Ljiljanbloggen: Förlust mer värdefull än vinst?
Sommar har förbytts till senhöst. De ljusa och varma sommardagarna är frånvarande, istället är mörkret och kylan alltmer påtaglig. Från optimismen i Rio de Janeiro till osäkerheten i Tel Aviv. Det är statusen på Bosniens landslag..
...Om någon timmer stundar en ödesmatch, i dubbel bemärkelse. Dels för att en seger skulle ge landslaget ett bra utgångsläge inför återstående matcher i kvalet, dels för att en förlust ökar möjligheterna till att förbundskapten Safet Susic får stiga åt sidan.
Förbundskaptenen har varit, för landslagets del, en ovanlig lång tid på sin post. Han kommer alltid att bli ihågkommen för att ha varit förbundskapten för landslaget under deras första VM-framträdande. Nu är tiden mogen för en förändring. Orsakerna är flera; diffusa laguttagningar, ingen tydlig spelidé, konflikt med spelare, scoutning av potentiella landslagsspelare och motståndare är nästintill obefintlig från hans sida..osv - listan kan göras lång. Avsaknaden av ett professionellt förhållningsätt gentemot sitt ledaruppdrag och en tydlig arbetslinje i det han gör är märkbart påtagligt. Vi har kommit till en brytpunkt där förbundskapten inte längre kan utveckla detta lag, utan det är stor risk att han genom sitt agerande även kan försämra lagets prestationer. Behovet är stort av en ny förbundskapten som kan ta tillvara på spelartruppens kompetenser på ett optimalt sätt och vidareutveckla laget till en ny nivå.
Att vi i kvällens match står utan anfallare i truppen är inget annat än tjänstefel av förbundskaptenen. Det beror på att Susic enbart tänker i kortsiktiga termer. En långsiktig plan för hur landslaget skall spela verkar inte finnas, och om den finns så omsätts den katastrofalt dåligt i praktiken.
Så hur skall vi förhålla oss till kvällens match? Personligen har det under dagen pågått en tolv-ronders match inombords mellan hjärnan och hjärtat. Hjärnan går på förnuftets väg och förklarar att det bästa för landslaget, på lång sikt, är en förlust i kvällens match - om det leder till Susics avgång. Hjärtat däremot är mer intresserad av stimulans här och nu och kan omöjligt önska landslaget något annat än vinst. Att förtränga sina känslor gentemot något man älskar och som fyller en viktig funktion i ens liv går inte att förtränga - även om man så skulle önska.
Hjärnan replikerar, att utan Susic kommer optimismen och förhoppningarna att återupplivas - med Susic kvar går vi in i en mörk tunnel med stor risk för att det kommer att dröja ett tag innan vi återser ljuset igen. En förlust vore då kanske att betrakta som den ultimata vinsten i detta nu?
Men, ju närmare matchstart vi kommer, desto mer känner jag av hjärtats puls och desto mindre av hjärnans signaler. När väl matchen startar har hjärnan nästintill upphört att fungera medan hjärtat går på högvarv - en alldeles underbar och befriande känsla att vara fylld med enbart kärlek under nittio minuter och glömma bort alla andra bekymmer (inklusive Susic)...
De som förstår - förstår. Övriga, tyvärr - kärlek kan inte läras ut.
