Gästkrönika: En krönika om kärleken till en kultur som förbrödrar och där resultatet inte alltid är resans mål
En gästkrönika skriven av Johan Nilsson som delger sina känslor efter Juventusmatchen om Glasgow och om en andra kärlek.
Tidig morgon i en av Stockholms södra förorter. Egentligen är det mer natt än tidig morgon när alarmet bryter tystnaden. Detta är dagen vi väntat på och sett framemot i flera månader av iskall kyla och kompakt mörker. Det är den tid på året som kan få den starkaste av individer att totalt bryta samman och där våren känns mer avlägsen och frånvarande än allsvenskt spel på vårt älskade söderstadion.
Yrvaken kliver jag upp ur sängen och tar direkt på mig den skrynkliga matchtröjan. Länge begrundar jag de grönvita ränderna och den nästan erotiskt vackra shamrock som pryder tröjans vänstra del i höjd med hjärtat. Tröttheten är plötsligt bortblåst och ett grin sprider sig över min vinterplågade, kritvita och hålögda gestalt.
Resan kan äntligen ta sin början.
Glasgow som stad är en grå plats där alkoholism och fattigdom ligger som en våt filt över de nergångna stadsdelarna. Det finns egentligen inte så mycket att se eller fascineras över om man inte är såld på dekadens och sjabbig urbanisering.
Vi har genomlidit förnedringen på ett av alla lågprisflyg som härjar fritt över hela vår kontinent för att komma hit. Vi har lagt en alldeles för stor del av våra surt förvärvade slantar för att komma hit. Vi har offrat många av våra få och väldigt korta semesterdagar för att komma till denna gudsförgätna plats någonstans i Europas nordligaste utkanter.
Vi har kommit för att se 22 män utkämpa ett slag eller ett krig om ni så vill på ett grönt fält där första pris inte är en landmassa eller är en stad som ska intas, detta slag handlar inte om religion eller oliktänkande. Detta är mycket viktigare än så.
För några få timmar kan man glömma allt som är jävligt i livet. I den fästning som kallas Celtic Park existerar inte den grå verklighet som väntar precis utanför portarna. Arbetslösheten och misären Förintas tillfälligt av den eufori och förbrödring som 60 000 galna fans skapar i ett öronbedövande vrål som mullrar ner för de branta läktarna. De trogna kallar oväsendet för The Thunder och saknar motstycke i fotbollseuropa.
I samma ögonblick som de första ackorden på you never walk alone manglas ut över publikhavet och det grönvita halsdukshavet får nordsjöns stormiga vatten att verka spegelblankt och lugnt, visste jag att jag var kär för andra gången i mitt liv.
Den italienska registan Pirlo styr mittfältet och med laserskarpa passningar river han upp stora och djupa sår i de något darriga defensiva leden hos de grönvita.
Motståndet blev denna gång för övermäktigt och när domaren blåser i pipan efter 90 kokande minuter står det 0-3 på resultattavlan.
Celtic Park är nästan tömt på folk och den fuktiga dimman har börjat sänka sig genom strålkastarljuset sent en februarikväll 2013. Just då i det ögonblicket är det svårt att förstå eller ta in upplevelsen. Man vet dock att man precis varit med om något som förändrar ens liv i grunden och att fotbollen är något som förbrödrar, en urkraft som inte går att stoppa, en räddning för så många människor, ett ljus i en mörk värld och en kärlek som både tar och ger.
På flygplatsen konverserar vi med en man som undrar om vi är fullständigt från vettet som åker runt halva Europa för att se 22 män i shorts jaga en liten boll.
Vi som var på plats sneglar på varandra och ler i samförstånd. Hur skulle han någonsin kunna förstå?
Flera dagar senare tillbaka i verkligheten funderar jag på om det verkligen är värt alla pengar, all ångest och ilska man skrikit ut samt all tid man hade kunnat göra något vettigt med.
Svaret är självklart. De korta ögonblick när hela världen stannar upp och man funderar på om det sitter någon däruppe och rycker i trådarna är värt mer än vad någon som inte förstår någonsin kommer att förstå. Den kärleken man känner i de ögonblicken är svår att förklara.
Ute har snön börjat falla och mörkret sänker sig sakta över Stockholm. Jag drar ner mössan så långt det bara går för att undvika kylan när jag raskt rör mig hemåt genom de öde gatorna. Våren är sakta på väg men fram tills dess lever vi på minnet, minnet av The Thunder som tränger igenom den mörkaste av vintrar och håller oss vid liv.
Så tack Glasgow och tack Celtic FC för att vi fick vara med på resan. Vi kommer definitivt komma tillbaka.
För övrigt var min första kärlek naturligtvis Bajen
