En legends historia
En berättelse om Uefacupguld, ekonomiska kriser och 16 minuters tilläggstid.
En legend föds
Galatasaray Spor Kulübü grundades den 1 oktober 1905 under en lektion på Galatasaraygymnasiet av några av dess elever. Grundarna var Ali Sami Yen samt hans vänner Asim Tevfik Sonumut, Resat Sirvani, Celal Ibrahim, Refik Cevdet Kalpakçioglu, Emin Bülend Serdaroglu, Bekir Sitki Bircan, Tahsin Nihat och Abidin Daver. Ali Sami Yen grundade klubben med dessa kända ord:
"Vår målsättning är att spela ihop likt engelsmännen, att tillhöra en färg och ett namn och att besegra andra lag som inte är ifrån Turkiet."
Även fast Galatasaray numera är vida känd för sin gul-röda färg så var de första matchställen Ali Sami Yen och hans kamrater klädde sig i faktiskt röd-vita. Dessa syddes ihop av Asim Tevfik Sonumuts mamma och Ali Sami Yens syster som också ansvarade för tvättningen. Anledningen till färgvalet var grundarnas patriotiska känslor för Turkiet men myndigheterna ogillade detta och man tvingades byta. Efter en kort tid iförda i röd-svart matchställ beslutade Ali Sami Yen och de övriga i laget sig för den numera traditionella röd-gula dressen.
Under de tidiga åren spelade Galatasaray sina matcher där Fenerbahçes nuvarande stadion ligger. Det var ingen arena värd namnet men platsen kallades Papazin Çayiri. Snart kunde man dock börja spela matcher på Taksim Stadi, Taksim Stadion, och flyttade därmed till den europeiska sidan av Istanbul där man är kvar än idag. Denna arena tog hela fem tusen åskådare.
Ny stadion
1933 så tog kommunen dock över marken och Galatasaray blev tvungna att se sig om efter nya fotbollsmarker. Det var nu som de första stegen togs inför grundat av Ali Sami Yen Stadi. 1936 påbörjades byggandet av denna historiska arena för klubben som 1945 öppnade upp portarna för första gången för närmare 15 000 åskådare. Första ligasegern bärgades 15 år senare, säsongen 1961-62.
15 000-kapaciteten blev dock snabbt otillräcklig så efter många om och men kring finansieringen av en utbyggnad stod en ny version av Ali Sami Yen Stadi klar 1964. Denna gång med plats för hela 35 000 personer. Öppningsmatchen blev en landskamp mot Bulgarien som spelades den 20 december samma år. Tyvärr minns man inte denna dag för matchens eller arenans skull. Istället blev den hemska incident som inträffade när en gasflaska fattade eld och satte de överbefolkade läktarna i panik. Resultatet blev en dödad och 81 skadade.
Europa erövras
Med åren som gick växte Galatasaray och turkisk fotboll till att nå världsklass. Giganter som PSV, Roma, Real Madrid, Monaco, Deportivo la Coruña och Milan har alla fått lämna Istanbul tomhänta. Bland de största meriterna finnes en semifinalplats i Europacupen 1988-89 samt då man slog ut Manchester United i kvalet till första upplagan av Champions League 1993-94 (3-3 borta, 0-0 hemma). De allra största framgångarna noterades dock under de redan legendariska åren 1996-2000 då man vann ligan fyra år i rad (turkiskt rekord) och avslutade det hela med att först vinna Uefacupen mot Arsenal i finalen (0-0, 4-1 straffar) och sen slå självaste Real Madrid i Monaco och knipa den enda buckla den spanska klubben saknade i sitt museum, Supercuppokalen! Dessa år leddes laget av kända Fatih Terim och grundpelare utgjorde Taffarel i målet, Popescu och kapten Bülent Korkmaz i backlinjen, Hagi som spelmotor på mittfältet tillsammans med Ergün Penbe och Okan Buruk, samt så småningom Emre Belözoglu, och såklart Hakan Sükür på topp.
