Ljiljanbloggen: Förväntan inför match
Det är kväll, höstmörkret har gjort sig märkbart påtaglig. Mörker brukar göra mig harmonisk och avslappnad - men inte nu, inte idag. Yttre påverkan av den fysiska miljön eller av människorna runtomkring är något som är synligt, men som hjärnan inte ägnar någon eftertanke till. Man är fast i sina egna tankegångar. I fysisk bemärkelse är man närvarande, men i tanken - helt frånvarande. All energi upptas av tankar om det som komma skall.
Att vara förväntansfull är att betrakta som något vackert, det ger en möjlighet att i tanken skapa en framtida historia, där man själv bestämmer utgången utan påverkan av någon annan. Man skapar sin egen verklighet på sina egna villkor. Att vara förväntansfull är inte att bära på en känsla - utan för egen del är det att bära på ett känslomässigt krig som utspelar sig inombords. Ena stunden är man förhoppningsfull, för att i nästa känna djup oro. Man går igenom olika scenarier och spänningen är olidlig, som om matchen vore igång på riktigt - för att i nästa ögonblick bli helt stum och nästintill apatisk. Sedan kommer ett lyckorus som tämligen snabbt omvandlas till ångest - tänk om det inte blir som förväntat?
Jag är en emotionell varelse och jag behöver det känslorus som jag upplever. Det är en form av njutningsbart plågeri. Som när man äter pepperonin, den är (för) stark - men ju mer man äter, desto mer sugen blir man. Att koppla från detta känslorus är inte möjligt. Det är inte heller något som jag skulle önska.
Snart har verkligheten hunnit ikapp oss, snart är det dags för match. Låt oss hoppas att våra förväntningar besannas och infrias. Låt oss få bevittna de bosniska städerna lysa upp höstmörkret som aldrig tidigare skådat. Må den “eviga elden:s” lågor flamma som aldrig förr. De slocknar aldrig, likaså gör inte vår kärlek för Bosnien-Hercegovina det heller.
