Ett säreget område - en särpräglad inställning
Det brukar ibland sägas att en individs karaktärsdrag är ett resultat av alla mänskliga interaktioner. Ersätt individ med region i den meningen och du har en förklaring till RC Strasbourgs ställning i östra Frankrike.
En pingismatch förutsätter två motståndare och en boll. I det här fallet befinner sig Frankrike på den ena sidan och Tyskland på den andra. Matchbollen heter Alsace och turas om att befinna sig inom deras respektive gränser. Under medeltiden var regionen en provins inom det Tysk-romerska riket, 1600-talet och de två nästkommande århundradena spenderades under styret av den blåvitröda flaggan. Sedan fick Vilhem I nog och införlivade området med Rhenlandet innan ett världskrig innebar att Alsace återigen blev franskt.
Att regionen idag utgör den allra yttersta gränsen till Tyskland är lika tydligt kulturellt som geografiskt. Franska i skolan och tyska hemma, sauerkraut till lunch och foie gras till middag och kommunerna kan lika gärna heta Ribeauvillé som Altkirch. Identitetskris? Tvärtom. Att Alsace genomsyras av unika särdrag har inpräntat en stolthet bland dess invånare. I form av regionens största förening har RC Strasbourg genom historien fungerat som lokalpatriotismens stora högtalare. Sista meningen i den officiella klubbhymnen är ett tydligt exempel:
– Våra färger? I första hand Alsaces, i andra hand Frankrikes.
Med en Ligue 1-titel, sex cupsegrar och enstaka Europadeltagande har Strasbourg emellanåt lyckats förgylla sina supportrar med monumentala stunder. När Djibril Cissé i maj 2008 avgjorde mötet mot Alsace-klubben för sitt Marseille sköt han dels det ena laget till Champions League, dels det andra till mörkrets avgrund. Strasbourg blev nedflyttade, den följande säsongen misslyckades klubben att uppnå sin målsättning att återvända till fransk fotbolls finrum och i besvikelsens andetag blev slutprodukten ett organisationshaveri. Efter det misslyckade året i Ligue 2 tappade Phillippe Giniset, klubbens ägare sedan några år tillbaka, sin motivation och letade under sommaren aktivt efter potentiella köpare. Han var alldeles självsäker att föreningen snart skulle bli såld och såg därför ingen anledning att spendera pengar på att förstärka spelartruppen. Det var misstag ett. En ny ägare anlände inte under sommaren och ett profilfattigt Strasbourg, som under övergångsfönstret hade förlorat stöttepelarna James Fanchone, Mahmadou Bah och Renaud Cohade, ockuperade sista platsen under juluppehållet.
I misärens dunkla spår kunde dock Giniset tyda ett sken av ljus. Trodde han. Om resultaten innebar att Strasbourg ramlat, betydde fransmannens naiva tillit att hans förening skadade sig ordentligt i samband med fallet. I december identifierade han en potentiell köpare. En nöjd och övertygad man senare hade klubben fått nya majoritetsägare i form av bolagsgruppen FC Football Capital Ltd som var driven av Alain Fontenla, en fransk börsmäklare bosatt i London. Det var misstag två. Nu började en färd där alla Alsace-älskare motvilligt var passagerare. Sedan tidigare hade Strasbourg en skuld på tre miljoner euro som var tvungen att vara inbetalt innan årsskiftet och Jafar Hilali, den nya ägargruppens tillvalda klubbrepresentant, åtog sig inte uppgiften i kontrast till bolagsgruppens tidigare löften.
Pengarnas resa till bankernas valv fördröjdes, räntesatsen höjdes och efter ett halvår hade skulderna fördubblats. Men varken de ekonomiska bekymren eller att den försvagade spelartruppen tillslut blev nedflyttade var det som främst förargade fansen. Det verkliga övertrampet skedde i samband med en ökad distansering från regionen. Hilali, i jakt på högre sponsorintäkter, hade nämligen under hösten 2010 låtit bryta ett avtal med Sportfive. Och det var inte ett företag bland alla, utan en cateringbyrå som specialiserat sig i försäljning av mat från Alsace.
– Det som händer med Sportfive är osannolikt. Man bör inte få trampa på alla i regionen Alsace som ledarna för RC Strasbourg just nu faktiskt gör, lät en förargad supporter meddela via ett öppet brev.
Resan i kontroversernas dal bara fortsatte när han gjorde sitt val att bli Frankrikes svar på Mike Ashley. Bara veckor efter Sportfive-incidenten lät Hilali stänga av den ena kortsidan på Stade de la Meinau, sektionen som de mest inlevelserika supportrarna till Strasbourg belägrade vid varje hemmamatch, efter att ha blivit kritiserad av dem. Fontenlas kompanjon motiverade valet med att han kände sig hotat och drog förstorade paralleller till Boulogne Boys, Paris Saint-Germains hårt kriminaliserade ultrasgrupp. Beslutet kritiserades av fansen, av media och av kommunen. Hilalis känsliga karaktärsdrag skulle även göra sig påmint när en av minoritetsägarna, Dominique Pignatelli, i en intervju verbalt angrep hans visioner om ett nytt arenabygge. Pignatelli förstod inte logiken i att FC Football Capital Ltd konsekvent vägrade att betala skulderna på sex miljoner euro men likväl hade frågat den franska staten om få att låna mycket större belopp för att bekosta deras dröm. Ordstriden togs och likaså ett domstolsbeslut som förkunnade att Hilalis kränkningsyrkande avslogs.