Efter Supercupguldet nådde man kvartsfinal i Champions League 2000-01 (utslagna av Real Madrid på målskillnad) och året därpå vann man ligan och kom till andra gruppspelsomgången i Champions League där man inledde med fem raka oavgjorda matcher mot Liverpool, Roma och Barcelona men i sista matchen blev spanjorerna för svåra och Galatasaray tackade för sig i den finaste av klubbturneringar. De följande två säsongerna deltog klubben i Champions League men med mediokra resultat. Efter säsongen 2003-2004 skulle det dröja hela tre säsonger innan de gul-röda skulle få lyssna till "Zadok the Priest" (Champions League-sången) igen.
Mirakelguldet
Förra säsongen var ändå kanske den mest imponerande av alla. Med en ny tränare i Erik Gerets och absolut inga upphetsande nyförvärv startade Galatasaray en säsong som snabbt bara handlade om dem och ärkerivalen Fenerbahçe. Fenerbahçe som värvat som tokiga och satt på klasspelare som Alex de Souza, Appiah och Anelka. Galatasaray råkade tidigt ut för tvivelaktiga domslut samtidigt som ärkerivalen fick märkliga straffar och gjorde mål med händer. Mitt i allt så visar det sig dessutom att klubben inte kan betala några löner så tränare och spelare går helt utan ekonomisk kompensation. Det går så långt att de äldre spelarna i laget ger de yngre fickpengar från sin egen plånbok.
Men laget kämpar vidare. Våren kommer och det ser extremt tajt ut i tabellen. Galatasaray vinner en hel del viktiga poäng med mål i de sista minuterna och alla är mäkta imponerande av att de kan hålla jämna steg med Fenerbahçe. Men ingen tror riktigt på att guldet kan hamna någon annanstans än hos ärkerivalen, de gul-röda ligger efter nästan hela vägen men avståndet växer sig aldrig större än 4-5 poäng. I mars håller klubben val och en ny styrelse väljs in men med samma president, Özhan Canaydin, fast med en viktig skillnad: Adnan Polat. Med honom i styrelsen finner man plötsligt lösningar till de ekonomiska problemen och löner betalas sakta men säkert ut (nästan åtta månader sent). Samtidigt råkar Fenerbahçe ut för märkliga poängtapp och med ett fåtal omgångar kvar har Galatasaray tre pinnar upp på dem och match på Sükrü Saraçoglu (Fenerbahçes stadion). Dock missar man chansen att i princip säkra guldet och nu tror alla på de gul-blåa, särskilt som de har målskillnaden och Galatasaray fortfarande hade en match mot Besiktas borta kvar. Men än var det inte över.
I den näst sista omgången vänder Galatasaray underläge 0-1 till 2-1 borta mot Besiktas genom två mål av Hasan Kabze (det sista 17 sekunder från slutet) och har lika antal poäng som Fenerbahçe inför den sista omgången. Där möter Galatasaray Kayserispor hemma, överraskningslaget som aspirerade på Uefacupplatsen, och Fenerbahçe Denizlispor borta, ett lag som riskerade att åka ner.
Galatasaray gör sin plikt mot Kayserispor och vinner komfortabelt med 3-0. Samtidigt blinkade 0-0 uppe i hörnet på alla TV-apparater runtom i landet och alla satt och bara väntade på ett mål av Fenerbahçe som skulle förstöra festen. Men så blev det inte. Istället var det hemmalaget, Denizlispor, som tog ledningen med bara minuter kvar av matchen! Alla firade som om guldet var bärgat för inte kunde väl Fenerbahçe göra två mål på övertid? Faktum är att de var riktigt nära.
Eftersom den matchen försenats så mycket på grund av inkastad konfetti så lades hela 16 (!) minuter på av domaren och det tog inte lång tid innan de Fenerbahçe hittade kvitteringen. De återstående minuterna var evighetslånga och Galatasaray-spelarna (vars match tagit slut för länge sen) gick omkring på plan i tårar och bad om hjälp från högre makter. Huruvida det var högre makter som styrde Appiahs nick i ribban eller fick honom att dundra friläget utanför låter vi vara osagt men guldet tillföll likväl Galatasaray Spor Kulübü och ingen i Turkiet beskrev det som något annat än ett mirakel.
