Ett geni som har misslyckats?
Mathieu Coutadeur var dirigenten till Le Mans-orkestern som under några år inte spelade en ton fel. Han var den lokala förmågan som var lika het som lågan. Sen kom en flytt söderut och sedan dess har inte karriären riktigt artat sig som förväntat.
- När vi kom hit var det helt absurt. Det är en annan värld.
Spola tillbaka till augusti 2009. En ung fransman hade lämnat sin hemstad, klubb och familj för sydligare breddgrader. Det skiljer drygt 70 mil mellan Le Mans och Monaco, men den kulturella distansen är betydligt större. Mathieu Coutadeur kan vittna om det. De påkostade yachterna, husen och diverse andra statusmarkörer som genomsyrar den franska Rivieran var främmande för honom – han hade ju levt ett mer verklighetsförankrat liv. Under hans uppväxt var tennislegendaren Jo-Wilfried Tsonga inspirationskällan, drömmen om att en dag bli lika framgångsrik hade för honom större värde än guld. Tidigt insåg Coutadeur att vägen dit var väldigt enkel. Hårt arbete. Timmar spenderades på såväl tennis- som fotbollsträningar, han var lika produktiv och talangfull från baslinjen som på mittfältet och tillslut var ett val av inriktning ett oundvikligt faktum. Den tekniske mittfältaren hade dock redan utstakat sin framtid, gräsmattan på Stade Léon-Bollée hemma i Le Mans var från första början det enda som fanns i tankarna. Tennisen var egentligen bara ett tillvägagångssätt att finslipa fotbollstalangen, den gav utrymme för förbättringar inom såväl placeringsförmåga och taktisk skolning som konditionsträning. Han var kort sagt pojken som tänkte ett steg längre. Coutadeur stirrade inte blint på Tsonga-affischen i sitt rum, det räckte med att han såg den en gång per dag - när han vaknade - för att sedan bemöda sig att avverka tuffa pass i jakten på drömmen.
Men uppoffringarna gav den talangfulle mittfältaren vingarna att flyga. I många av Le Mans ungdomslag blev Coutadeur tillskriven kaptensrollen mot bakgrund av sin uppskattade träningshängivelse, lika självskriven var han i de franska ungdomslandslagen och ja… när man väl börjat flyga ska man väl inte sluta? Varför inte också ta en ordinarie mittfältsplats i ett Ligue 1-lag vid som 19-åring? Jag vet inte om fransmannen var nervös att träffa sina nya kamrater men ett som säkert är att planen blev hans fort. Allt hot och alla hinder skulle bara bort. Då nyss uppflyttade Le Mans hade ligans lägsta budget var tränaren, Frédéric Hantz, tvungen att satsa på en oetablerad och egenfostrad trupp. En säsong senare var det en kompentent och eftertraktad idel spelare. Återkomsten till Ligue 1 resulterade i en 9:e plats, den efterföljande säsongen bärgades en 10:e. Det ekonomiska läget var prekärt, spelet på planen älskvärt. Marko Basa och Yohann Pelé hade gömt koden som ledde till ledtrådarna om defensivens brister, Gervinho, Grafite och Daisuke Matsui var oförskämda nog att inte lämna motståndarförsvararnas mardrömmar. Coutadeur var blocket som höll samman det revolutionerade och fascinerade bygget. Han dikterade tempot, han avvärjde attacker och han skrev manuset till anfallarna. Allt det som tennisträningen gav - konditionsträning, placeringsförmåga och taktisk skolning – gjorde sig påmint. Pojken som tänkte ett steg längre hade logiskt nog utvecklats till en hyllad spelfördelare. Även om Le Mans inte var lika intensivt bevakade som Lyon, Marseille eller PSG undgick inte deras framgångar:
- Vid 22 är Mathieu Coutadeur redan en av de bästa spelarna i vår liga. Sedan hans första säsong, 2006, har den unge mittfältaren etablerat sig som en viktig del av Le Mans-mittfältet (…) Den här säsongen har Coutadeur spelat 29 matcher i Ligue 1 och gjort 4 mål. Han är redan eftertraktad av de bästa lagen i Ligue 1, sade en journalist på den nätbaserade franska tidningen Maxifoot år 2008.