Passionerade supportrar eller huliganer? Hilali placerade dem i det sistnämnda facket, resten av fotbollsfrankrike i det första.
I slutet av säsongen 2010/11 var han såpass impopulär i östra Frankrike att en helikopter behövde transportera honom till matcherna för att minska risken för konfrontationer med fansen. Ju längre tiden led, desto starkare cementerades bilden av en lättstött tyrann utan allierade. Med en bolagsrepresetant lika osmaklig som faktumet att Strasbourg blev tvångsdegrederade till division fem på grund av obetalda skulder förstod Fontenla under sommaren 2011 att förhållandet till regionen var såpass nedgånget att den omöjligen skulle kunna repareras. Att en fortsättning mer troligt skulle innebära en dystopi än utopi för folket i Alsace och valde därför att sälja klubben för den symboliska summan av en euro. Likt en beskyddande förälder blev en supporter till klubben också dess nya majoritetsägare. Men Marc Keller var inte vilken anhängare som helst. Som ung hade han som många andra från regionen drömt om att spela i den blåvita tröjan och kom att spendera fem säsonger i klubben innan han efter den aktiva karriären återvände till föreningen i en sportchefsroll år 2001.
Med den tidigare anfallaren i en framskjuten position roll även i styrelserummen lyckades Strasbourg bärga Coupe de France-titel under hans första år, uppflyttning till Ligue 1 det andra och en Coupe de la Ligue-trofé under det femte. Receptet? Kellers vilja att investera pengarna i lokalområdets scoutingverksamhet, i spelare som var beredda att offra allt för klubbmärket mellan första och sista gången domaren blåste på pipan. Mellan honom och titlarna fanns en alsassisk bas bestående av spelare som Salim Arrache, Fabrice Ehret, Éric Mouloungui och Valérien Ismaël. Nästa generation var det meningen att Kévin Gameiro, Morgan Schneiderlin och Ricardo Faty skulle definiera men meningsskiljaktigheter angående bland annat den framtida ungdomssatsningen styrelsen innebar att Keller lämnade klubben för Monaco år 2006, att ynglingarna utvecklades på andra platser och att Strasbourg började sin väg ner i seriesystemet.
– Jag blir lika glad som nedstämd över att Kévin och Morgan har utvecklats på andra håll och blivit landslagsspelare. Men egentligen är det ingenting jämfört med hur Jafar Hilali har behandlat klubben. Tack vare min förra sejour i Strasbourg är jag säker på att jag kan hjälpa till att vända på det hela, lät Keller deklarera i samband med sin återkomst.
Starka ord från en passionerad person. Och just känsla blev nyckelordet för föreningens fortlevnad. När Strasbourg år 2011 befann sig i femte divisionen fyllda med skulder men urholkade på spelare blickade Keller över den kontraktslösa marknaden och lyckades övertala 18 spelare att skriva på för klubben. 12 med någon anknytning till Alsace och östra Frankrike. Den tidigare anfallaren valde att främst prioritera lojaliteten, något som stämde överens med den filosofi han representerade under sina första sejour i organisationen. Tränaren skulle givetvis vara likasinnad och därför erbjöd Marc jobbet till sin yngre bror, François. Tillvägagångssättet var den äldre Keller redan bekant med och likaså resultaten, med två raka uppflyttningar inledde han sin återkomst i bästa möjliga slag. I en intervju med det franska magasinet So Foot dolde han inte omklädningsrummets betydelse:
– Du måste se hur killarna reagerar när de spelar för Strasbourg. De spelar direkt från hjärtat eftersom de anser sig representera Alsace. Efter förluster har jag ibland sett dem gråta.
Ovanlig färgkombination för att vara Strasbourg-tröjor. En symbolik för en osedvanligt känslostark förening?
Året i division tre, säsongen 2013/14, blev en missräkning. Trots att Marc Keller och företagare från det lokala näringslivet hade reducerat skulderna avslöjade de ekonomiska begränsningarna truppens tillkortakommanden såväl offensivt som defensivt och klubben blev degraderade. På papperet. Då Luzenac och Carquefou, som bägge hade slutat på den övre halvan, blev bestraffade med nedflyttning av fotbollsförbundet ersattes de av Colombiers och Strasbourg. Trots lättnaden var ägaren besviken. Det var hans första egentliga motgång under sina totalt sju år i någon form av administrativ nivå hos föreningen och ur det iskalla avskedande av sin bror från tränarposten kunde man nog tyda en inre prestigeförlust. Även om fransmannens ideologi inte rönte framgångar förra säsongen har han under det här året haft ett minst lika stort förtroende för trontjänare mot regionen Alsace.
Ersättare till François Keller blev nämligen Jacky Duguépéroux, en rutinerad herre som sedan 40 år tillbaka hade spenderat både sin spelar och tränarkarriär i regionen. Och trots tidigare bakslag var valet kanske det mest lämpliga. Strasbourg var under några år en ständigt nedtrampad blomma som hade turen att aldrig tappa roten, att aldrig för evigt förlora allt hopp. Nu har den blivit vattnad, omhändertagen och sakteligen börjat växa. Och det får binda sin tid. Tålamod behövs innan klubben, som sista meningen i klubbhymnen anspelar på, är starka nog att i första hand försvara Alsaces färger och i andra hand Frankrikes mot utomstående.
Källor: Sport Stratégies, Le Monde, So Foot, l’Alsace.fr, l’Équipe och Transfermarkt.
