Frank Rijkaard: mannen bakom namnet
Frank Rijkaard har haft posten som Galatasarays tränare i över ett år nu och jag har haft planer på att skriva om mina observationer på vad för typ av tränare Mr. Rijkaard är, så här kommer den.
När jag tänker på fotbollstränare så brukar jag kategorisera dem i två grupper; tränare som bygger sitt lag utifrån spelarmaterialet tillhands samt tränare som applicerar ett visst system till laget, oberoende vilket lag han än tränar. Rijkaard tillhör definitivt den sistnämnda kategorin. Detta baserar jag på vad jag har fått se under ett år med Rijkaards ledarskap och ett tiotal lästa och hörda intervjuer med honom och hans vapendragare Johan Neeskens. Den sistnämnda hade en genomförlig intervju på Galatasarays månadsutvigna tidning där han berättade om att fotboll spelas bäst med 4-3-3 och att det var det bästa spelsystemet att justera både innan och under matcher då man kan gå över till 4-5-1 eller 4-2-3-1 etc.
Det är därför givet att fastslå att Rijkaardss system är 4-3-3 vilket lag han än tränar. Jag kan gå så långt som att säga att det på hans gravsten kommer stå följande: Född: 1-4-3-3 . Död: 1-4-3-3.
Galatasaray behöver Rijkaard, klubben behöver hans syn på fotboll, hans inflytande på spelarna, hans karisma och hans stora namn som köper styrelsen tid att få satsa på en tränare även om resultaten inte kommer. För så har det varit, resultaten alltså, de har inte kommit. Då menar jag inte att resultaten inte kommit resultatmässigt, för det var vi som fans beredda på, vi var beredda att offra en eller två säsonger för att få igång ett 4-3-3 system där vi skulle passa sönder motståndarna. Vi visste att det tog Rijkaard en svajjig säsonghalva med Barcelona innan spelet började sitta. Tog det en halvsäsong för Barcelona så fick det gärna ta en säsong för oss bara vi som fans såg att vi var på rätt väg. Så när jag säger att resultaten inte kommit så menar jag inte ligaplaceringen eller varför vi inte hade tre raka vinster under den gångna säsongen. Det jag syftar på är att Galatasaray inte kommit en centimeter längre än var man började spelmässigt under ett år med mannen bakom namnet.
Det är därför som jag i många mil har vandrat i mina tankebanor i jakt efter svaret på om Galatasaray kanske behöver en tränare ifrån den förstnämnda kategorin, en som anpassar sig efter spelarmaterialet alltså. Men varje gång har jag stött på namnet Frank Rijkaard som stått i min väg genom tankebanorna, vågar man verkigen ge upp på honom riktigt än?
En ny säsong är kommen, nya värvningar är gjorda och ytterligare ett par skall komma till. Kanske lossnar det för Frank Rijkaard’s 4-3-3 tänk i år, även om han på ett år inte lyckats bevisa någonting spelmässigt så har Rijkaard fortfarande en stor portion förtroende kvar både ifrån fansen och styrelsen. En sak är dock säkert, om Rijkaard fortfarande är tränare för Galatasaray så är det tack vare namnet Frank Rijkaard, inte mannen bakom namnet.
Notis: Det här skulle jag egentligen ha skrivit innan säsongen startade då jag inte vill att det ska te sig som att jag kritiserar en tränare inför en ny säsong med nya förhoppningar. Men jag kände att jag behövde skriva någonting om Mr. Frank och det fick bli nu. Artikeln är inte skriven för att förespråka en sparkning av Frank Rijkaard utan för att blicka på vad mannen bakom namnet har tillfört mitt kära Galatasaray.
Till synes, ingenting.