Säsonger gick, Le Mans fick fortsatt beröm för sitt spel och Coutadeur var i gott skick. Monaco frågade. Le Mans svarade, och mittfältaren gav sitt medgivande. Vi är tillbaka i augusti 2009. Fransmannen återvände till marken, flygturen tog stopp. Brutalt. Monegaskerna hade tappat i ekonomisk slagkraft efter ett par goda decennier med den flitigt investerande och tillika föregående presidenten Jean-Louis Campora. När han av hälsoskäl valde att avgå försvagades ekonomin, klubben tvingades förhålla sig till annan verklighet och hitta en ny identitet. Ökenvandringen var ett faktum. Och ska man dra en någorlunda symbolik skedde den i Sahara. De hade svårt att hitta en utväg, ena säsongen skulle rutinerade herrar som Jerko Leko och Jan Koller värvas, den andra var ynglingar som Stéphane Ruffier, Nicolas N’Koulou och Yohan Mollo de som skulle definiera kulturen. Coutadeur valde att bortse från röran. Dumstridigt? Äh, han var ju killen som alltid tänkte ett steg längre. Monaco var ändå en större klubb än Le Mans och bevisade han sig i ytterligare ett lag skulle nog sannolikheten för en flytt till en av de stora ligorna bara öka. Men våghalsigheten skulle visa sig vara förödande. Rörans smak var lika illa som utseendet.
Inför säsongen hade Guy Lacombe anställts, en tränare med fina meriter när det gäller integrationen av unga spelare. Med honom i Sochaux blev talanger som Benoît Pedretti och Jérémy Ménez landslagsspelare och ett Rennes under hans styre gav karriärer åt bland annat Jimmy Briand, Asamoah Gyan och Stéphane M’Bia. Ett Lacombe-styrt Monaco hade en enkel uppgift: Leverera talanger för att genera stora försäljningar som stärker den svaga ekonomin. Talanger fanns det i överflöd. Just det var också problemet. Han fick problem med att förhålla sig till en strikt startelva och roterade friskt för att underhålla utvecklingen hos de potentiella guldklimparna, något som i längden bidrog till en gradvis stagnering bland spelarna och nedflyttning år 2011. Oregelbunden speltid samt onormala omständigheter i en osund förening fläckade den elegans och potential Coutadeur visade i Le Mans. En startplats i hemstaden förvandlades till en bänkplats på sydkusten, glädjen framför de nära ersattes av frustration på bortaplan. Talangen som en gång beslutade sig för att flyga blev stoppad. Tänka ett steg längre? Inte ens det skulle hjälpa honom i den här prekära situationen. Politiken på högre instanser inom klubben kunde ju inte mittfältaren påverka i någon nämnvärd utsträckning. Tur att oturen existerar då. Ur nedflyttningen, i Monacos misär, kom fransmannens lycka. Det akuta behovet av inkomster hos monegaskerna möjliggjorde en försäljning till Lorient.
Christian Gourcuff hade inte låtit sig luras av polemiken på Rivieran. I ett snabbt kontrande Lorient skulle Coutadeur få tillåtelse att återvända till dirigentrollen från tiden i Le Mans. Vänsterkanten skulle bli hans eftersom arbetskapaciteten och tekniken fanns. Alaixys Romao och Arnold Mvuemba skulle vara de defensiva stöttepelare som garanterade honom säkerhet att utföra magi på offensivare delar av planen. Motgång blev framgång, bänknötande blev andrahandsassistkavalkader och irritation blev målfirande. Startelvan var inte den stora funderingen, snarare var den stora frågan möjligheterna till att replikera den stora attraktionen han en gång hade på marknaden. Sen kom nästa smäll - en säsongslång skada som senare visade sig ödelägga stora delar av den nästföljande. 18 månader utanför planen. Under början av år 2014 återvände Coutadeur till den, och matchades sporadiskt under resten av säsongen. Det är egentligen den här säsongen, först vid 28-årsålder, som svaret angående hans potential kommer att kunna besvaras. Mittfältaren har en given roll i startelvan, nye tränaren Sylvain Ripoll har förtroende för honom och han har därför fått fria tyglar att dirigera även den orangeklädda Bretagne-orkestern med förhoppningen att återväcka Le Mans-dragen i fransmannen. Det är naivt att tro att Coutadeur kommer att flytta till en storklubb, ett Lille eller Saint-Étienne är i bästa fall kanske en möjlighet. Även de chanserna blir små för varje år som går. Men samtidigt är han tennisspelaren som blev fotbollsproffs. Med rätt inställning blir, om inte allt, åtminstone det mesta möjligt.
- När jag var ung drömde jag om PSG och Juventus, hävdade Coutadeur för bara några dagar sedan.
Källor: Latelegramme, Maxifoot, Sofoot, Diesefoot, L’equipe, Footballtop, Football365, AS Monacos officiella hemsida, FC Lorients officiella hemsida, Worldfootball.
