Ljiljanbloggen: Fotbollen - drivkraft för en bättre morgondag
Den 15 oktober 2013 gjorde Vedad Ibisevic det förlösande målet som möjliggjorde att vi kan byta ut kylan i Kaunas mot värmen i Rio de Janeiro. Sedan dess har ett tillstånd, likt ett förspel, varat i över ett halvår. Snart är det så äntligen dags.
13 juni äntrar Bosnien den stora scenen och man gör det på klassisk mark - Maracana stadion. När spelarna står uppradade på mittplan och "Jedna si jedina" ekar över Maracana stadions läktare kommer en känslomässig orgasm att upplevas av varje bosnier världen över.
Generellt är bosnier sällan realistiska - antingen är vi överdrivet optimistiska eller obotliga pessimister, vi tenderar till att överdriva samtidigt som vi radikalt kan nedvärdera. Men inget kan underminera vårt deltagande i sommarens VM. Vi har förtjänat vår plats och kan befogat känna en enorm stolthet över det. Det är ett faktum.
Debuten sker mot Argentina. Ett Argentina som kommer att ha ett enormt stöd från läktarna. Ett Argentina, vars starkaste lagdel är anfallet, med Messi-Aguero-Higuain - som skall ställas mot vår svagaste lagdel, försvaret. En VM-gigant ställs mot en VM-debutant. Att vi slår ur underläge är en situation vi har vant oss vid, efter alla otaliga krig på Balkanhalvön. Att vi trots sämre utgångsläge kan lyckas har vi likaså bevisat tidigare - men då gäller det att man spelar med vårt starkaste ess: hjärtat.
För någon vecka sedan lamslogs en stor del av landet på grund av den värsta naturkatastrofen på över 100 år. Översvämningarna slog ut el- och telekommunikation, det rådde stor brist på mat och vatten, hus förstördes och hela byar utplånades av jordskred. Det som man under två decennier efter kriget ånyo hade byggt upp raserades över en natt. VM stod nu av förståeliga skäl inte högst upp på dagordningen. Men ur denna naturkatastrof väcktes solidariteten, medmänskligheten och givmildheten till liv igen hos befolkningen - oavsett religiös- eller etnisk tillhörighet. Muslimer, ortodoxa och katoliker arbetar frenetiskt sida vid sida för att åter bygga upp Bosniens städer. En sådan enighet har sedan Bosniens självständighet tidigare inte existerat.
Fotbollslandslaget är medvetna om situationen i landet. De är medvetna om att de är nationens absoluta idoler och vilken ansvarsfull roll de har i en period då landet befinner sig i en humanitär kris. Deras prestationer kan skänka glädje och ingjuta hopp till ett plågat folk i en svår tid. De skall gå i bräschen för att visa befolkningen att det som verkar oövervinnerligt går att besegra - så länge man fortsätter kämpa. Eller som en äldre herre uttryckte det när han blev intervjuad efter översvämningarna;
" Min unge man, jag är inte ledsen för att jag har förlorat allt - utan jag är ledsen för att jag är orolig över att jag inte kommer att få tillräckligt med tid till att bygga upp allt igen".
Det säger oss att oavsett hur tuff dagen är, skall man verka för att nästkommande blir bättre. Aldrig ge upp. Vi går in i ett VM där fotbollen är drivkraften för en bättre morgondag. Och vi gör det som ett land - enad som aldrig förr.
