dinamo, än så länge. Det är inte mycket han kan göra med spelarna som är tillgängliga. Cvitanovic är den sista personen som kan skyllas för detta misslyckande. Om dock Dinamo fortsätter med samma tempo, samma dåliga spel, jo, då kan man tänka om. Då kan man tacka Cvitanovic. Men att kritisera Cvitanovic så mycket som man gjort och gör, är inte okej. Man bör istället kritisera klubben och ledningen för spelarna man värvat och handlingarna man gjort. Det räcker inte.
Foto: Bildbyrån
Dagen efter är man alltid smartare. Men om vi skall kritisera, börja med att titta på dina egna händer. Börja med dig själv. Låt oss börja med ledningen längst upp och sedan, sakta men säkert, röra oss nedåt till individen på plan. Efter många år av dominans i ligan har Dinamo blivit av med ligaguldet, cupen och nu Europaspelet. Hur det kan se ut i ligan framöver, vet vi inte. Det återstår att se. Men gruppspelet i Champions- och Europa League kan bli en frysbox många år framöver. Forma tårtan rätt från början, för att den skall bli rund och fin i slutet.
